Jag hade tänkt skriva ett drygt och nedlåtande inlägg om hur Thomas Tvivlarens inlägg helt bekräftar vad jag sa i det citat han återger där, och hur helt upp åt väggarna det är att han försöker antyda att Mymlan är lagd åt att kompromissa om demokrati och integritet. (Att han gör det med mig kan jag ta eftersom jag inte precis är någon kändis i de här sammanhangen, eller några andra heller för den delen.) Men nu har Deepedition gjort det så väldigt mycket bättre och mer återhållet än jag själv skulle klarat så jag slipper.

Skönt.

En litet försök till uppmuntran.

TV-licensen är ju en populär samhällelig pålaga för moderater att undvika (Per Schlingmann, Johan Forssell, Cecilia Stegö Chilò, Tobias Billström, Maria Borelius). Vad sägs om att införa en motsvarighet till Ipred där?

SR skulle kunna ha agenter som övervakade alla TV-försäljningsställen och tog bilder på alla bilar där det lastas in en TV. Man begär sedan att få ut namn- och adressuppgifter på den som äger bilen, spärrar hans eller hennes bankkonton och andra tillgångar – naturligtvis utan att meddela detta – och skickar sedan en egenhändigt hopräknad nota.

Verkar inte det rimligt?

(Inspiration av den något spretiga diskussionen efter det här inlägget hos Mymlan, som för övrigt är oförtjänt sorgsen. Gör henne glad, någon! Själv vet jag inte hur.)

Lite fredagsmix! Tjoho!

Veckans skiva är En saga om en sten med Karin Ström, som man kan köpa här. 90 kr är ett rimligt pris för en fullängdare även om man inte får en fysisk skiva. Och visst är det bra att kunna köpa en skiva över nätet mycket enklare än i affären?

Missförstå mig inte: jag gillar att gräva i hyllorna också, men när jag är ute efter något speciellt är det här så mycket smidigare – enklare, snabbare och billigare. Heja Datadamen!

Veckans förtryckarnyhet är inte att Ipred ser ut att gå igenom, utan den om satanistkläderna i Iran. Snäppet värre, och något som ger lite perspektiv.

Ipred ser för övrigt ut att bli en besvikelse för de som tror att den kommer att stävja den illegala fildelningen. Osäkra trådlösa nätverk, delade abonnemang, anonymiseringstjänster och andra svårigheter med att bevisa vilken individ som faktiskt utfört nedladdningen kan göra lagen tandlös. Så nu får vi integritetskränkning på sämre villkor än knarklangare utan att det går att komma åt de som ägnar sig åt kommersiell illegal fildelning (som jag tror alla är emot). Det sämsta av två världar. Lyckos oss.

Veckans oväntade hiss var nog att Mymlan utnämnde Johan Staël von Holstein till veckans sanningssägare. Hubuhvanu?

Missförstå mig inte – han är säkert en utmärkt entrepenör och företagsledare, och det är mycket möjligt att han har vettiga saker att säga. Men varje gång han skriver något så lyckas han helt bladdra bort eventuellta poänger genom, tydligen i avsikt att vara provokativ, dra till med så otroligt orimliga överdrifter att det inte går att ta något av det på allvar. Eller är det någon som verkligen tror att ”inom tolv månader [kommer vi] att ha låtit facken driva alla i arbetslöshet, folk kommer att slåss på gatorna efter mat”? Nej, inte ens han själv. Eftersom han ”provocerar och överdriver för att väcka debatt, öppna ögonen på folk och säga sanningar” men när detta omedelbart följs av ”för när vi slåss om mat på gatorna om ett år, då är det försent” försöker han då provocera igen i samma mening där han förklarar att det tidigare bara var en provokation? Eller var det något annat som var en provokation och är då det här vad han verkligen tror?

Att sedan ta alla motsägelser som en bekräftelse på att han säger obekväma sanningar som ingen annan i hela landet (eller kanske världen, det är lite oklart) vågar ta upp är ren hybris, eller möjligen förföljelsemani. ”De är emot mig bara för att jag har rätt!”

Och det där otroligt tjatiga sossehatet hjälper ju inte upp hans trovärdighet precis, annat än bland de redan frälsta. Om sossarna och facket verkligen var så dåliga för Sverige som han påstår skulle vi varit på u-landsnivå för årtionden sedan.

Urgh. Nu ska jag gå och skjuta lite zombier istället.

Eller i alla fall det min febriga hjärna för tillfället uppfattar som verkligheten. Det där oformliga som rör sig därute, utanför väggarna, på andra sidan skärmen, där riktiga människor gör riktiga saker och säger riktiga ord och känner riktiga känslor.

Bor du där? Eller bor du också i den här bomullsvärlden där det är lite för svalt (när man inte är febersömnlös), lite för blekt och lite för ihåligt. Där allt är dämpat och vadderat och man helst ska ligga still i sin egen lilla bomullstuss.

Men nu till verkligheten. Först Tyskungen, som hjärtskärande ärligt berättar som sina alkoholproblem.

Läs. Tänk efter. Gör du så? Inte med sprit kanske, men med något annat? Går du över gränsen?

Tänkvärt.

Sedan lite lättsamt från Prankmonkey. Om en annan verklighet, där män slåss och skryter. Jag vet inte om det är sant – jag läser inte Prankmonkey tillräckligt ofta för att ha hittat skiljelinjen mellan sanning och humor där än – men det känns som om det kommer från en verklighet, och gör det inte det så säger det ändå något om den verkliga världen. Den där män slåss och skryter.

Sedan en vacker, mycket lätt tragikomisk berättelse om en fotograf, hans far och en älgjakt hos Älskade dumburk. ”Älgarna tog honom med sig” är just nu en av mina finaste meningar.

Och sist Mymlan som skriver om sin egen pappa som inte var hennes far. Vackra, kloka, sorgsna Mymlan. Tack.

För ett par dagar sen utbröt en mindre photoshopstorm på Mymlans blogg. Resultatet kan beskådas här.

Ursprunget till det hela var att WB photoshoppat en bild på Mymlan för att göra henne lite snyggare (i någon mening). Andra hakade på, och snart fanns det såväl en zombiemymla som en einsteinmymla, en Modesty Blaise-Mymla och en snuskromanmymla. (Mina egna bilder ligger sist i det här inlägget.)

Först försökte jag också göra en ”tillsnyggad” variant av bilden – ta bort rynkor, göra munnen lite gladare, lägga på smink osv – men rätt snart gav jag upp den tanken. Inte för att jag inte kunnat göra ett habilt jobb (om än inte så bra som vissa andra) men för att något tog emot. Det kändes fel på ett rätt obehagligt sätt, som om jag förstörde snarare än förskönade (och även om det finns nyanser i detta som man kan gå in på någon annan gång så är det allmänt så att ungdom uppfattas som skönhet, även av mig) men just då hade jag inte klart för mig varför, eller ens riktigt vad det var jag kände.

Det enda jag visste säkert just då var att det som verkligen tilltalade mig i bilden var blicken, så jag gjorde mesta möjliga av den. Resultatet är första bilden nedan – inte så seriöst, som synes.

Ett par dagar senare skrev Mymlan en dikt som indirekt kickade upp det jag känt tidigare till ett mer medvetet plan. Jag tror att det som gjorde att jag kände obehag inför retuscheringen inte var att det skapade en fejkad Mymla utan att det tog bort det som gör Mymlan till Mymlan: erfarenheten.

Nu ska jag villigt erkänna att jag inte hör till hennes närmaste vänner: vi gick i samma skola en gång i forntiden och min syrra tog musiklektioner för hennes morsa men sedan dess har vi bara träffats öga mot öga en gång. Men det är ändå något särskilt med vissa människor man lär känna som barn; det finns en kontakt, något som gör att man kan hitta varandra årtionden senare. Ja, i alla fall är det så för mig. Det kanske bara är jag som har en kombinerad tidsmaskin och personlighetsdetektor i huvudet, och fan vet om den funkar eller om jag bara inbillar mig.

Hur som helst: det jag fått veta om Mymlan senare stämmer bra med den bild jag haft av henne sedan vi var små, modifierat av de enstaka rapporter jag fått hemifrån sedan dess: hon är ärlig, principfast och trots att hon fått ta en del riktigt hårda smällar av livet fortsätter hon att vara en bra människa.

Så när jag satt här vid datorn och pulade med mina små photoshopverktyg så raderade jag en helt central del av detta. Om man drar bort tio år från en människas ålder, tar man inte då också bort tio år av hennes erfarenheter? Den där blicken, som för mig säger så mycket, förkastar man inte allt som finns i den om man ändrar på allt runtomkring? (Observera att detta inte ska tolkas som något moraliserande över de bilder som gjordes av andra. Mitt resonemang här är känslomässigt och inte etiskt, och alltså helt personligt.)

Nog låter det lite melodramatiskt nu när jag försöker sätta ord på det, men det kan inte hjälpas. Man känner det man känner, även om det inte är hippt, coolt och 00-talsdistanserat.

Anyway, här är bilderna jag petade ihop:

Man gör det mesta av det bästa

Allt blir bättre med en mymla!