Att önska sig ett handikappat barn

Häromdan skrev nån som heter Anna Ekelund en krönika där hon önskar sig ett barn med Downs syndrom:

Man får vara förberedd på extra träning, extra oro, extra allt. Men man slipper säkert andra bekymmer, som kravet att barnet ska ha alla rätt på proven, ägna sig åt otalet trendiga aktiviteter i veckan, bära de dyraste märkeskläderna för att passa in och göra strategiska val till gymnasiet och högskolan. ”Lyckade barn” har blivit en måttstock på föräldrarnas framgång. Att det inte finns någon status i att ha ett handikappat barn blir en befrielse i sig.

Och visst kan man, som hon gör i resten av artikeln, diskutera till vilken grad Downs är ett socialt handikapp kontra ett faktiskt, och visst vore det bra om folk inte hade några fördomar mot personer med Downs (eller någon annan heller för den delen), och visst är det bra att utmana etablerade tänk och ifrågasätta rådande åsikter.

Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.

(Och bara för att undvika eventuella missförstånd: jag anser inte att personer med funktionshinder är mindre värda eller är oförmögna att leva ett värdigt liv eller att deras föräldrar inte borde älska dem lika mycket som ett ”normalt” barn.)

Andra som kan tygla sitt humör bättre har skrivit mer välformulerat och insiktsfullt:

Mymlan och igen lite senare

Damen är inte av glas

Klaus-Peter Beiersdorf

7 kommentarer till Att önska sig ett handikappat barn

  1. rumptroll skriver:

    Hur många tror vi önskar att de inte får ett barn med DS för att de ska slippa besvären med detta själva? Att göra abort för att man har ett barn med DS i magen, är det att se till barnet eller att se till sig själv? I grunden är det mesta vi gör egoistiskt, i det här fallet skulle jag tro att argumentet om barnets svårigheter med DS ligger underordnat argumentet om att det skulle vara en massa besvär för oss själva. Egoistiskt?

  2. […] att föra in en annan åsikt på det här tar jag in ett citat från bloggen “Anders har en åsikt om…” : Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon […]

  3. Rumptroll: Visst, mycket vi gör och önskar oss är drivet av ren egoism, men jag tycker det är en stor skillnad på handlingar och önskningar som går ut över andra och sådana som inte gör det. Att önska att ens barn inte hade det funktionshinder det har är knappast en önskan som barnet skulle neka till, men att önska sig ett barn som har ett funktionshinder istället för ett som inte har det är en önskan som om den gick i uppfyllelse skulle tillfredsställa en själv på bekostnad av någon annan.

    Abortfrågan tycker jag är väldigt svår och jag är glad att jag själv inte behövt vara med om att ta ett sådant beslut.

  4. rumptroll skriver:

    Jag tycker att din poäng i diskussionen är viktig Anders, därför vill jag ha med den. Jag tror också att det är just ditt sätt att se på det som är det vanliga. Men det är också det synsättet jag vill utmana. För vem vet egentligen hur barn med DS tycker.

    Jag menar att jag inte skulle vilja ändra på en enda sak i mitt liv. Nu har jag inga allvarliga åkommor men det lilla jag har, det som jag anser vara jobbigt i mitt liv, det vill jag inte heller spola tillbaka och ändra på. För varje detalj i mitt liv är det som fått mig att bli den jag blir. Varje erfarenhet, även de hemska erfarenheterna, har format mig, och jag är glad att de gjort mig till den jag är i dag! Vem vet hur barn med DS ser på det?

    Kan det inte vara precis lika egoistiskt att önska sig ett barn utan DS. För vem vet, kanske barn har det sämre i andra meningar. Jag vet inte, jag kan ha fel. Men jag vill inte anta att det är mer synd om dem med DS, för jag har ju ingen aning. Jag tror att det finns en mening med allt. Stort som smått. Vårt öde kanske är just det som gör livet värt att leva?!

    Abort tycker jag är just en sådan fråga där vi kanske måste inse att vi gör något egoistiskt men ändå våga stå för vårt beslut?!

  5. Tja, vill man veta hur barn med DS tycker är det väl inte svårare än att fråga dem? Det kanske är inskränkt av mig att tro att de – barn eller vuxna – skulle föredra att vara utan den där extra kromosomen.

    Och visst är det lika egoistiskt att önska sig ett ”friskt” barn, men det viktiga för mig är att det inte är en önskan som går ut över någon annan. Visst, ett ”vanligt” barn kan råka minst lika illa ut som ett med någon form av medfött funktionshinder, men nog fasen har det en bättre chans att klara sig undan det värsta.

    För mig är hennes önskan detsamma som att om man får ett friskt barn medvetet utsätta det för något som ger det ett funktionshinder: hugga av ett ben eller kväva det lite lagom med en kudde så det får en hjärnskada av syrebristen. Det är därför jag reagerar så starkt; för mig blir hennes önskan om ett barn med DS detsamma som att hon önskar att ett barn ska lida, och bara för att det ska bli lite mer bekvämt för henne själv.

    Jag tror inte det är så hon tänker, och enligt vad Mymlan citerat av deras mejlkonversation var det hennes avsikt att utmana och provocera. Men för mig blir provokationen för stark. Precis som jag skulle ha svårt att diskutera med någon som använder grova könsord i var och varannan mening så kan jag inte koncentrera mig på det eventuellt kloka Ekelund försöker få fram för att jag stör mig så på det sätt hon säger det på.

    Vad gäller livsformande erfarenheter så finns det åtskilligt jag skulle vilja ändra på i mitt eget liv även om det skulle göra mig till en annan person. Jag skulle gärna sluppit vara sjukskriven för depression i ett halvår med tillhörande pillerknaprande och om min bästa vän inte tagit livet av sig skulle jag inte klaga över det även om båda erfarenheterna säkert gjort mig till en bättre människa i någon mening.

    Själv tror jag inte på ödet eller att det finns en mening med vad som händer annat än den vi själva skapar, så den trösten har jag inte. För mig är det dåliga som händer dåligt även om det också kan ha något gott med sig.

  6. Rumptroll skriver:

    Jag var väl inne på att kanske DS ger en större fördel i livet i motsats till många andra ting. Ett påstående som inte riktigt är pk men som jag tror är tänkvärt. Kanske det går ett ut, DS eller inte DS?! Kanske det är vi som tycker synd om dem och som sätter normen för vad som är bra, enkelt och normalt är de som skapar problemen? Tänkvärt, men kanske inte rätt…
    Vi har väl olika utgångspunkter helt enkelt! Men det är ju också det som gör diskussionen intressant och lärdomsrik ;)

  7. Visst är det så att man lär sig mest genom att diskutera med folk med annan åsikt. :)

    Jag är ju ingen expert, men min känsla är som sagt att de flesta som har DS, även de som slipper undan de relaterade komplikationerna, hellre skulle vara utan. Men som alltid så kan jag ju ha fel. :)

%d bloggare gillar detta: