90-talets bästa låtar

finns numera på en lista på Spotify. (Tack Bo!)

I alla fall de 63 av 100 som fanns där (med någon enstaka ersättare). Som jag skrev i mitt tidigare inlägg (där alla 100 låtarna finns) är det en preliminär lista baserad på de skivor jag har i min iTunes och som har årtal noterade. Det finns säkert hundra låtar till jag skulle vilja klämma in om jag hade bättre koll på min skivsamling, så det här kanske blir ett levande projekt. Vi får se.

Musik som räddat mitt liv

Stwisted med Edie Brickell & the New Bohemians från skivan Ghost of a Dog.

Got a strong case of weakness – a rich worthless love
Tell you straight out that it’s twisted
Crack flash of lightning struck from above
Knocked down a cow and I kissed ya

Now I know I’ll be fine just as soon as I let go
Yes I know I’ll be fine just as soon as I let go
But I keep holding on for a future
I keep waiting for something to change
I keep holding on for a future
I keep looking for something that I never see

I ain’t gonna kill myself loving you
I ain’t gonna die for a life together
I ain’t gonna kill myself wanting you
When you don’t seem to want me oh my days go by

But I know I’ll be alright as soon as I let go
I know I’ll be alright as soon as I let go

Why make my heart go to bed at night hungry
Why make my heart go to bed at night cold
Why make my heart go to bed at night beating alone

Inte riktigt hela texten, men det är svårt att välja ut en mindre del. Under mindre lyckliga perioder i mitt liv har jag lyssnat på den här om och om igen så texten sitter rätt bra i hjärnan. (Den text man faktiskt hör skiljer sig i några små fall från det här som är den som följer med skivan med versaler och styckeindelning tillagt.)

Det finns flera bra låtar på skivan (10,000 Angels, Woyaho, Mama Help Me) men det här är en jag kan lyssna på många gånger, trots att den är starkt förknippad med olyckliga kärlekar.

New York Groove med Projecto Golden Shower.

Normalt lyssnar jag mycket på musik; cirka tio timmar per dag säger en överslagsberäkning utifrån summerad playcount i iTunes. Normalt är det bara när jag är riktigt trött jag inte orkar lyssna på musik.

För några år sedan var jag rejält deprimerad, vilket förutom sömnsvårigheter, ångestattacker och brist på aptit och koncentrationsförmåga yttrade sig i att jag hade svårt för att lyssna på musik. När det var som värst fanns det ingen musik jag klarade av – förutom den här låten. Jag vet att det var den enda låt jag lyssnade på i tre dagar. Den gick på ständig repeat.

Varför den funkade vet jag inte. Men jag är glad att jag hade den.

Stigmata med Ministry.

Stronger than reason
Stronger than lies
The only truth I know
Is the look in your eyes

Just like a car crash
Just like a knife
My favorite weapon
Is the look in your eyes

Mer olycklig-kärleksmusik, men mer aggressiv. Första gången jag hörde den här låten var när jag såg filmen Hardware när jag gjorde vapenfri tjänst i Bollnäs. (Egentligen i Österböle i Rengsjö utanför Bollnäs. Riktiga vischan.) Själva filmen är en typisk sci-fi-skräckis av B-kvalitet, men delvis tack vare musiken hör den hemma i kategorin ”filmer jag skäms lite för att jag gillar”.

I alla fall har den här låten hjälpt mig bli arg istället för självmordsbenägen ett antal gånger, och även om jag hellre är glad än arg är jag hellre arg än död. Så tack för det, Al Jourgensen.

Vad man kan hitta i ett polisarkiv

Från en note jag skrev på Fejan i somras:

När man öppnar en arkivkartong vet man aldrig riktigt vad som väntar. Oftast är det förstås bara vanliga handlingar (även om dessa kan vara nog så spännande), men ibland dyker det upp något mer oväntat. Som en decimeterlång säkerhetsnål, eller ett mariekex.

Just idag har jag stött på ett nummer av tidningen Vi från 1967, vilket är intressant nog. Än mer spännande är att det är en studentspecial.

Förutom foton från bland annat kända uppsalamiljöer finns intervjuer med studenter från de fyra universitetsstäderna Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. (Man diskuterar också universitetsfilialerna in Linköping, Örebro, Växjö och Karlstad.) I intervjun med uppsalastudenten Mats Åkergården (som på bilderna bär slips och röd-gul-randing skjorta) får man bland annat veta att han betalar 175 kronor i månaden för sitt inackorderingsrum hos fru Hanna Björklund, och att studiemedlet ligger på 3850 kronor per termin, varav 875 kronor är bidrag och resten lån. För den som behövde extra tillskott kunde man arbeta ihop upp till 4400 kronor per år utan avdrag. (För de arktiskt belastade kan nämnas att han åt ett mål mat om dagen på Walldenströmska stiftelsen.)

I intervjun med Inger Mossberg som studerade i Umeå kan man hitta följande:

- Har man någon nackdel av att vara flicka när man läser medicin. Står flickorna ut med t ex obduktioner?
- I studierna har jag inte märkt något handikapp. Men på äktenskapsmarknaden lär det vara så att manliga medicinare är mycket eftersökta, kvinnliga inte alls. Killarna vet att det knappast kommer att bli några hemmafrublomster av oss.

Andra reportage i tidningen berör bland annat vietnamkriget, byggandet av Höga dammen i Egypten samt fenomenet camp som väl nuförtiden skulle kallas kitsch. I den sistnämnda artikeln har man tillfrågat några ungdomar om vad de anser om camp, varvid en artonåring vid namn Carl Bildt lämnar följande svar:

Camp, camp, camp… Varför måste allting vara camp? Eller varför måste allting överhuvudtaget vara något? Är det inte camp så är det väl pop, op eller något annat. Den ena vågen avlöser den andra. Just nu tycks pop-hysteriet delvis ha avlösts av ett hysteri för allt gammalt krafs, som man kallar ‘camp’. Löjligt. Och dessutom fult.

Intill finns en artikel om The Monkees där man bland annat kan läsa följande:

Berättelsen om Monkees är ett skräckexempel som är undantag. De flesta popband som lyckats – Beatles, Animals osv – har startats av unga män med allvarliga ambitioner. De är minst av allt några bolagsprodukter.

Däremot är Monkees ett typiskt exempel på vuxensamhällets engagemang i popmusiken och tonårskulturen. Det är vuxna TV-producenter som gör Monkees-filmerna, det är vuxna som gör skivorna, som sköter propagandan och som kammar in pengarna. [...]

Men det är tonåringarna som betalar. Det är samma tonåringar som på egen hand lärt sig lyssna till Beatles och Bob Dylan och annan kvalitetspop som ligger flera klasser över det som deras föräldrar tyckte om. Dessa tonåringar blir nu hjärntvättade av vuxensamhället med dess enorma resurser. Med raffinerade metoder tvingas de att tycka om något de från början förstod var dåligt.

Artikeln avslutas på följande sätt:

Men det är orealistiskt att tro att man kan slå ut Monkees med Beethoven. Då undervärderar man grovt den kommersiella popbranschens enorma resurser. I stället borde man naturligtvis stödja bra pop.

Monkees är antagligen bara det första stora exemplet på grov kommersiell spekulation i popmusik. Så bra som det har gått måste de snart få efterföljare och då behöver den bra popmusiken allt stöd den kan få.

Vuxensamhället måste alltså vänja sig vid tanken på att hjälpa ungdomskulturen på samma sätt som sin egen kultur, men på dess egna villkor. Konkret betyder det att TV och radio måste få resurser till att ta ordentliga egna initiativ och inte vara beroende av den kommersiella popbranschen. Att skolorna använder popmusik i undervisningen istället för att motarbeta den. Och att det ordnas kommunala popgalor runt om i Sverige.

I ett litet bildreportage beskrivs ett festligt arrangemang anordnat av Konsum Uppsala i den nybygda Fyrishallen, där Ola and the Janglers ”stod i spetsen för en stor popshow”, och pensionärerna fick underhållning av bland annat Gnesta-Kalle.

I frågespalten görs en lång utläggning om den då väldigt nya bilbarnstolen, Hyltestolen, som ”konstruerats på Statens trafiksäkerhetsråds medicinska forskningslaboratorium under ledning av docent Bertil Aldman”. Om mindre barn som ännu inte bör sitta i denna får man veta följande:

[S]pädbarn som ligger i korg eller kasse är bäst skyddade om de placeras så, att korgens ena långsida ligger mot baksidan på förarplatsens ryggstöd. Man får alltså palla upp babykorgen med cellstoffpaket eller annat i höjd med baksätet och tätt intill förarsitsens ryggstöd.

Man får också veta hur man sköter en teflonpanna och att KF inte använder konserveringsmedel i sina köttkonserver.

Men nu ska tidningen återföras till sin kartong för att ligga där tills akten ska gallras år 2029. Kanske någon annan hinner hitta den och kan glädjas åt innehållet någon gång till före dess.

Dagens föreläsning handlar om vetenskapsmusik

I slutet av femtiotalet och början av sextiotalet gjorde några amerikaner en serie skivor med barnvisor som förklarade olika naturvetenskapliga fenomen. Jo visst, på den här tiden fanns det till och med i USA en önskan att lära barn saker – det kan tyckas konstigt, men så var det. Inte nog med det: mång av låtarna blev till och med rätt underhållande, inte bara för sina läroboksaktiga texter utan även rent musikaliskt. Präglade av sin tid som de är är de väldigt teknikpositiva (kärnkraft är särskilt bra) och har en härligt naiv ton ingen skulle kunna ha utan ironi numera.

Den som själv vill prova på kan hitta dem här. Jag rekommenderar särskilt Zoom a Little Zoom, Why Go Up There, What Makes the Weather och den härligt specifika What Does the Glass of a Greenhouse Do.

I en egen klass finns Why Does the Sun Shine, inte för att den är särskilt bra i originalversionen, utan för att den gjorts till en helt lysande cover av They Might Be Giants.

Här finns en del av originalversionen med en mimande Sting(!):

Här är TMBGs betydligt hurtigare version med lite småroliga bilder:

Och slutligen en smått charmig version med en tonåring med ukulele (som tyvärr tror att det var They Might Be Giants som skrev låten, men det må han väl vara förlåten):

Fler bra musikvideor

Able to Love med Benny Benassi

Soputryckning i storfabriken!

Headhunter med Front 242

OBS! Inte 100% jobbsäker, men nästan. Och massor av ägg.

Here It Goes Again med OK Go

Jaja, de flesta har säkert redan sett löpbandsakrobatiken, men den som missat det har en skrattstund att vänta.

Och still slut kanske världens bästa video någonsin:

I Want To Love You Tender med Armi ja Danny

Jag skrattar hysteriskt varje gång jag ser den. Någonstans finns det en koreograf som inte är som alla andra.

En ny favoritlåt

Beasley Street med John Cooper Clarke:

Dagens musikvideo: Sonne med Rammstein

Rammstein som gruvarbetardvärgar som sliter åt en bitchig guldsnortande dominatrix-Snövit. Och dessutom en bra låt!

Tio bästa låtarna sedan påsk

Strax före påsk lyckades jag genom oerhörd klantighet radera all metadata jag samlat ihop till mitt iTunes-bibliotek. Alla betyg, alla spellistor, allt. Sedan dess har jag jobbat hårt på att få betyg på allt igen (7015 down, 2735 to go – ett par hundra av dem har tillkommit under tiden) och jag har kunnat rensa ut en del som jag ändå inte lyssnade på.

Förut hade jag dussintals spellistor baserade på olika teman – låtar om städer, rymden, politik, religion, alla fick de sina egna listor, liksom snabba låtar, lugna låtar, glada låtar, snuskiga låtar och konstiga låtar. Praktiskt om man snabbt ville hitta en röjig låt om sex och politik, men det hände ju inte så ofta.

Hur som helst så har listkraschen gett mig en ren start i lyssnandet och betygssättandet och här är de tio låtar som skakat fram som de mest lyssnade, presenterade i stigande ordning:

10 (57 lyssningar) Feed My Hungry Soul med Lords of Acid. Inte lika bra som Sex Bomb från samma skiva (Farstucker), men å andra sidan går den att lyssna på på jobbet utan folk tittar konstigt på en. (Här används den i en animévideo på YouTube, förutom de första tjugo sekunderna som är från en helt annan låt. Jag tar inget ansvar för innehållet.)

9 (60 lyssningar) Hot Topic med Le Tigre. En skön rytm och bra röster.

8 (62 lyssningar) Badass With a Heart of Gold med Jason Morphew. Inget på DuTuben, men här är en bit av texten:

Nina was a nun at the Mary and the Son
But she asked God to save her soul
Her body was on fire
For a tenor in the choir
He was a badass with a heart of gold

Heart of gold
Everybody wanna hold
A badass with a heart of gold

Midnight
Blue lights and magic
A genius wearing tight blue jeans
Just might inspire something drastic
Like believing you can realize your little dreams

6 (65 lyssningar) Kom kom med Mattias Alkberg BD. En låt som går rakt in i själen på mig. Lite rufft ljud, en naiv-briljant text och ett skönt driv, plus att alla låtar som innehåller ordet ”kärlekslaser” får bonuspoäng.

6 (65 lyssningar) All of Me med M. A. Numminen, som jag skrivit om tidigare.

5 (68 lyssningar) Fake French med Le Tigre. Bra på samma sätt som Hot Topic, fast en annan låt.

4 (76 lyssningar) The Hand That Feeds med Nine Inch Nails som jag hörde första gången när jag spelade Rockband i Sälen i våras. Den blev snabbt min favvo-NIN-låt, och den är dessutom en av de rockbandlåtar jag tycker är roligast att spela.

3 (82 lyssningar) Bug Powder Dust med Bomb the Bass. Ännu en låt med bra driv. En anledning att jag lyssnat mycket på den är antagligen att jag för inte så länge sedan försökte läsa Naked Lunch som det refereras livligt till i texten, men jag hade lite svårt för snuffbögporrdelarna.

2 (87 lyssningar) All These Things That I’ve Done med The Killers. Länken går till den kompletta versionen, men jag träffade först på den senare halvan som används effektfullt i Donnie Darko-regissören Richard Kellys film Southland Tales. Filmen är märklig på både bra och dåliga sätt, men kan vara värd att se bara för den underliga blandningen skådisar: Dwayne ”The Rock” Johnson, Sarah Michelle Gellar (som porrstjärna!), Seann William Scott och Justin Timberlake (som mimar i filmklippet) samt diverse ansikten man känner igen men kanske inte vet vilket namn de hör ihop med. Många ”men det är ju han/hon!”-ögonblick, och många märkliga idéer, men filmen i sig är i stort sett obegriplig. Underhållande, men obegriplig. Till exempel är många av personerna telepatiska vilket aldrig förklaras.

1 (95 lyssningar) Inside the Speaker med Zombie Nation. Ingen UTub med den låten, men deras också bra Kernkraft 400 finns där och den videon är rätt kul som parodi på shoppingteve.

Kan man dra några slutsatser av det här? Mja, möjligen att jag lyssnar mer på snabba låtar än på lugna och att en bra text hjälper men inte är nödvändig. Eller hittar du någon annan röd tråd?

(Jag återkommer med lite fler länkar när Wikipedia funkar igen.)

Videor till coverlåtlistan

Jag har jagat reda på några av låtarna från listan på DuTuben.

Eleanor Rigby med Pain:

Nothing Else Matters med Apocalyptica:

Smells Like Teen Spirit med Tori Amos:

Whole Lotta Rosie med The King:

Att växa upp på åttiotalet

David Morgan-Mar skriver bra om hur det var att växa upp på åttiotalet. (Nere under serien, som inte har något med det att göra.)

Själv minns jag inte AIDS-skräcken så mycket, men hotet om kärnvapenkrig var ständigt närvarande på ett sätt som jag tror är svårt att förstå för den som inte upplevt det. Lite som växthuseffekten nu, fast världen kunde gå under på femton minuter istället för 150 år. (Miljöförstöringen var ju ett stort hot då också, men mer i form av giftutsläpp.) Men tittar man på populärkulturen – filmerna, musiken, serierna – finns krigshotet där. Terminator, Watchmen, The Dark Knight Returns, Mad Max-filmerna, Flykten från New York, Jakten på Röd Oktober, Octopussy… listan kan, som man säger, göras lång.

Eventuellt kommer jag på en poäng jag kan lägga till här senare. Nu behöver jag muntra upp mig lite.