Särskilt för Emelie.

Efter låten med Steve Martin:

För ett par dagar sen utbröt en mindre photoshopstorm på Mymlans blogg. Resultatet kan beskådas här.

Ursprunget till det hela var att WB photoshoppat en bild på Mymlan för att göra henne lite snyggare (i någon mening). Andra hakade på, och snart fanns det såväl en zombiemymla som en einsteinmymla, en Modesty Blaise-Mymla och en snuskromanmymla. (Mina egna bilder ligger sist i det här inlägget.)

Först försökte jag också göra en ”tillsnyggad” variant av bilden – ta bort rynkor, göra munnen lite gladare, lägga på smink osv – men rätt snart gav jag upp den tanken. Inte för att jag inte kunnat göra ett habilt jobb (om än inte så bra som vissa andra) men för att något tog emot. Det kändes fel på ett rätt obehagligt sätt, som om jag förstörde snarare än förskönade (och även om det finns nyanser i detta som man kan gå in på någon annan gång så är det allmänt så att ungdom uppfattas som skönhet, även av mig) men just då hade jag inte klart för mig varför, eller ens riktigt vad det var jag kände.

Det enda jag visste säkert just då var att det som verkligen tilltalade mig i bilden var blicken, så jag gjorde mesta möjliga av den. Resultatet är första bilden nedan – inte så seriöst, som synes.

Ett par dagar senare skrev Mymlan en dikt som indirekt kickade upp det jag känt tidigare till ett mer medvetet plan. Jag tror att det som gjorde att jag kände obehag inför retuscheringen inte var att det skapade en fejkad Mymla utan att det tog bort det som gör Mymlan till Mymlan: erfarenheten.

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte hör till hennes närmaste vänner: vi gick i samma skola en gång i forntiden och min syrra tog musiklektioner för hennes morsa men sedan dess har vi bara träffats öga mot öga en gång. Men det är ändå något särskilt med vissa människor man lär känna som barn; det finns en kontakt, något som gör att man kan hitta varandra årtionden senare. Ja, i alla fall är det så för mig. Det kanske bara är jag som har en kombinerad tidsmaskin och personlighetsdetektor i huvudet, och fan vet om den funkar eller om jag bara inbillar mig.

Hur som helst: det jag fått veta om Mymlan senare stämmer bra med den bild jag haft av henne sedan vi var små, modifierat av de enstaka rapporter jag fått hemifrån sedan dess: hon är ärlig, principfast och trots att hon fått ta en del riktigt hårda smällar av livet fortsätter hon att vara en bra människa.

Så när jag satt här vid datorn och pulade med mina små photoshopverktyg så raderade jag en helt central del av detta. Om man drar bort tio år från en människas ålder, tar man inte då också bort tio år av hennes erfarenheter? Den där blicken, som för mig säger så mycket, förkastar man inte allt som finns i den om man ändrar på allt runtomkring? (Observera att detta inte ska tolkas som något moraliserande över de bilder som gjordes av andra. Mitt resonemang här är känslomässigt och inte etiskt, och alltså helt personligt.)

Nog låter det lite melodramatiskt nu när jag försöker sätta ord på det, men det kan inte hjälpas. Man känner det man känner, även om det inte är hippt, coolt och 00-talsdistanserat.

Anyway, här är bilderna jag petade ihop:

Man gör det mesta av det bästa

Allt blir bättre med en mymla!