Göran Hägglunds populistiska antiintellektualism

Även om jag aldrig tyckt om Kristdemokraterna (som tillsammans med Moderaterna är det enda riksdagsparti jag aldrig röstat på) så har jag haft en viss motvillig respekt för Göran Hägglund. Bara att ta sig ur Alf Svenssons skugga och faktiskt sitta kvar mer än ett par år är med min begränsade insyn (läs: obefintliga) insyn i kd:s internpolitik bara det en prestation, men han har också lyckats hitta någon slags balans mellan att inte lägga sig platt för de värdekonservativa utan att helt stöta ut dem ur sitt parti vilket visar på en viss skicklighet. Jag har ingen aning om hur han är som människa men han verkar åtminstone ha någon slags värderingar.

Men i och med den debattartikel han skrivit i dagens DN har jag helt förlorat respekten för honom. Maken till populistisk smörja har jag inte sett från en svensk riksdagspartiledare sedan Ny Demokrati åkte ut.

För er som inte vill vada genom den ganska bladdriga sörjan kan jag erbjuda följande sammanfattning: Den radikala vänstereliten bestående av Mona Sahlin, Yvonne Ruwaida och f.d. JämO Claes Borgström försöker diktera för vanligt folk hur de ska leva och det är dåligt. Det är jobbigt att behöva ta hänsyn till alla som tycker de blir förtryckta. Folk ska få leva som de vill utan pekpinnar. Vård, skola och omsorg är viktigt. Vanligt folk är bra, ovanligt folk kan vi strunta i. Jag är inte en del av etablissemanget. Genusforskarna är lite som Monty Python fast farliga och folkföraktande. Rösta på mig!

(Okej, den allra sista meningen har jag tolkat in själv. I motsats till det andra sägs det inte rakt ut.)

För det första: att partiledaren för det parti som mest av alla svenska riksdagspartier genom att motsätta sig homoäktenskap och homoadoptioner försöker diktera hur folk ska leva har mage att kritisera någon för att ha åsikter om vad som är rätt eller fel levnadssätt tyder antingen på en fullständig brist på självinsikt, ett enormt hyckleri eller en fruktansvärt obehaglig människosyn där homosexuella inte anses vara ”vanliga människor”. (Om han bara vill framställa sig som bög- och flathatare fast han inte är det egentligen är vi tillbaka på hyckleriet.) Om han verkligen ville rensa upp bland dem som ger vanligt folk pekpinnar borde han ta ett snack med pastorerna i sitt eget parti innan han tar luft till att kritisera någon utanför sin egen krets.

För det andra: att hänvisa till ”sunt förnuft” (och allvarligt talat Göran, det där är en aning utslitet) och fylla en halvsida i DN med allmänt hållet bladder istället för att ta debatten om sakfrågorna visar på att man antingen inte förmår föra fram sina åsikter på ett vettigt sätt eller i själva verket inte bryr sig om diskussionen utan bara vill ta billiga poäng genom att stå bredvid och göra sig lustig över hur långt från den alltid lika populära verkligheten de som faktiskt tar tag i frågorna påstås befinna sig. Det är att ta på sig en narrdräkt och kasta paj på allt vad intellektuellt utbyte heter; att försöka göra sig själv populär genom att förlöjliga det man inte klarar av att delta i; att maskera sin oförmåga eller ovilja att hävda sin ståndpunkt genom att driva med dem som faktiskt står för vad de tycker. Det är fegt, antiintellektuellt och ovärdigt en svensk rikspolitiker.

För det tredje: när man definierar ”verklighetens folk” (jo, han använder faktiskt exakt det uttrycket) som ”den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv […] Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands”, vad kallar man då alla andra? De arbetslösa, de barnlösa, de fattiga som inte har råd med något sommartorp eller utlandssemester, de som inte ens har en vanlig bostad, de som hatar semestern för att deras män är hemma och super och slår mer då än annars, de som inte definierar sig genom sin yrkesroll eller sin familj, alla de där som inte passar in i den perfekta leende kärnfamiljen, vad kallar man dem? Overklighetens folk? Är det den synen på människor Göran Hägglund vill stå för: bara de Vanliga är Verkliga, de Ovanliga är Overkliga. Är det det målet han strävar mot? Ett Sverige där alla är glada kärnfamiljer och alla konstiga, annorlunda, ovanliga människor bara upphört att existera, eller åtminstone skuffats ut i marginalen där man inte behöver bry sig om dem? (Mer troligt är väl bara att han inte tänkte så värst långt när han skrev det där [eller skrev under på det hans spökskrivare totat ihop], men det är knappast mindre skrämmande. Förihelvete Göran, reflektera!)

Hade det varit Jimmie Åkessons namn som stått längst ner på sidan hade jag blivit mindre förvånad, men det är nog ändå han som är förklaringen till den här populistiska soppan. Kristdemokraterna känner sig helt enkelt hotade av Sverigedemokraterna, och eftersom de inte skiljer sig tillräckligt mycket i sakfrågorna vad gäller familjepolitik och liknande så gäller det för kd att visa för potentiella sd-väljare att de kan få samma unkna 1800-talsvärderingar från några som redan sitter i riksdagen.

3 kommentarer till Göran Hägglunds populistiska antiintellektualism

  1. Per Starbäck skriver:

    Beteckningen ”verklighetens folk” använde han i Almedalen också. Bland annat Badlands hyena (som *inte* är en blogg, och *inte* är satir) nappade direkt:
    http://badlandshyena.wordpress.com/2009/07/04/verklighetens-folk-pa-limbo-forlag/

  2. Zach Smith skriver:

    Jag såg en ”debatt” om Ghezali i Pakistan
    och där var 75% av alla som öppnade munnen hjärntvättade. En uppgav att Pakistan var paradiset på jorden (inte emotsagd av programledaren)
    och att det inte alls var konstigt att åka dit de andra tyckarna var inte mycket sämre.

    Varför handplockar svt debattörerna? Hur långt kan lögnerna i Sverige nå för att skapa politisk korekthet? Heder åt Hägglund som åtminstonde rörde ämnet PK i hans artikel. Hur ska man annars göra för att ifrågasätta åsiktsmonopolet?

  3. Om man har problem med de åsikter som framförs så ska man väl bemöta dem och ta debatten istället för att stå bredvid och leka pajas, som är just vad Göran Hägglund gör med den här artikeln. Ingen heder åt honom för det, tvärt om! Det är just sånt som sänker debattnivån.

%d bloggare gillar detta: