Det finns tydligen ingen allmänt accepterad definition av nanofiktion. Jag går på en av de striktare: en nanofiktionhistoria ska berätta en historia på max 50 ord. Här är en jag totat ihop idag.
Specialinspektör Torstensson vacklade ut på luftskeppets lutande däck med fickuret i handen.
Fleischmann skrattade hest med Torstenssons tjänsteportfölj under armen. Strålpistolen lyste grönt.
- Spelet är mitt.
- Du hittade alltså sprängladdningen?
Fleischmann bleknade.
Torstensson tryckte på uppdragskronan och duckade. Explosionen var öronbedövande.
- Han kommer väl tillbaka som vanligt, muttrade han.
”Oändligt många” har säkert många lärt sig. Men hur många är det? Finns det lika många av två sorters saker som är oändligt många?
Den som vill veta mer kan få en relativt lättfattlig förklaring (på engelska) hos Irregular Webcomic. David Morgan-Mar är inte bara serieskapare, han är folkbildare också.
Det kom väl knappast som en överraskning att den halta ankan Bush lite i tysthet tog diverse beslut som gynnade hans storkapitalkompisar sådär på sluttampen. Det enda som återstår är väl att se vilka han benådar de sista dagarna. Enligt Wikipedia har han hittills varit relativt återhållsam med sådant, men han kanske sparar sig till slutspurten. Att det bland de benådade verkar vara gott om personer fällda för diverse narkotikabrott kan man ju göra sig lustig över om man orkar.
Sauk är missnöjd med ipredlagens utformning och tycker att politikerna borde ställa sig upp och ta sitt ansvar istället för att huka med fingret i luften. Tja, problemet är väl kanske inte att de böjt sig för opinionsvindarna utan snarare att de greppat anklarna för skivindustrin…
En obligatorisk titt hos forskarna – ni vet, de där som inte går i partipolitikers, opinionsbildares eller industrimagnaters ledband utan själva ser efter hur saker hänger ihop (ja ja, jag vet att det finns undantag) – visar att det inte helt oväntat är så att nedladdningen inte minskar skivköpandet. Man köper däremot skivorna utomlands via nätet istället för i dyra svenska butiker.
Cary Sherman som tydligen är någon slags talesperson för RIAA hävdar att den typ av stämningar som man ägnat sig åt där och som i och med Ipred snart kommer igång här var nödvändiga, trots att man nu slutat med dem och istället skjuter över ansvaret på internetleverantörerna. Hans resonemang haltar rätt rejält på flera punkter, bland annat när han hävdar att den enorma ökningen av försäljning av musik över nätet är deras förtjänst och helt ignorerar att möjligheterna att köpa musik på det sättet var tämligen begränsade för fem år sedan. Att han dessutom inte kan skilja på logaritmisk och exponentiell ökning gör ju inte saken bättre (om han nu inte avsåg att säga att antalet fildelare höll på att plana ut och knappast ökade alls längre).
Bland andra politiska idiotier kan nämnas migrationsverkets nöjdförklaringar som man med rätt tveksamma metoder övertygar flyktingar som fått avslag att skriva på.
Ofta har klienten inte förstått innebörden av att skriva på en nöjdförklaring. Och det offentliga biträdet sitter inte med på mötet och förklarar för klienten vad han eller hon har för rättigheter. Detta på grund av att Migrationsverket inte vill betala för den kostnaden. Trots att man inte kan överklaga nöjdförklaringen när man väl skrivit på.
Jag förstår inte riktigt vad det är för människor man anställer på migrationsverket. Är det ett krav att man hatar människor eller är det bara en extra merit när det är dags att söka högre tjänst?
I avdelningen nyheter som skulle platsa i en dålig science fiction-film har vi den här om att vi i somras hade den hittills största uppmätta revan i jordens magnetfält. Tur att det inte orsakade en zombieapokalyps eller något annat otrevligt.
Som avslutning meddelar vetenskapsradion även att man hittat över tusen nya djurarter längs Mekongfloden, bland annat den här otroligt söta ulliga fladdermusen:
Sossarna har satt ihop en lista på sex punkter för sin dataspelspolitik. Det är inte en dag för tidigt att politikerna börjar ta dataspelen på allvar, och sympatiskt nog har de med formuleringar om kultur och inte bara pengar. DN:s Jonas Thente är försiktigt optimistisk, och det är nog en sund inställning.
Hans förhoppning om att man inte ska ge sig in och detaljreglera kan jag bara instämma i. Dataspelsbranschen i Sverige gör bra spel utan att någon politiskt tillsatt, halvt okunnig person ska lägga sig i eller försöka hitta på något eget alternativ. Precis som kommunala musikskolan har varit en av förutsättningarna för att Sveriges enorma musikindustri så bör man inrikta sig på att ge möjligheter för intresserade ungdomar att lära sig grunderna i spelkonstruktion och andra relevanta färdigheter. Det man ska passa sig för är mediautbildningskatastrofen: inga dataspelsgymnasier, men gärna relevanta kurser.
Programmet kan enkelt delas in i informationsinhämtning, utbildning, näringslivspolitik och kulturpolitik. Att man insett att man inte vet så mycket är ju en bra utgångspunkt, och att satsa på utbildning är det viktigaste bland det övriga. Jag tror inte att dataspelsbranschen behöver någon särskild sorts stöd eller liknande, och risken är att om man börjar peta i sådant kan det gå helt över styr. Samma sak med kulturområdet: acceptera dataspelen som en kulturyttring och väg in dem i relevanta kulturella sammanhang, men särbehandla dem inte.
Sedan kan man ju hoppas att även analoga spel någon gång lyfts på detta sett, men det är väl för lite pengar i dem för att det ska vara en realistisk förhoppning.
I DN diskuterar man även lånandet mellan spel och film med Per Strömbäck, som har en del vettigt att säga (i motsats till när han fick kommentera UNT:s ledare om fildelning, där han inte imponerade på mig). Han verkar ha vettiga åsikter om spel, men blandar han verkligen ihop Drakar och Demoner med Dungeons & Dragons? Oförlåtligt i så fall! Man får hoppas att det är på DN man begått det i nördsammanhang pinsamma misstaget.
Först lite allvar om IPRED: UNT skrev en solid ledare i ämnet (jag blev lite irriterad på en av de publicerade kommentarerna) och Jonas Almqvist från Lädernunnan förmedlade några för mig nya insikter om hur STIM fungerar och vad det innebär för artister som inte är så etablerade och deras inställning till IPRED. Han fick medhåll av 100 artister till.
Tyskungen ger oss ytterligare en historia från verkligheten, ett vemodigt nostalgiskt minne av en midsommar med en gigantisk midsommarstång, en tjock far och hallonsoda.
Här finns en påminnelse om att alla kristna amerikaner inte är böghatande puckon. Välbehövligt. (Proposition 8 var ett lagförslag som togs till folkomröstning i Kalifornien om att förbjuda homosexuella äktenskap. Det gick igenom, mycket tack vare att mormonerna hällde pengar över valkampanjen.)
Arhammar tar upp en av mina käpphästar: bristen på standardisering av kontokortläsare. Jag var en gång på anställningsintervju på ett företag som programmerar dylika manicker, och kunde nog ha fått jobbet om jag inte blandat ihop Gödel, Escher, Bach med Einstein’s Brain av samme författare. Jag har en känsla av att jag tappade lite när jag började prata om Alice i Underlandet som har full relevans med den senare men inte den förra.
Slutligen lite lättsamheter:
Sovmorgon hos Bad Girl Nini
Via MangeMyt hittade jag den här, eh, fina legobyggnationen. (Inte helt jobbsäker om man har humorbefriade och/eller överkänsliga kollegor.)
Och en rolig videosnutt för oss Star Wars-nördar:
För övrigt kan jag meddela att solen gick upp idag med och att det faktiskt kan vara riktig vinter i Uppsala i november:
Jag har alltid gillat SF-bokhandeln, även när jag jobbade i Stockholm och de tog alldeles för mycket pengar av mig, men idag har mitt förtroende för dem fått sig en törn.
Jag tog en titt på deras DVD-nyheter (bland vilka jag kan nämna årets kap: en box med alla Alien-filmerna, båda Predator-filmerna och båda Alien vs. Predator-filmerna för 549kr*) och i kategorin Mainstream – som i och för sig verkar ha en rätt vid definition eftersom den innefattar allt från Citizen Kane till Ed Wood, från Hackers till A Knight’s Tale – hittade jag lite oväntat filmen The Last Legion.
Jag ska säga direkt att jag inte har sett den. Tidigare har jag bara vänt på den i en affär och tänkt ”kanske, om jag hittar den för en bit under hundralappen”, men här är blurben från SF-bokhandeln med några relevanta delar markerade:
Based on Valerio Massimo Manfredi’s bestselling historical adventure novel, The Last Legion begins around 470 A.D., just prior to the fall of the colossal Roman Empire.
As the most recent in a long line of Caesars, a young Roman child, Romulus (Thomas Sangster) is poised to inherit the throne – until Germanic forces invade, lay siege to the city, and brutally murder his parents. At the last second, with his life hanging by a thread, Romulus receives the protection of military commander Aurelius (Colin Firth), who assembles a cadre of rebels, including Romulus, the boy’s magician instructor Ambrosinus (Sir Ben Kingsley) and the Indian female warrior Mira (Aishwarya Rai).
After Romulus discovers an enchanted sword once claimed by Julius Caesar, the troupe heads out to the province of Britannia and Hadrian’s Wall. There, the men will regroup with the Ninth Legion and plan one final triumphant stand against the barbarian invaders of Rome.
Möjligen är det så att allt som uppges utspela sig i historisk tid, oavsett om det är rimligt eller inte, hör till mainstream enligt SF-bokhandeln, men själv kan jag inte svälja det där med ett magiskt svärd. Det verkar förstås också korkat bortom alla gränser att bege sig till Skottland för att försvara det Romerska imperiet, särskilt efter att Rom självt redan är belägrat, men efter att ha läst lite kring filmen är det tydligen för att de vill knyta ihop det med Kung Artur. Ja kära hjärtanes.
Men den kanske är underhållande ändå, vem vet?
* Ja, jag horar lite som kompensation för att jag är stygg mot dem. Men helt ärligt, om jag själv inte redan hade alla filmerna skulle jag köpa den direkt, under förutsättning att man får Aliens i specialutgåvan förstås.
Jag såg nyligen den brittiska actionskräckisen Outpost och även om den inte är usel vore det väl fel att säga att jag är imponerad.
På papperet har den flera stora lockbeten: Ray Stevenson (mest känd som Titus Pullo i Rome), vandöda nazister, inte gjord i Hollywood och så vidare.
Och det börjar lovande. Legoknektar hyrs av skum snubbe, hittar bunker från Andra världskriget och mystiska saker börjar hända, de hittar en konstig maskin som var det den skumma snubben egentligen var ute efter, folk börjar dö – allt som behövs för schysst survival horror. Den korkade pseudovetenskapliga förklaringen på vad som pågår går att ignorera och karaktärerna är lagom stereotypa.
Men någonstans går det snett. Kanske är det jag som är gammalmodig, men jag finner onödigt närgångna tortyrscener mer obehagliga än skrämmande och de förstör definitivt den mysrysiga stämning man helst vill ha. Att se någon få sitt öga mosat av en patronhylsa är bara äckligt, inte skrämmande.
Men det största problemet är ändå detta: det är inte spännande att se hjältarna kämpa mot helt oövervinnerliga fiender. Visst, omöjliga odds kan funka: en chans på miljonen att undkomma med livet eller en säker död där man kanske, kanske lyckas rädda några civila någon annanstans. Det går att få sådant att bli riktigt spännande och dramatiskt, men det krävs något som den här filmen inte har. Man måste bry sig om karaktärerna, eller så måste de åtminstone vinna en delseger någon gång emellanåt, men här finns inget sådant. Det börjar i nedförsbacke och det blir bara värre, men inte på det där hisnande ”oj jävlar!”-sättet utan med den där betongdystra oundvikligheten som gör Undergången till en fantastisk film men som är helt malplacerad i den här sortens skräckfilm.
Helt usel är den förstås inte. Skådisarna gör sina jobb, specialeffekterna är helt okej och de första två tredjedelarna är fullt acceptabla. Men avslutningen sänker betyget till en svag trea. Hade den varit lite bättre hade den varit ett sevärt exempel på klaustrofobisk skräckfilm och hade den varit lite sämre hade den kunnat vara underhållande dålig.
Publicerat av Anders Gabrielsson 
Publicerat av Anders Gabrielsson 
Publicerat av Anders Gabrielsson 
