Min viktigaste bok

9 april 2010

Veckans bloggtema är Boken, den där viktiga. Den som betytt mest.

Mymlan skriver själv fint om hur hon som treåring (imponerad!) lärde sig läsa med hjälp av Hans och Greta och en bandspelare. En annan Anders skriver om hur Ulf Lundells Jack tog honom från småstaden ut i världen. Gert Frost tänker precis som jag att den bok som påverkat oss (här i västerlandet åtminstone) nog är Bibeln. Ailas väljer klassikern Brott och straff.

Som många i min generation lärde jag mig grunderna från Fem myror är fler än fyra elefanter men det var framförallt mammas stillsamma uppmuntran som gjorde mig till en storläsare som barn. Det fanns alltid tid att gå till biblioteket och låna böcker, och serier som Bamse, Stålmannen, Tintin och Lucky Luke gjorde förstås sitt till. De böcker jag gillade bäst som barn var Bröderna Lejonhjärta och Narnia-böckerna.

Jag fick tidigt smak för fantastisk litteratur och tuggade mig envetet igenom SF-hyllan på skolbiblioteket. Sagan om Ringen avverkade jag i trean och fyran (fast jag har för mig att jag inte läste färdigt den sista för att jag tyckte det blev tråkigt mot slutet.) De böcker jag minns bäst från den tiden är Fängelsestaden av Sam J. Lundwall, böckerna om Oz samt Framtidsbana 5 av den brittiske författaren Robert Westall.

På högstadiet tog min läsning en viktig vändning. Jag hade önskat mig Stephen Kings senaste översatta bok Det i födelsedagspresent, en fin inbunden upplaga i två volymer med ett fodral runt som jag tyckte såg riktigt häftig ut, och Stephen King var ju det tuffaste man kunde läsa på den tiden. Istället fick jag den i pocket… på engelska. Hjälp! Men det visade sig att bara jag slog upp något ord här och där (”stuttering” minns jag särskilt) så gick det ju bra ändå! Den sommaren läste jag för första gången en bok på engelska. Jag lyssnade också konstant på Revenge med Eurythmics som jag fått på kassett.

Någon gång där under de tidiga tonåren stötte jag på den bok som för mig nog blivit den absolut viktigaste vad gäller att forma mig som person: Ändligt och oändligt spel, av religionsfilosofen James P. Carse. Först var det bara titeln som attraherade mig – jag har alltid varit intresserad av spel – men sedan jag läst baksidestexten och sett att boken inte handlade om ”riktiga” spel måste något ändå fått mig att fastna för den så pass att jag köpte den, något jag är väldigt glad för idag.

Ändligt och oändligt spel är en bok som beskriver en livsfilosofi, ett sätt att förhålla sig till sig själv, omvärlden och livet. (Undertiteln är ”En syn på livet som lek och möjlighet”.) Vad den inte är är moraliserande, och trots att den (i likhet med alla abstrakta beskrivningar av verkligheten) förenklar väldigt mycket gör den det på ett sätt som tvingar en att tänka och ta egna beslut snarare än att följa ett färdigt mönster.

Boken är genomgående uppbyggd runt dikotomier, motsatspar som även om de inte är heltäckande (och inte heller gör anspråk på att vara det) på ett tydligt sätt illustrerar delar av livet. Den grundläggande motsättningen i den beskrivna filosofin finns mellan titelns två typer av spel: ändligt och oändligt.

Ett ändligt spel spelar man för att vinna. Det kan handla om ett vanligt sällskapsspel som Monopol eller schack, men det kan lika gärna vara någon annan del av livet som betraktas som en tävling: att ha en dyrare bil än grannen, att få högst betyg i klassen eller att komma före bilen intill till nästa korsning. Målet med att delta i ett ändligt spel är att spelet avslutas med en själv som vinnare.

Målet med att delta i ett oändligt spel är tvärtom att spelet ska fortsätta.

Utifrån denna enkla uppdelning utvecklar Carse en vid och åtminstone för mig mycket tilltalande syn på världen. Som oändlig spelare kan man delta i alla de ändliga spel som livet har att erbjuda, men man gör det alltid som en person som tar på sig en roll, inte som någon som är den roll han eller hon spelar. Man kan ta på sig rollen som advokat, förälder eller målvakt, men det betyder inte att man är advokat, förälder eller målvakt. Man reducerar inte sig själv till en abstraktion, och även om man går in för det ändliga spelet med liv och lust så tar man det inte på allvar – att förlora ett visst ändligt spel blir i kontexten av det oändliga spelet ett sätt att få spelet att fortsätta, inte slutet på något.

Hela boken är dessutom fylld av vackra och tankeväckande formuleringar som elegant belyser olika aspekter av världen. Ett litet urval:

Jag kan därför bara ha den makt som andra ger mig.

Regler är inte giltiga därför att riksdagen har antagit dem, eller därför att stora hjältar en gång iakttagit dem, eller därför att Gud har utfärdat dem genom Moses eller Muhammed. De är giltiga endast om och när spelarna förljer dem av fri vilja.

Det onda uppstår i den omhuldade tron att historien kan städas upp, föras till ett förnuftigt slut. Det är ont att handla som om det förflutna vore på väg att föra oss till ett specificerbart slut. Det är ont att anta att det förflutna kommer att få en mening bara om vi för det till ett slut som vi klart ser framför oss. […] Det onda är inte att innesluta finita spel i ett infinit spel, utan att inskränka allt spel till finit spel.

Vi relaterar inte till andra som de personer vi är; vi är de vi är genom att relatera till andra.

[F]ör att få en fiende måste jag övertala någon annan att erkänna mig som fiende.

Konsumtion är en aktivitet som skiljer sig markant från förvärvsarbete därigenom att den förutsätter ledighet eller rentav lättja. Det faktum att vi inte behöver göra något visar med vilken framgång vi har gjort något. Ju mer vi konsumerar, desto mer framstår vi som vinnare av tidigare tävlingar.

Det är uppenbart för infinita spelare att rikedom mindre är något man äger än något man utför, en roll man spelar.

Poeterna ”passar” inte in i samhället, inte därför att de förvägras plats i det, utan därför att de inte tar sina ”platser” på allvar. De betraktar öppet dess roller som teatraliska, dess stilar som poser, dess kläder som kostymer, dess regler som konventioner, dess kriser som arrangerade, dess konflikter som spelade och dess metafysik som ideologi.

Att ansluta sig till en kultur är inte att göra det de andra gör, utan att göra det man gör tillsammans med de andra.

Det är därför som patriotismen […] är krigisk till sitt väsen. Eftersom det inte kan finnas några belöningar utan ett samhälle och inget samhälle utan motståndare, måste patrioterna skapa fiender innan vi kan begära skydd mot dem. Patriotismen kan bara blomstra där gränserna är väldefinierade, fientliga och farliga och förknippas därför vanligen med militära eller andra former av internationella konflikter.

Eftersom patriotismen vill införliva alla andra finita spel med sig själv […] är den i sig ond.

Sanna poeter leder ingen oförmärkt, omedvetet. Medvetnade är det enda som poeter – det vill säga alla kreativa människor – eftersträvar. De framställer inte sin konst så att den ska te sig verklig; de framställer det verkliga så att det visar sig vara konst.

Om jag föds in i, och bidrar till, en familjs kultur, är jag också en produkt av och en medagerande i dess politik. Konflikten mellan det teatraliska och det dramatiska märker jag först som ett tryck att ikläda mig någon av de roller man reserverat för min räkning: som äldste son, älsklingsdotter, försvarare av familjens heder, hämnare av lidna oförrätter.

I den finita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig som en kropp; i den infinita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig i din kropp.

Som infinit spelare är man varken ung eller gammal, eftersom man inte lever i någon annans tid. […] Varje ögonblick i tiden är en början.

För att kunna arbeta med en maskin måste man arbeta som en maskin.

Sanna föräldrar ser inte till att deras barn växer på ett särskilt sätt, enligt ett föredraget mönster eller ett i förväg uppgjort schema, utan att de själva växer med sina barn.

Om jag skulle träffa på den här boken i min nuvarande ålder skulle jag antagligen inte drabbas av den på samma sätt som när jag var en fortfarande till stora delar oformad människa, men jag vill ändå tro att den skulle få mig att tänka och omvärdera sådant jag dittills tagit för givet. Jag läser fortfarande om den med några års mellanrum och hittar ständigt nya vinklingar och aspekter som stämmer eller inte stämmer överens med hur jag tror världen fungerar, men även när jag inte håller med får den mig alltid att tänka och det är något att värdesätta högt. Och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag faktiskt hittade den när den hade möjlighet att ha en djup och varaktig inverkan på min världsbild, eftersom de insikter jag tycker den gett mig har varit till stor hjälp under olika perioder av mitt liv.


Låtar jag just nu inte kan få nog av

18 november 2009

De här har ständigt legat i min spellista de senaste veckorna (eller mer), presenterade i stigande ordning enligt det totala antalet genomlyssningar:

9: This One’s For You med Fläskkvartetten och Robyn (6 lyssningar). Voices of Eden har flera bra gästspel, men den här är min favorit för tillfället.

8: Dschinghis Khan med Dschinghis Khan (8 lyssningar). En schlagerklassiker från -79 som fortfarande är kul. Trots att jag bara förstår något enstaka ord har jag utbyte av de säkert fåniga men fonetiskt lyckade ordvändningarna i texten.

7: 0918.00 med Tarmvred (15 lyssningar). Jag vet inget mer om Tarmvred än att det är någon svensk snubbe, från Göteborg tror jag. (Jag är för lat för att googla just nu.) Egentligen gillar jag IntraventrikulärBrosch bättre (80 lyssningar), men den får vila för tillfället.

6: Getinghonung Pronvencale med Hot Soup (16 lyssningar). Hot Soup vet jag ännu mindre om. Jag köpte deras skiva med Cornelis-tolkningar på måfå och den här är den enda jag fastnat riktigt för, men den är å andra sidan riktigt bra.

5: Fuck You med Lilly Allen (19 lyssningar). Den här hittade jag via Sommar med… någon sportsnubbe tror jag det var. En tennisspelare kanske? Precis som med flera av Nellie McKays låtar gillar jag kontrasten mellan den softa musiken och den riviga texten. Den skulle passa bra till ett bildmontage av Jimmie Åkesson, Göran Hägglund och några andra intoleransmånglare.

4: A Fifth of Beethoven med Walter Murphy & the Big Apple Band (31 lyssningar). En perfekt mix av Beethoven och lite skönt sjuttiotalsgung.

3: Jag sitter i dig med Freddie Wadling (65 lyssningar). En av de tre bästa låtarna från Jag är monstret. (De andra är Disko Kebab och titellåten.) Å andra sidan är det bara Bär ut mig, käre Jesus som jag inte tyckte var en bra låt på den skivan.

2: The Hand That Feeds med Nine Inch Nails (121 lyssningar). Riktigt bra rock helt enkelt. Jag kan inte sitta still när jag hör den.

1: Ghost of Love med David Lynch (140 lyssningar). Från filmen Inland Empire. Trots att texten är väldigt repetitiv lyckas David Lynch (som framför den med hjälp av en Vocoder eller liknande) få varje rad att låta intressant.
Strange…
what love does
So strange…
ah what love does
So strange what love does
when you’re all alone

Finns på DuTuben:


Sökordspoesi

21 maj 2009

Mymlans sökordsdikt var så rolig att jag måste göra min egen. Jag har lagt till några skiljetecken men annars är allt hämtat direkt från de söktermer folk hittat hit med den senaste månaden. Jag kallar den…

Alkohol
Sovjetisk alkohol

alkohol
sovjetisk alkohol
betty page
synvilla

legolas
könsstympas

bo rothstein, frimurare:
hur har man sex?
olikheter, humor
musik, narkotika
sovmorgon
synvillor
alkohol
sovjetisk alkohol

vad är arbetsfri uppsägningstid?
kommunism

kulturnatten ånge 2009
alkohol
sovjetisk alkohol
oväntade covers

kvinnliga åsikter om könsstympning:
strange maps

alkohol
sovjetisk alkohol
byråkratsvenska

alnö
cool kyrka
alkohol
sovjetisk alkohol
illusioner

alkohol
sovjetisk alkohol


Kärlek…

5 maj 2009

Nej, inte idag heller. Men snart.

Mitt stora problem när det gäller att skriva om allvarliga ämnen där jag inte har en tvärsäker åsikt (vilket rätt sällan händer, därav det sporadiska postandet här) är att jag funderar och funderar och funderar och i motsats till professor Baltazar inte får den där blixten från ovan som gör att jag kan gå och dra i spaken på den psykedeliska jättemaskinen och få den perfekt formulerade lösningen levererad praktiskt och kompakt i ett litet provrör. Nej, jag fortsätter att fundera och fundera och fundera eftersom det hela tiden finns nya vinklar och så blir det till slut inte ens en tumme eftersom jag aldrig kommer förbi funderarstadiet.

Men snart ska jag skriva i alla fall en del av den där postningen om kärlek som jag lovade Mymlan i höstas.

Tills dess: barn säger roliga saker. Och nog fasen har apan rätt: det här är det roligaste något barn sagt någonsin. I alla fall just idag.

Mer Baltazar – bara inledningsmelodin borde vara en svår nostalgitripp för alla sjuttiotalister.

Väldigt märkligt, även utan universalmaskinen. Nu kanske ni ungdomar förstår varför vi blev som vi blev?


Dagens rubrik

13 februari 2009

Google gör om finskt pappersbruk till hårddisk


Religion i Berlin

3 februari 2009

Gårdagens DN har en artikel om hur Berlin börjar bli mer religiöst och att en organisation vid namn Pro Reli vill återinföra den med etikundervisning ersatta religionsundervisningen i skolan. Den enda anledningen till att jag tar upp detta är det här fantastiska citatet:

Pro Reli vill att eleverna ska få välja mellan religion och etik.

Nog ger det lite anledning till eftertanke?


För Mymlan

12 december 2008

En litet försök till uppmuntran.


Musik som räddat mitt liv

29 november 2008

Stwisted med Edie Brickell & the New Bohemians från skivan Ghost of a Dog.

Got a strong case of weakness – a rich worthless love
Tell you straight out that it’s twisted
Crack flash of lightning struck from above
Knocked down a cow and I kissed ya

Now I know I’ll be fine just as soon as I let go
Yes I know I’ll be fine just as soon as I let go
But I keep holding on for a future
I keep waiting for something to change
I keep holding on for a future
I keep looking for something that I never see

I ain’t gonna kill myself loving you
I ain’t gonna die for a life together
I ain’t gonna kill myself wanting you
When you don’t seem to want me oh my days go by

But I know I’ll be alright as soon as I let go
I know I’ll be alright as soon as I let go

Why make my heart go to bed at night hungry
Why make my heart go to bed at night cold
Why make my heart go to bed at night beating alone

Inte riktigt hela texten, men det är svårt att välja ut en mindre del. Under mindre lyckliga perioder i mitt liv har jag lyssnat på den här om och om igen så texten sitter rätt bra i hjärnan. (Den text man faktiskt hör skiljer sig i några små fall från det här som är den som följer med skivan med versaler och styckeindelning tillagt.)

Det finns flera bra låtar på skivan (10,000 Angels, Woyaho, Mama Help Me) men det här är en jag kan lyssna på många gånger, trots att den är starkt förknippad med olyckliga kärlekar.

New York Groove med Projecto Golden Shower.

Normalt lyssnar jag mycket på musik; cirka tio timmar per dag säger en överslagsberäkning utifrån summerad playcount i iTunes. Normalt är det bara när jag är riktigt trött jag inte orkar lyssna på musik.

För några år sedan var jag rejält deprimerad, vilket förutom sömnsvårigheter, ångestattacker och brist på aptit och koncentrationsförmåga yttrade sig i att jag hade svårt för att lyssna på musik. När det var som värst fanns det ingen musik jag klarade av – förutom den här låten. Jag vet att det var den enda låt jag lyssnade på i tre dagar. Den gick på ständig repeat.

Varför den funkade vet jag inte. Men jag är glad att jag hade den.

Stigmata med Ministry.

Stronger than reason
Stronger than lies
The only truth I know
Is the look in your eyes

Just like a car crash
Just like a knife
My favorite weapon
Is the look in your eyes

Mer olycklig-kärleksmusik, men mer aggressiv. Första gången jag hörde den här låten var när jag såg filmen Hardware när jag gjorde vapenfri tjänst i Bollnäs. (Egentligen i Österböle i Rengsjö utanför Bollnäs. Riktiga vischan.) Själva filmen är en typisk sci-fi-skräckis av B-kvalitet, men delvis tack vare musiken hör den hemma i kategorin ”filmer jag skäms lite för att jag gillar”.

I alla fall har den här låten hjälpt mig bli arg istället för självmordsbenägen ett antal gånger, och även om jag hellre är glad än arg är jag hellre arg än död. Så tack för det, Al Jourgensen.


Vad man kan hitta i ett polisarkiv

9 november 2008

Från en note jag skrev på Fejan i somras:

När man öppnar en arkivkartong vet man aldrig riktigt vad som väntar. Oftast är det förstås bara vanliga handlingar (även om dessa kan vara nog så spännande), men ibland dyker det upp något mer oväntat. Som en decimeterlång säkerhetsnål, eller ett mariekex.

Just idag har jag stött på ett nummer av tidningen Vi från 1967, vilket är intressant nog. Än mer spännande är att det är en studentspecial.

Förutom foton från bland annat kända uppsalamiljöer finns intervjuer med studenter från de fyra universitetsstäderna Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. (Man diskuterar också universitetsfilialerna in Linköping, Örebro, Växjö och Karlstad.) I intervjun med uppsalastudenten Mats Åkergården (som på bilderna bär slips och röd-gul-randing skjorta) får man bland annat veta att han betalar 175 kronor i månaden för sitt inackorderingsrum hos fru Hanna Björklund, och att studiemedlet ligger på 3850 kronor per termin, varav 875 kronor är bidrag och resten lån. För den som behövde extra tillskott kunde man arbeta ihop upp till 4400 kronor per år utan avdrag. (För de arktiskt belastade kan nämnas att han åt ett mål mat om dagen på Walldenströmska stiftelsen.)

I intervjun med Inger Mossberg som studerade i Umeå kan man hitta följande:

– Har man någon nackdel av att vara flicka när man läser medicin. Står flickorna ut med t ex obduktioner?
– I studierna har jag inte märkt något handikapp. Men på äktenskapsmarknaden lär det vara så att manliga medicinare är mycket eftersökta, kvinnliga inte alls. Killarna vet att det knappast kommer att bli några hemmafrublomster av oss.

Andra reportage i tidningen berör bland annat vietnamkriget, byggandet av Höga dammen i Egypten samt fenomenet camp som väl nuförtiden skulle kallas kitsch. I den sistnämnda artikeln har man tillfrågat några ungdomar om vad de anser om camp, varvid en artonåring vid namn Carl Bildt lämnar följande svar:

Camp, camp, camp… Varför måste allting vara camp? Eller varför måste allting överhuvudtaget vara något? Är det inte camp så är det väl pop, op eller något annat. Den ena vågen avlöser den andra. Just nu tycks pop-hysteriet delvis ha avlösts av ett hysteri för allt gammalt krafs, som man kallar ‘camp’. Löjligt. Och dessutom fult.

Intill finns en artikel om The Monkees där man bland annat kan läsa följande:

Berättelsen om Monkees är ett skräckexempel som är undantag. De flesta popband som lyckats – Beatles, Animals osv – har startats av unga män med allvarliga ambitioner. De är minst av allt några bolagsprodukter.

Däremot är Monkees ett typiskt exempel på vuxensamhällets engagemang i popmusiken och tonårskulturen. Det är vuxna TV-producenter som gör Monkees-filmerna, det är vuxna som gör skivorna, som sköter propagandan och som kammar in pengarna. […]

Men det är tonåringarna som betalar. Det är samma tonåringar som på egen hand lärt sig lyssna till Beatles och Bob Dylan och annan kvalitetspop som ligger flera klasser över det som deras föräldrar tyckte om. Dessa tonåringar blir nu hjärntvättade av vuxensamhället med dess enorma resurser. Med raffinerade metoder tvingas de att tycka om något de från början förstod var dåligt.

Artikeln avslutas på följande sätt:

Men det är orealistiskt att tro att man kan slå ut Monkees med Beethoven. Då undervärderar man grovt den kommersiella popbranschens enorma resurser. I stället borde man naturligtvis stödja bra pop.

Monkees är antagligen bara det första stora exemplet på grov kommersiell spekulation i popmusik. Så bra som det har gått måste de snart få efterföljare och då behöver den bra popmusiken allt stöd den kan få.

Vuxensamhället måste alltså vänja sig vid tanken på att hjälpa ungdomskulturen på samma sätt som sin egen kultur, men på dess egna villkor. Konkret betyder det att TV och radio måste få resurser till att ta ordentliga egna initiativ och inte vara beroende av den kommersiella popbranschen. Att skolorna använder popmusik i undervisningen istället för att motarbeta den. Och att det ordnas kommunala popgalor runt om i Sverige.

I ett litet bildreportage beskrivs ett festligt arrangemang anordnat av Konsum Uppsala i den nybygda Fyrishallen, där Ola and the Janglers ”stod i spetsen för en stor popshow”, och pensionärerna fick underhållning av bland annat Gnesta-Kalle.

I frågespalten görs en lång utläggning om den då väldigt nya bilbarnstolen, Hyltestolen, som ”konstruerats på Statens trafiksäkerhetsråds medicinska forskningslaboratorium under ledning av docent Bertil Aldman”. Om mindre barn som ännu inte bör sitta i denna får man veta följande:

[S]pädbarn som ligger i korg eller kasse är bäst skyddade om de placeras så, att korgens ena långsida ligger mot baksidan på förarplatsens ryggstöd. Man får alltså palla upp babykorgen med cellstoffpaket eller annat i höjd med baksätet och tätt intill förarsitsens ryggstöd.

Man får också veta hur man sköter en teflonpanna och att KF inte använder konserveringsmedel i sina köttkonserver.

Men nu ska tidningen återföras till sin kartong för att ligga där tills akten ska gallras år 2029. Kanske någon annan hinner hitta den och kan glädjas åt innehållet någon gång till före dess.


Missbrukad lagstiftning

2 november 2008

Är det någon som tycker det är rimligt att den brittiska regeringen använt sig av antiterrorlagar för att frysa isländska tillgångar i Storbritannien?

Är det någon som är förvånad över att det hänt?

Det här är ett typexempel på varför man inte ska ge staten eller andra maktgrupper långtgående befogenheter utan ordentligt rättsskydd. Ger man någon en hammare för att slå i spik med bara en förmaning om att inte göra något annat med den ska man inte bli förvånad om han använder den för att banka till något annat. Visst, det finns tillfällen när det är befogat att använda ett verktyg på ett annat sätt en det ursprungligen var tänkt, men kontrollen över hur det används bör stå i proportion till hur grovt det kan missbrukas.

Med detta i åtanke, hur många tror att upphovsrättsintresseorganisationerna kommer att hantera Ipred ansvarsfullt? Inte jag. Ska man bekämpa den illegala nedladdningen ska det ske inom det existerande rättsväsendet, inte via intresseorganisationers privatspanare. Förutom att IP-adresser är ett alldeles för grovt instrument för att komma åt brottslingarna så är det dessutom ett mycket kraftigt integritetsingrepp eftersom det finns rätt många sajter som registrerar IP-adresser. Finns det något skydd mot missbruk av detta? Låter man polis och åklagare sköta det så finns det i alla fall en rimlig kontrollstruktur.

För att göra min verktygsliknelse något mer relevant avslutar jag med ett Mark Twain-citat:

”To a man with a hammer, everything looks like a nail.”

(Tack till Opassande för länkar.)