Vad man kan hitta i ett polisarkiv

Från en note jag skrev på Fejan i somras:

När man öppnar en arkivkartong vet man aldrig riktigt vad som väntar. Oftast är det förstås bara vanliga handlingar (även om dessa kan vara nog så spännande), men ibland dyker det upp något mer oväntat. Som en decimeterlång säkerhetsnål, eller ett mariekex.

Just idag har jag stött på ett nummer av tidningen Vi från 1967, vilket är intressant nog. Än mer spännande är att det är en studentspecial.

Förutom foton från bland annat kända uppsalamiljöer finns intervjuer med studenter från de fyra universitetsstäderna Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. (Man diskuterar också universitetsfilialerna in Linköping, Örebro, Växjö och Karlstad.) I intervjun med uppsalastudenten Mats Åkergården (som på bilderna bär slips och röd-gul-randing skjorta) får man bland annat veta att han betalar 175 kronor i månaden för sitt inackorderingsrum hos fru Hanna Björklund, och att studiemedlet ligger på 3850 kronor per termin, varav 875 kronor är bidrag och resten lån. För den som behövde extra tillskott kunde man arbeta ihop upp till 4400 kronor per år utan avdrag. (För de arktiskt belastade kan nämnas att han åt ett mål mat om dagen på Walldenströmska stiftelsen.)

I intervjun med Inger Mossberg som studerade i Umeå kan man hitta följande:

– Har man någon nackdel av att vara flicka när man läser medicin. Står flickorna ut med t ex obduktioner?
– I studierna har jag inte märkt något handikapp. Men på äktenskapsmarknaden lär det vara så att manliga medicinare är mycket eftersökta, kvinnliga inte alls. Killarna vet att det knappast kommer att bli några hemmafrublomster av oss.

Andra reportage i tidningen berör bland annat vietnamkriget, byggandet av Höga dammen i Egypten samt fenomenet camp som väl nuförtiden skulle kallas kitsch. I den sistnämnda artikeln har man tillfrågat några ungdomar om vad de anser om camp, varvid en artonåring vid namn Carl Bildt lämnar följande svar:

Camp, camp, camp… Varför måste allting vara camp? Eller varför måste allting överhuvudtaget vara något? Är det inte camp så är det väl pop, op eller något annat. Den ena vågen avlöser den andra. Just nu tycks pop-hysteriet delvis ha avlösts av ett hysteri för allt gammalt krafs, som man kallar ‘camp’. Löjligt. Och dessutom fult.

Intill finns en artikel om The Monkees där man bland annat kan läsa följande:

Berättelsen om Monkees är ett skräckexempel som är undantag. De flesta popband som lyckats – Beatles, Animals osv – har startats av unga män med allvarliga ambitioner. De är minst av allt några bolagsprodukter.

Däremot är Monkees ett typiskt exempel på vuxensamhällets engagemang i popmusiken och tonårskulturen. Det är vuxna TV-producenter som gör Monkees-filmerna, det är vuxna som gör skivorna, som sköter propagandan och som kammar in pengarna. […]

Men det är tonåringarna som betalar. Det är samma tonåringar som på egen hand lärt sig lyssna till Beatles och Bob Dylan och annan kvalitetspop som ligger flera klasser över det som deras föräldrar tyckte om. Dessa tonåringar blir nu hjärntvättade av vuxensamhället med dess enorma resurser. Med raffinerade metoder tvingas de att tycka om något de från början förstod var dåligt.

Artikeln avslutas på följande sätt:

Men det är orealistiskt att tro att man kan slå ut Monkees med Beethoven. Då undervärderar man grovt den kommersiella popbranschens enorma resurser. I stället borde man naturligtvis stödja bra pop.

Monkees är antagligen bara det första stora exemplet på grov kommersiell spekulation i popmusik. Så bra som det har gått måste de snart få efterföljare och då behöver den bra popmusiken allt stöd den kan få.

Vuxensamhället måste alltså vänja sig vid tanken på att hjälpa ungdomskulturen på samma sätt som sin egen kultur, men på dess egna villkor. Konkret betyder det att TV och radio måste få resurser till att ta ordentliga egna initiativ och inte vara beroende av den kommersiella popbranschen. Att skolorna använder popmusik i undervisningen istället för att motarbeta den. Och att det ordnas kommunala popgalor runt om i Sverige.

I ett litet bildreportage beskrivs ett festligt arrangemang anordnat av Konsum Uppsala i den nybygda Fyrishallen, där Ola and the Janglers ”stod i spetsen för en stor popshow”, och pensionärerna fick underhållning av bland annat Gnesta-Kalle.

I frågespalten görs en lång utläggning om den då väldigt nya bilbarnstolen, Hyltestolen, som ”konstruerats på Statens trafiksäkerhetsråds medicinska forskningslaboratorium under ledning av docent Bertil Aldman”. Om mindre barn som ännu inte bör sitta i denna får man veta följande:

[S]pädbarn som ligger i korg eller kasse är bäst skyddade om de placeras så, att korgens ena långsida ligger mot baksidan på förarplatsens ryggstöd. Man får alltså palla upp babykorgen med cellstoffpaket eller annat i höjd med baksätet och tätt intill förarsitsens ryggstöd.

Man får också veta hur man sköter en teflonpanna och att KF inte använder konserveringsmedel i sina köttkonserver.

Men nu ska tidningen återföras till sin kartong för att ligga där tills akten ska gallras år 2029. Kanske någon annan hinner hitta den och kan glädjas åt innehållet någon gång till före dess.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: