Veckans coverlåt: Enter Sandman

6 februari 2011

Förutom Nothing Else Matters (som är en av världens bästa låtar och som nog dyker upp som veckans coverlåt längre fram) är jag inte jätteförtjust i Metallica. Inte för att jag har lyssnat så värst mycket på dem egentligen, men för mig låter det mesta som typisk gubbmetal.

Enter Sandman är i original visserligen en helt okej låt, men mer än så? Nja. Den är lite… otajt, liksom. Sladdrig. Något är det i alla fall som gör att jag inte tycker den är någon superhöjdare.

Så vad gör man för att fixa till en hårdrockslåt som är lite fnasig i kanterna? Man ger den till Pat Boone och ett storband, och plötsligt har man en tajt, svängig låt som lyfter och flyter på ett helt annat sätt en det lite traggliga originalet.

Originalversion:

Förbättrad version:


Förra veckans coverlåt: One Vision

1 februari 2011

Hur väljer man den bästa coverlåten Laibach gjort? Det går inte. Deras versioner av Beatles låtar från Let It Be är fantastiska, deras bachtolkningar är lysande (särskilt Contrapunctus 2), och vem kan motstå The Final Countdown, de olika versionerna av Sympathy for the Devil eller 2525?

Så jag försöker inte välja den bästa utan bara en som gör det där jag verkligen gillar med coverlåtar: den tar originalet och gör den till något helt annat, trots att man fortfarande känner igen det. Det här stämmer visserligen in på de flesta av deras covers, men särskilt på Queens One Vision.

Originalet var en hyllning till Martin Luther King, men jag tror att många nutida lyssnare har svårt att koppla ihop texten med hans ”I have a dream”-tal. Eller så är det bara jag som är cynisk och snurrar runt det (antar jag) ironiska användandet av ”one solution” och andra uttryck ett varv till så att hela låten redan i originalversionen blir en parodi på fascistiska propagandasånger. När sedan Laibach döper om den till Geburt Einer Nation (den tyska titeln på pro-KKK-filmen The Birth of a Nation) gör den i äkta nynaziststuk (och på tyska dessutom) så lägger sig ironierna kanske lite väl tjockt.

Men det är fortfarande en bra låt.

Originavideon:

Originalvideon med Laibachs musik:


Veckans coverlåt: Gimme All Your Lovin’

21 januari 2011

ZZ Tops original:

Med Leningrad Cowboys, förstärkta av Röda arméns Alexandrovensembel:

Videon till originalet är väldigt mycket åttiotal medan själva låten är… tja, ZZ Top. Kanske inte så sofistikerad men med ett skönt gung och en lättihågkommen refräng, ungefär vad man alltid får med en av deras låtar.

Sedan kommer det ett gäng knäppa finnar och stöper om den med ompa-ompa, manskör, dragspel och blåssektion och plötsligt har man något helt annat. Om själva låten blir bättre eller sämre kan man ha olika åsikter om, men som cover betraktat är den lysande: det är ingen tvekan om vilken låt det är, men samtidigt är den helt ny.


Veckans coverlåt: Common People

12 januari 2011

Common People i originalversion…

…och med William Shatner:

Jag har en viss svaghet för Shatners… sång är väl fel ord egentligen, men ”musikaliska uttryck” kanske funkar. Han verkar strunta helt i om det låter bra eller inte för att han har så jäkla kul och blir så engagerad att han bara vräker på och då är det svårt att inte ryckas med, och här vräker han på mer än vanligt.

Visst kan man tycka att det bara blir parodi, men jag upplever ändå att han har något slags patos, något som känns som ett genuint engagemang som förstärker originaltexten på ett oväntat sätt. Pulps original är ju i början rätt avslappnad och mot slutet ganska gnällig medan Shatner är föraktfull och arg på ett sätt som förstärker budskapet.

Shatnerversionen är hämtad från hans skiva Has Been som bjuder på en intressant blandning av vemod, humor och mer av den energi han lägger ner i Common People.


Jakob Hellman

15 november 2010

En bild från Forever Young i Gävle i somras. (En av mycket få jag tog där som inte blev suddig eller på annat sätt misslyckad.)

Men konserterna var till största delen bra. Fler bilder kommer någon annan dag. Kanske.


Every Day the Same Dream

25 februari 2010

Den som tror att dataspel inte kan vara konst ska prova det här – ett litet spel om att gå till höger eller till vänster, ett spel om att välja.


Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.


Kristdemokraternas alkoholliberalisering

20 oktober 2009

Igår skrev Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell en debattartikel i DN där de beskrev en omsvängning av Kristdemokraternas alkoholpolitik. Jag tror att Niklas analys är i stort sett riktig, men man får inte glömma Sverigedemokraterna i sammanhanget. Jag tror att KD känner sig extremt hotade av SD: KD ligger väldigt nära 4%-strecket, och det finns ett visst överlapp i deras väljarbas – båda partierna appellerar till de mest värdekonservativa väljarna. Sedan SD började bli ett mer realistiskt alternativ (4,7% var det senaste jag såg) och Hägglund för att hålla husefriden i regeringen tvingats genomdriva en mer modern politik i fråga om abort och liknande misstänker jag att de bruna kunnat dra till sig en del av de KD-väljare som är mindre intresserade av den (i brist på bättre ord) ”goda” sidan av KD (medmänsklighet och moralfrågor utan ett övermått av moralism), utan har hållit sig där mest för att de varit en trygg hemvist för folk som vill backa samhällsutvecklingen 50-150 år.

För mig är uppluckrandet av den alkoholrestriktiva imagen ett naturligt steg i strategin att kämpa med SD om de som befinner sig mellan de båda partiernas kärnväljare. KD kommer aldrig att kunna ta de rent främlingsfientliga väljarna från SD och SD kommer aldrig åt KDs snällkristna, men det finns en stor (relativt sett, eftersom det ändå bara rör sig om ett par procent av väljarna) grupp som kan tänka sig båda partierna. Här finns de redan nämnda samhällsreaktionära liksom moralkonservativa allmänkristna, småreligiösa nationalister och en hel del homohatare. SD har ju pushat en del på den kristna fronten och har säkert kunnat vinna över en del av de KD-väljare som är missnöjda med partiets uppluckrade politik i fråga om homosexuella, abort med mera, och för mig verkar det tydligt att KD har en mycket medveten strategi att ta tillbaka väljare från SD. Självklart är man i partiledningen medveten om att överlappet i väljarbas existerar och att KD riskerar att helt utraderas i det fall man faller utanför riksdagen medan SD kommer in, något som idag inte är helt osannolikt även med en del taktikröster från de andra borgerliga.

Tjatandet om ”verklighetens folk” (som även dyker upp i den här artikeln) och den där vänsterradikala eliten som tydligen dikterar allt som får sägas offentligt (men som ändå inte lyckas stoppa den oförvägne Hägglund) är en tydlig del av den strategin: man försöker, precis som SD, att framställa sig som förkämpar för den ”vanliga människan”, med vilket man verkar mena de missnöjeskonservativa. Det handlar inte om den ensamstående småbarnsmamman i betongförorten, nysvensken som inte får jobb på grund av sitt namn och sin brytning, studenten som i flera år lever under fattigdomsstrecket för att kunna bli underbetald undersköterska eller lärare eller fattigpensionären som inte har någon att prata med vid det berömda köksbordet; nej, i KDs värld är dessa människor inte verkliga. De verkliga är villa-vovve-volvo-pappan som oroar sig för att invandrare i bostadsområdet ska leda till sänkt värde på huset, hans stressade fru som ska hinna med jobb, hushåll och att skjutsa de tre barnen till olika aktiviteter, småföretagaren som avskyr regelkrånglet, den femtioåriga tjänstemannakvinnan som smyggnäller på bögar och blattar vid fikabordet och byggjobbaren som tycker att all kultur mer avancerad än Let’s Dance och Allsång på Skansen är för fjollor. Dessa är de människor man vill dra till sig från SD (och gärna liknande personer från andra partier förstås).

En viktig del i detta är att framställa sig som att man har samma åsikter som dessa ”verkliga” människor, varför raljerandet mot den där vänsterradikala kultureliten är så viktigt, men det är lika viktigt att vara emot statens pekpinnar och förmynderi, och var tycker ”vanligt folk” att staten är mer pekpinnig än på alkoholområdet?

Det handlar inte om att man inom KDs ledning verkligen ändrat uppfattning i de här frågorna. Det handlar om ett parti som slåss för sin överlevnad, och i den kampen offrar även sina mest omhuldade åsikter.


Varje år könsstympas över 3000 barn i Sverige

2 mars 2009

Men ingen bryr sig.

Varför?

För att de är pojkar.

Nej, omskärelse är inte lika grymt som det flickor utsätts för i vissa kulturer, men icke desto mindre är det fråga om stympning: en fullt funktionsduglig och användbar del av kroppen skärs bort utan medicinsk anledning*.

Omskärelse ger inte bättre hygien och förhindrar inte sjukdomar såvida inte snoppens ägare är så otroligt lat att han inte förmår sig att rulla tillbaka förhuden här han tvättar sig och i så fall förtjänar han faktiskt allt han får i den vägen. Nej, de enda anledningarna, precis som med kvinnlig könsstympning, är vidskepelse och oreflekterande kulturell konservatism av värsta slag: ”så här gör vi för så har vi alltid gjort”, oavsett hur idiotiskt det är. (Att det skulle ge mindre risk för HIV är knappast ett rimligt argument. Den som inte har oskyddat sex med en otestad partner minskar sin risk väldigt, väldigt mycket mer.)

Det omskärelse däremot gör är att minska penis känslighet vilket kan leda till problem med sex. (Detta sker dels genom att man skär bort många av nervändarna och dels genom att ollonet inte längre ligger skyddat.)

Att ett sådant ingrepp görs på ett litet barn är inget annat än ett övergrepp. Att man inom svensk sjukvård hjälper till med sådana övergrepp är inget annat än en skandal, och att det finns partier i Sveriges riksdag som ens överväger att göra det obligatoriskt för landstingen att hjälpa till med detta är skrämmande.

Visst finns det skillnader mellan kvinnlig och manlig könsstympning, men det rör sig om skillnader i grad, inte art. I båda fallen finns risk för komplikationer, i båda fallen får det konsekvenser för den sexuella njutningen, och i båda fallen rör det sig om medicinskt omotiverade ingrepp. Varför behandlas då inte de båda lika av lagen?

* Med undantag för de enstaka fall då förhuden är för trång.


Le Wrath di Khan

5 februari 2009

Något av det bästa från Robot Chicken någonsin: