Min viktigaste bok

Veckans bloggtema är Boken, den där viktiga. Den som betytt mest.

Mymlan skriver själv fint om hur hon som treåring (imponerad!) lärde sig läsa med hjälp av Hans och Greta och en bandspelare. En annan Anders skriver om hur Ulf Lundells Jack tog honom från småstaden ut i världen. Gert Frost tänker precis som jag att den bok som påverkat oss (här i västerlandet åtminstone) nog är Bibeln. Ailas väljer klassikern Brott och straff.

Som många i min generation lärde jag mig grunderna från Fem myror är fler än fyra elefanter men det var framförallt mammas stillsamma uppmuntran som gjorde mig till en storläsare som barn. Det fanns alltid tid att gå till biblioteket och låna böcker, och serier som Bamse, Stålmannen, Tintin och Lucky Luke gjorde förstås sitt till. De böcker jag gillade bäst som barn var Bröderna Lejonhjärta och Narnia-böckerna.

Jag fick tidigt smak för fantastisk litteratur och tuggade mig envetet igenom SF-hyllan på skolbiblioteket. Sagan om Ringen avverkade jag i trean och fyran (fast jag har för mig att jag inte läste färdigt den sista för att jag tyckte det blev tråkigt mot slutet.) De böcker jag minns bäst från den tiden är Fängelsestaden av Sam J. Lundwall, böckerna om Oz samt Framtidsbana 5 av den brittiske författaren Robert Westall.

På högstadiet tog min läsning en viktig vändning. Jag hade önskat mig Stephen Kings senaste översatta bok Det i födelsedagspresent, en fin inbunden upplaga i två volymer med ett fodral runt som jag tyckte såg riktigt häftig ut, och Stephen King var ju det tuffaste man kunde läsa på den tiden. Istället fick jag den i pocket… på engelska. Hjälp! Men det visade sig att bara jag slog upp något ord här och där (”stuttering” minns jag särskilt) så gick det ju bra ändå! Den sommaren läste jag för första gången en bok på engelska. Jag lyssnade också konstant på Revenge med Eurythmics som jag fått på kassett.

Någon gång där under de tidiga tonåren stötte jag på den bok som för mig nog blivit den absolut viktigaste vad gäller att forma mig som person: Ändligt och oändligt spel, av religionsfilosofen James P. Carse. Först var det bara titeln som attraherade mig – jag har alltid varit intresserad av spel – men sedan jag läst baksidestexten och sett att boken inte handlade om ”riktiga” spel måste något ändå fått mig att fastna för den så pass att jag köpte den, något jag är väldigt glad för idag.

Ändligt och oändligt spel är en bok som beskriver en livsfilosofi, ett sätt att förhålla sig till sig själv, omvärlden och livet. (Undertiteln är ”En syn på livet som lek och möjlighet”.) Vad den inte är är moraliserande, och trots att den (i likhet med alla abstrakta beskrivningar av verkligheten) förenklar väldigt mycket gör den det på ett sätt som tvingar en att tänka och ta egna beslut snarare än att följa ett färdigt mönster.

Boken är genomgående uppbyggd runt dikotomier, motsatspar som även om de inte är heltäckande (och inte heller gör anspråk på att vara det) på ett tydligt sätt illustrerar delar av livet. Den grundläggande motsättningen i den beskrivna filosofin finns mellan titelns två typer av spel: ändligt och oändligt.

Ett ändligt spel spelar man för att vinna. Det kan handla om ett vanligt sällskapsspel som Monopol eller schack, men det kan lika gärna vara någon annan del av livet som betraktas som en tävling: att ha en dyrare bil än grannen, att få högst betyg i klassen eller att komma före bilen intill till nästa korsning. Målet med att delta i ett ändligt spel är att spelet avslutas med en själv som vinnare.

Målet med att delta i ett oändligt spel är tvärtom att spelet ska fortsätta.

Utifrån denna enkla uppdelning utvecklar Carse en vid och åtminstone för mig mycket tilltalande syn på världen. Som oändlig spelare kan man delta i alla de ändliga spel som livet har att erbjuda, men man gör det alltid som en person som tar på sig en roll, inte som någon som är den roll han eller hon spelar. Man kan ta på sig rollen som advokat, förälder eller målvakt, men det betyder inte att man är advokat, förälder eller målvakt. Man reducerar inte sig själv till en abstraktion, och även om man går in för det ändliga spelet med liv och lust så tar man det inte på allvar – att förlora ett visst ändligt spel blir i kontexten av det oändliga spelet ett sätt att få spelet att fortsätta, inte slutet på något.

Hela boken är dessutom fylld av vackra och tankeväckande formuleringar som elegant belyser olika aspekter av världen. Ett litet urval:

Jag kan därför bara ha den makt som andra ger mig.

Regler är inte giltiga därför att riksdagen har antagit dem, eller därför att stora hjältar en gång iakttagit dem, eller därför att Gud har utfärdat dem genom Moses eller Muhammed. De är giltiga endast om och när spelarna förljer dem av fri vilja.

Det onda uppstår i den omhuldade tron att historien kan städas upp, föras till ett förnuftigt slut. Det är ont att handla som om det förflutna vore på väg att föra oss till ett specificerbart slut. Det är ont att anta att det förflutna kommer att få en mening bara om vi för det till ett slut som vi klart ser framför oss. […] Det onda är inte att innesluta finita spel i ett infinit spel, utan att inskränka allt spel till finit spel.

Vi relaterar inte till andra som de personer vi är; vi är de vi är genom att relatera till andra.

[F]ör att få en fiende måste jag övertala någon annan att erkänna mig som fiende.

Konsumtion är en aktivitet som skiljer sig markant från förvärvsarbete därigenom att den förutsätter ledighet eller rentav lättja. Det faktum att vi inte behöver göra något visar med vilken framgång vi har gjort något. Ju mer vi konsumerar, desto mer framstår vi som vinnare av tidigare tävlingar.

Det är uppenbart för infinita spelare att rikedom mindre är något man äger än något man utför, en roll man spelar.

Poeterna ”passar” inte in i samhället, inte därför att de förvägras plats i det, utan därför att de inte tar sina ”platser” på allvar. De betraktar öppet dess roller som teatraliska, dess stilar som poser, dess kläder som kostymer, dess regler som konventioner, dess kriser som arrangerade, dess konflikter som spelade och dess metafysik som ideologi.

Att ansluta sig till en kultur är inte att göra det de andra gör, utan att göra det man gör tillsammans med de andra.

Det är därför som patriotismen […] är krigisk till sitt väsen. Eftersom det inte kan finnas några belöningar utan ett samhälle och inget samhälle utan motståndare, måste patrioterna skapa fiender innan vi kan begära skydd mot dem. Patriotismen kan bara blomstra där gränserna är väldefinierade, fientliga och farliga och förknippas därför vanligen med militära eller andra former av internationella konflikter.

Eftersom patriotismen vill införliva alla andra finita spel med sig själv […] är den i sig ond.

Sanna poeter leder ingen oförmärkt, omedvetet. Medvetnade är det enda som poeter – det vill säga alla kreativa människor – eftersträvar. De framställer inte sin konst så att den ska te sig verklig; de framställer det verkliga så att det visar sig vara konst.

Om jag föds in i, och bidrar till, en familjs kultur, är jag också en produkt av och en medagerande i dess politik. Konflikten mellan det teatraliska och det dramatiska märker jag först som ett tryck att ikläda mig någon av de roller man reserverat för min räkning: som äldste son, älsklingsdotter, försvarare av familjens heder, hämnare av lidna oförrätter.

I den finita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig som en kropp; i den infinita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig i din kropp.

Som infinit spelare är man varken ung eller gammal, eftersom man inte lever i någon annans tid. […] Varje ögonblick i tiden är en början.

För att kunna arbeta med en maskin måste man arbeta som en maskin.

Sanna föräldrar ser inte till att deras barn växer på ett särskilt sätt, enligt ett föredraget mönster eller ett i förväg uppgjort schema, utan att de själva växer med sina barn.

Om jag skulle träffa på den här boken i min nuvarande ålder skulle jag antagligen inte drabbas av den på samma sätt som när jag var en fortfarande till stora delar oformad människa, men jag vill ändå tro att den skulle få mig att tänka och omvärdera sådant jag dittills tagit för givet. Jag läser fortfarande om den med några års mellanrum och hittar ständigt nya vinklingar och aspekter som stämmer eller inte stämmer överens med hur jag tror världen fungerar, men även när jag inte håller med får den mig alltid att tänka och det är något att värdesätta högt. Och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag faktiskt hittade den när den hade möjlighet att ha en djup och varaktig inverkan på min världsbild, eftersom de insikter jag tycker den gett mig har varit till stor hjälp under olika perioder av mitt liv.

En kommentar till Min viktigaste bok

  1. […] Anders, min gamle klasskompis, har skrivit ett alldeles fantastiskt inlägg om läsande, och om boken som betytt mest för honom, och varför. Ändligt och oändligt spel, av James P. Carse. […]

%d bloggare gillar detta: