Veckans coverlåt: Enter Sandman

6 februari 2011

Förutom Nothing Else Matters (som är en av världens bästa låtar och som nog dyker upp som veckans coverlåt längre fram) är jag inte jätteförtjust i Metallica. Inte för att jag har lyssnat så värst mycket på dem egentligen, men för mig låter det mesta som typisk gubbmetal.

Enter Sandman är i original visserligen en helt okej låt, men mer än så? Nja. Den är lite… otajt, liksom. Sladdrig. Något är det i alla fall som gör att jag inte tycker den är någon superhöjdare.

Så vad gör man för att fixa till en hårdrockslåt som är lite fnasig i kanterna? Man ger den till Pat Boone och ett storband, och plötsligt har man en tajt, svängig låt som lyfter och flyter på ett helt annat sätt en det lite traggliga originalet.

Originalversion:

Förbättrad version:

Annonser

Förra veckans coverlåt: One Vision

1 februari 2011

Hur väljer man den bästa coverlåten Laibach gjort? Det går inte. Deras versioner av Beatles låtar från Let It Be är fantastiska, deras bachtolkningar är lysande (särskilt Contrapunctus 2), och vem kan motstå The Final Countdown, de olika versionerna av Sympathy for the Devil eller 2525?

Så jag försöker inte välja den bästa utan bara en som gör det där jag verkligen gillar med coverlåtar: den tar originalet och gör den till något helt annat, trots att man fortfarande känner igen det. Det här stämmer visserligen in på de flesta av deras covers, men särskilt på Queens One Vision.

Originalet var en hyllning till Martin Luther King, men jag tror att många nutida lyssnare har svårt att koppla ihop texten med hans ”I have a dream”-tal. Eller så är det bara jag som är cynisk och snurrar runt det (antar jag) ironiska användandet av ”one solution” och andra uttryck ett varv till så att hela låten redan i originalversionen blir en parodi på fascistiska propagandasånger. När sedan Laibach döper om den till Geburt Einer Nation (den tyska titeln på pro-KKK-filmen The Birth of a Nation) gör den i äkta nynaziststuk (och på tyska dessutom) så lägger sig ironierna kanske lite väl tjockt.

Men det är fortfarande en bra låt.

Originavideon:

Originalvideon med Laibachs musik:


Veckans coverlåt: Gimme All Your Lovin’

21 januari 2011

ZZ Tops original:

Med Leningrad Cowboys, förstärkta av Röda arméns Alexandrovensembel:

Videon till originalet är väldigt mycket åttiotal medan själva låten är… tja, ZZ Top. Kanske inte så sofistikerad men med ett skönt gung och en lättihågkommen refräng, ungefär vad man alltid får med en av deras låtar.

Sedan kommer det ett gäng knäppa finnar och stöper om den med ompa-ompa, manskör, dragspel och blåssektion och plötsligt har man något helt annat. Om själva låten blir bättre eller sämre kan man ha olika åsikter om, men som cover betraktat är den lysande: det är ingen tvekan om vilken låt det är, men samtidigt är den helt ny.


Veckans coverlåt: Common People

12 januari 2011

Common People i originalversion…

…och med William Shatner:

Jag har en viss svaghet för Shatners… sång är väl fel ord egentligen, men ”musikaliska uttryck” kanske funkar. Han verkar strunta helt i om det låter bra eller inte för att han har så jäkla kul och blir så engagerad att han bara vräker på och då är det svårt att inte ryckas med, och här vräker han på mer än vanligt.

Visst kan man tycka att det bara blir parodi, men jag upplever ändå att han har något slags patos, något som känns som ett genuint engagemang som förstärker originaltexten på ett oväntat sätt. Pulps original är ju i början rätt avslappnad och mot slutet ganska gnällig medan Shatner är föraktfull och arg på ett sätt som förstärker budskapet.

Shatnerversionen är hämtad från hans skiva Has Been som bjuder på en intressant blandning av vemod, humor och mer av den energi han lägger ner i Common People.


Jakob Hellman

15 november 2010

En bild från Forever Young i Gävle i somras. (En av mycket få jag tog där som inte blev suddig eller på annat sätt misslyckad.)

Men konserterna var till största delen bra. Fler bilder kommer någon annan dag. Kanske.


Every Day the Same Dream

25 februari 2010

Den som tror att dataspel inte kan vara konst ska prova det här – ett litet spel om att gå till höger eller till vänster, ett spel om att välja.


Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.