Förra veckans coverlåt: One Vision

1 februari 2011

Hur väljer man den bästa coverlåten Laibach gjort? Det går inte. Deras versioner av Beatles låtar från Let It Be är fantastiska, deras bachtolkningar är lysande (särskilt Contrapunctus 2), och vem kan motstå The Final Countdown, de olika versionerna av Sympathy for the Devil eller 2525?

Så jag försöker inte välja den bästa utan bara en som gör det där jag verkligen gillar med coverlåtar: den tar originalet och gör den till något helt annat, trots att man fortfarande känner igen det. Det här stämmer visserligen in på de flesta av deras covers, men särskilt på Queens One Vision.

Originalet var en hyllning till Martin Luther King, men jag tror att många nutida lyssnare har svårt att koppla ihop texten med hans ”I have a dream”-tal. Eller så är det bara jag som är cynisk och snurrar runt det (antar jag) ironiska användandet av ”one solution” och andra uttryck ett varv till så att hela låten redan i originalversionen blir en parodi på fascistiska propagandasånger. När sedan Laibach döper om den till Geburt Einer Nation (den tyska titeln på pro-KKK-filmen The Birth of a Nation) gör den i äkta nynaziststuk (och på tyska dessutom) så lägger sig ironierna kanske lite väl tjockt.

Men det är fortfarande en bra låt.

Originavideon:

Originalvideon med Laibachs musik:


Politikerteve

23 april 2010

Så både Moderaterna och Socialdemokraterna tänker köra hårt med filmad reklam till valet: M i form av betald reklamtid på Axess TV och S med en egen kanal på YouTube.

Man kan ju fundera på vilken satsning som ger bäst utslag: tiominuters pratprogram i en kanal nästan ingen tittar på eller femminuterssnuttar på en sajt där det laddas upp flera timmars video varje sekund. Kommer någon av dem alls att nå ut till andra än kärnväljarna?

Risken för båda är att deras inslag mest kommer att användas av motståndarna. Gör Reinfeldt ett mindre lyckat uttalande på Schlingmanns lilla show lär det ju också DuTubas, och möjligheterna att klippa ihop motsägelsefulla eller på annat sätt mindre smickrande uttalanden är ju uppenbara.

Det tråkigaste är förstås att de valt ett så menlöst format. Det hade ju varit roligare med lite Chavezianska femtimmarstal till folket, Berlusconisk tutt-teve eller Nixonska ”Jag är ingen skurk”-uttalanden.


Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.


Katolskt hyckleri

3 juli 2009

Efter att homosexualitet avkriminaliserats i New Delhi (och förhoppningsvis snart även resten av Indien) uttalade sig någon som Aftonbladet kallar ”pastor Babu Joseph, för den romanska katolska kyrkan” (med vilket de antagligen menar ”Babu Joseph, präst i romersk-katolska kyrkan”, fast med tanke på att det är Aftonbladet vi talar om heter han antagligen inte Babu Joseph heller utan Sverre Käppställ) åsikten att homosexualitet inte ska vara kriminellt ”men samtidigt har vi inte råd att uppmuntra homosexualitet beteende som något normalt och socialt accepterat”. (Jag la till slutcitattecknet som Aftonbladet också missat.)

Men så bra! Då antar jag att katolska kyrkan stödjer att homosexualitet avkriminaliseras i resten av Indien, och resten av världen för den delen! De vill ju inte att det ska vara kriminellt, så då måste de ju vara mot lagar som kriminaliserar det, eller hur?

Fast vänta! Är det inte så att Vatikanen varit mot avkriminalisering av homosexualitet tidigare? Jo, så var det ju.

Så märkligt! Det verkar ju nästan som om Babu Joseph (eller Sverre Käppställ eller vad han nu kan heta) antingen blåljuger för att inte framstå som en bakåtsträvare med anti-väderkvarnstendenser eller så finns det verkligen en romansk katolsk kyrka som är för homosexuella. (Fast det senare skulle ju innebära att Aftonbladet inte haft otur när de skrev utan bara citerat någon helt irrelevant person och det verkar ju lite väl osannolikt. Eller förresten…)

Nåja, det här är väl ingen större nyhet egentligen. Det är ju inte konstigt att det är lite svårt för påven och hans underhuggare att propagera för en moral vars bäst-före datum passerats med århundraden och samtidigt framstå som om de har någon slags kontakt med hur saker ser ut i den verkliga världen. Nu misslyckas de med bådadera, men det kanske vi inte ska sörja över.


Ipred kommer inte att stoppa fildelningen

20 december 2008

Låt oss anta att Ipred lyckas med det som dess förespråkare helst vill: den stänger ner Pirate Bay och alla andra torrentsajter. Då kommer väl fildelningen att upphöra, eller hur?

Knappast. Fildelningen fanns här långt innan Internet fanns i var mans vägguttag och är inte knuten till någon enskild typ av informationsöverföring.

Före Internet var det kassettband, disketter och copypartyn som gällde, och den typen av direkt, analog peer-to-peer-fildelning går inte att stoppa.

Motsvarande går att göra nu, med privata FTP-servrar, e-post och olika typer av uppladdningssajter som MegaShare. Visst, de kommersiella rensar bort upphovsrättsskyddat material när det påpekas att det finns där, men om länkarna till filerna inte läggs ut öppet utan sprids privat kan det dröja rätt länge innan någon som är benägen att rapportera får reda på det. Dessutom finns helt nya kanaler – enligt en artikel i DN i onsdags (endast i pappersversionen verkar det som) delar 40% av dagens skolungdomar musik med hjälp av Bluetooth i sina mobiltelefoner.

Att fildelningen före och i den tidiga interneteran inte var något stort problem för de stora underhållningsdistributörerna berodde främst på att lagringsutrymme var dyrt och informationsöverföringen långsam. En normal dator hade inte nog med hårddiskutrymme för mer än operativsystemet och kanske fem-tio låtar av normal mp3-kvalitet, och modem var inte någon motorväg precis – bodde man i samma stad var det antagligen snabbare att dumpa allt på diskett och fysiskt lämna dem till mottagaren än att föra över dem direkt från den ena datorn till den andra.

Men nu är lagringsutrymme billigt och informationsöverföringen snabb. Det kan ingen lagstiftning ändra på. Även om Ipred lyckas fullständigt med att stänga ner alla de sajter där folk delar filer offentligt kommer de som vill att hitta nya vägar. Om det inte blir krypterade IP-nummer på de vanliga torrentsajterna eller i torrentklienterna eller enkla anonymiseringstjänster så blir det epostlistor, privata servrar eller något annat. Kommer omfattningen att minska? Säkert – på kort sikt. På lång sikt kommer någon på en lösning som kringår lagen.

De flesta diskussionerna om fildelningens vara eller icke vara befinner sig på en alldeles för låg abstraktionsnivå. Man diskuterar specifika typer av informationsöverföring istället för att se till helheten. Visst, lagstiftarna kan hitta sätt att förbjuda eller förhindra specifika typer av informationsöverföring men med mindre än att man stänger av hela nätet kommer man inte att kunna stoppa fildelningen. Det tar lagstiftarna ett år att få ihop en lag som det tar en hängiven programmerare ett par veckor att kringå.

Till sist en liten brasklapp: allt detta är skrivet utan att väga in några etiska aspekter. Det finns uppenbarligen tillräckligt många som inte har några större moraliska problem med att kopiera upphovsrättsskyddat material för att 700 000 svenskar ska göra det regelbundet. Med så många intresserade kommer det alltid att finnas någon som är tillräckligt skicklig för att hitta en väg runt.

Så hur ska upphovsrättsgiganterna lösa det här? Stay tuned…


Mississippi brinner

6 december 2008

…har jag just sett om för kanske femte gången. Den håller fortfarande.

Mycket är det förstås skådisarna. Gene Hackman och Willem Dafoe är förstås alltid bra, och här gör de solida insatser. Men även de mindre rollerna är välbesatta: Frances McDormand (mest känd från coenbrödernas filmer), Brad Dourif (tidigare mest känd från Gökboet men nuförtiden mer som Ormtunga i Sagan om de två tornen; för övrigt lysande i Deadwood), R. Lee Ermey (drillsergeanten i Full Metal Jacket) och Stephen Tobolowsky (Bob i Heroes; även han mycket bra i de avsnitt av Deadwood där han är med) gör alla ett bra jobb.

Mississippi brinner är inte bara en bra film och en illustration av människors inskränkthet och grymhet. Den är också en nyttig påminnelse om hur nära den tid ligger då svarta i stora delar av USA inte hade några verkliga rättigheter.

Men nu har de snart en svart president. Låt oss hoppas att de fortsätter åt rätt håll.


Vad man kan hitta i ett polisarkiv

9 november 2008

Från en note jag skrev på Fejan i somras:

När man öppnar en arkivkartong vet man aldrig riktigt vad som väntar. Oftast är det förstås bara vanliga handlingar (även om dessa kan vara nog så spännande), men ibland dyker det upp något mer oväntat. Som en decimeterlång säkerhetsnål, eller ett mariekex.

Just idag har jag stött på ett nummer av tidningen Vi från 1967, vilket är intressant nog. Än mer spännande är att det är en studentspecial.

Förutom foton från bland annat kända uppsalamiljöer finns intervjuer med studenter från de fyra universitetsstäderna Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. (Man diskuterar också universitetsfilialerna in Linköping, Örebro, Växjö och Karlstad.) I intervjun med uppsalastudenten Mats Åkergården (som på bilderna bär slips och röd-gul-randing skjorta) får man bland annat veta att han betalar 175 kronor i månaden för sitt inackorderingsrum hos fru Hanna Björklund, och att studiemedlet ligger på 3850 kronor per termin, varav 875 kronor är bidrag och resten lån. För den som behövde extra tillskott kunde man arbeta ihop upp till 4400 kronor per år utan avdrag. (För de arktiskt belastade kan nämnas att han åt ett mål mat om dagen på Walldenströmska stiftelsen.)

I intervjun med Inger Mossberg som studerade i Umeå kan man hitta följande:

– Har man någon nackdel av att vara flicka när man läser medicin. Står flickorna ut med t ex obduktioner?
– I studierna har jag inte märkt något handikapp. Men på äktenskapsmarknaden lär det vara så att manliga medicinare är mycket eftersökta, kvinnliga inte alls. Killarna vet att det knappast kommer att bli några hemmafrublomster av oss.

Andra reportage i tidningen berör bland annat vietnamkriget, byggandet av Höga dammen i Egypten samt fenomenet camp som väl nuförtiden skulle kallas kitsch. I den sistnämnda artikeln har man tillfrågat några ungdomar om vad de anser om camp, varvid en artonåring vid namn Carl Bildt lämnar följande svar:

Camp, camp, camp… Varför måste allting vara camp? Eller varför måste allting överhuvudtaget vara något? Är det inte camp så är det väl pop, op eller något annat. Den ena vågen avlöser den andra. Just nu tycks pop-hysteriet delvis ha avlösts av ett hysteri för allt gammalt krafs, som man kallar ‘camp’. Löjligt. Och dessutom fult.

Intill finns en artikel om The Monkees där man bland annat kan läsa följande:

Berättelsen om Monkees är ett skräckexempel som är undantag. De flesta popband som lyckats – Beatles, Animals osv – har startats av unga män med allvarliga ambitioner. De är minst av allt några bolagsprodukter.

Däremot är Monkees ett typiskt exempel på vuxensamhällets engagemang i popmusiken och tonårskulturen. Det är vuxna TV-producenter som gör Monkees-filmerna, det är vuxna som gör skivorna, som sköter propagandan och som kammar in pengarna. […]

Men det är tonåringarna som betalar. Det är samma tonåringar som på egen hand lärt sig lyssna till Beatles och Bob Dylan och annan kvalitetspop som ligger flera klasser över det som deras föräldrar tyckte om. Dessa tonåringar blir nu hjärntvättade av vuxensamhället med dess enorma resurser. Med raffinerade metoder tvingas de att tycka om något de från början förstod var dåligt.

Artikeln avslutas på följande sätt:

Men det är orealistiskt att tro att man kan slå ut Monkees med Beethoven. Då undervärderar man grovt den kommersiella popbranschens enorma resurser. I stället borde man naturligtvis stödja bra pop.

Monkees är antagligen bara det första stora exemplet på grov kommersiell spekulation i popmusik. Så bra som det har gått måste de snart få efterföljare och då behöver den bra popmusiken allt stöd den kan få.

Vuxensamhället måste alltså vänja sig vid tanken på att hjälpa ungdomskulturen på samma sätt som sin egen kultur, men på dess egna villkor. Konkret betyder det att TV och radio måste få resurser till att ta ordentliga egna initiativ och inte vara beroende av den kommersiella popbranschen. Att skolorna använder popmusik i undervisningen istället för att motarbeta den. Och att det ordnas kommunala popgalor runt om i Sverige.

I ett litet bildreportage beskrivs ett festligt arrangemang anordnat av Konsum Uppsala i den nybygda Fyrishallen, där Ola and the Janglers ”stod i spetsen för en stor popshow”, och pensionärerna fick underhållning av bland annat Gnesta-Kalle.

I frågespalten görs en lång utläggning om den då väldigt nya bilbarnstolen, Hyltestolen, som ”konstruerats på Statens trafiksäkerhetsråds medicinska forskningslaboratorium under ledning av docent Bertil Aldman”. Om mindre barn som ännu inte bör sitta i denna får man veta följande:

[S]pädbarn som ligger i korg eller kasse är bäst skyddade om de placeras så, att korgens ena långsida ligger mot baksidan på förarplatsens ryggstöd. Man får alltså palla upp babykorgen med cellstoffpaket eller annat i höjd med baksätet och tätt intill förarsitsens ryggstöd.

Man får också veta hur man sköter en teflonpanna och att KF inte använder konserveringsmedel i sina köttkonserver.

Men nu ska tidningen återföras till sin kartong för att ligga där tills akten ska gallras år 2029. Kanske någon annan hinner hitta den och kan glädjas åt innehållet någon gång till före dess.