Burkaförbud

24 april 2010

Hur tänker de egentligen att det skulle fungera? Tror de verkligen att det gör att kvinnor inte tvingas eller väljer att bära burka längre?

Det som kommer att hända är två saker: kvinnor som tvingas till det kommer också att tvingas stanna hemma och inte få gå ut alls, och kvinnor som väljer det själva kommer att bära något som är ändrat precis så mycket att det inte bryter mot lagen men ändå fungerar på samma sätt.


Politikerteve

23 april 2010

Så både Moderaterna och Socialdemokraterna tänker köra hårt med filmad reklam till valet: M i form av betald reklamtid på Axess TV och S med en egen kanal på YouTube.

Man kan ju fundera på vilken satsning som ger bäst utslag: tiominuters pratprogram i en kanal nästan ingen tittar på eller femminuterssnuttar på en sajt där det laddas upp flera timmars video varje sekund. Kommer någon av dem alls att nå ut till andra än kärnväljarna?

Risken för båda är att deras inslag mest kommer att användas av motståndarna. Gör Reinfeldt ett mindre lyckat uttalande på Schlingmanns lilla show lär det ju också DuTubas, och möjligheterna att klippa ihop motsägelsefulla eller på annat sätt mindre smickrande uttalanden är ju uppenbara.

Det tråkigaste är förstås att de valt ett så menlöst format. Det hade ju varit roligare med lite Chavezianska femtimmarstal till folket, Berlusconisk tutt-teve eller Nixonska ”Jag är ingen skurk”-uttalanden.


Uppföljning: Shakeboa, den hemliga lesbiska staden i Norrland

10 april 2010

För några månader sedan gick en nätskröna (som även uppmärksammades i några papperstidningar) om en hemlig stad i Norrland bebodd av 25 000 lesbiska skogshuggare. Staden skulle heta Shakeboa eller Chako Paul City. När jag skrev om det då trodde jag att hela historien var hopljugen av någon västerländsk blaska för att driva med kineser, men det verkar som om jag hade fel där.

Faktoiders blogg forskade man lite djupare och hittade minsann vad som verkar vara de ursprungliga och faktiskt kinesiska artiklarna.

Det finns numera även en Wikipedia-artikel i ämnet.


Katolsk präst jämför övergreppsundersökningar med antisemitism

4 april 2010

Om jag inte var så orimligt trött skulle jag svära mig blå i ansiktet.


Anders läser DN

8 februari 2010

När jag bodde på Arken läste jag DN emellanåt, och nu brukar jag läsa den på jobbet. (På fikarasten så klart, inte på arbetstid.) Inte för att jag håller med deras politiska inriktning* utan för att det faktiskt är en bra tidning – visst, mycket Stockholm är det ju, men kulturdelen är riktigt bra, och de gör fortfarande längre artikelserier och om inte annat så får man en överblick av vad som anses vara de viktiga nyheterna för dagen. Vill man reta upp sig finns det garanterat något på ledarsidorna man kan tycka illa om, oavsett politisk schattering. (Så även idag, där Malin Siwe åtminstone i pappersupplagan ondgör sig över att kommunpolitiker i en svensk stad nedlåter sig till att försöka få torghandlarna att följa den lokala ordningsstadgan, och vrider det till att de är entreprenörsfientliga estetikpoliser. Att det egentliga problemet var hur de formulerat ordningsstadgan verkar helt ha gått henne förbi. Inget som får världen att gå under kanske, och inte som när Hanne Kjöller drar på som värst, men inte fasen är det värt att skriva på ledarsidan om heller.)

Och vad man än anser om DN Debatt så är det ett av Sveriges viktigaste debattforum. I princip alla viktiga politiska utspel görs där, vare sig de är bra eller… mindre bra.

Inlägget från Skattebetalarnas förening idag är (surprise!) av det senare slaget.

Ett mycket kort referat: Skillnaderna i inkomst är väldigt små i Sverige medan skillnaderna i förmögenhet är väldigt stora, och det är mycket svårt att genom en vanlig lönekarriär jobba ihop en förmögenhet. Allt detta kan (föga förvånande) lösas genom att sänka skatten och minska marginaleffekten i det progressiva skattesystemet (dvs gå mot en plattare inkomstskatt) så att även de som inte fötts med rika föräldrar eller lyckats köpa hus vid rätt tillfälle kan bli förmögna.

Innan jag går vidare till sakinnehållet vill jag uppmärksamma att artikeln är signerad av

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Helena Olsson
nationalekonom

Nils Bohlin
fil dr i nationalekonomi

Rimligtvis är Helena Olsson och Nils Bohlin de personer med dessa namn som omnämns här, dvs två personer som är eller varit chefekonomer på Skattebetalarna, bara för att undanröja tanken på att det skulle vara några oberoende forskare som bara råkat komma fram till en åsikt som Skattebetalarnas vd tyckte var klämmig.

Det påstås också i artikeln att resultaten är hämtade från en rapport de släpper idag, men de verkar inte ha publicerat den på sin hemsida ännu. Men dagen är ju inte slut än, så det kanske kommer. Eller så vill de att man ska gå på seminariet först. Det hade hur som helst varit intressant att se rapporten för att kunna jämföra den med de slutsatser de dragit.

Men nu ska jag sluta gnälla på detaljer och ge mig på sakinnehållet.

För det första gör man stor sak av att det räcker med ”bara” 27 000 i månaden efter skatt för att kvala in bland de 10% som har högst inkomst i Sverige, direkt följt av konstaterandet att ”Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.” Personligen tycker jag då att en inkomst på 27 000 efter skatt ligger en bra bit ifrån en medelklasslön, men hur stor andel av befolkningen som faktiskt finns inom ett rimligt definierat spann av medelklasslöner får man förstås inte veta. Det kanske står i rapporten.

Man redovisar tacknämligt den extremt ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige, något jag själv inte var medveten om:

Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar.

Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan.

Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Läs den där sista meningen en gång till. USA, som rymmer allt från Bill Gates som med en förmögenhet på drygt 50 miljarder dollar är världens klart rikaste man till mängder av fattiga daglönare, uteliggare och socialbidragstagare, har en jämnare förmögenhetsfördelning än Sverige.**

Sån tur då att Skattebetalarna vill hjälpa oss att komma tillrätta med detta.

Direkt efter detta påstår man följande:

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard.

Ursäkta mig men, bu-bu-bullshit!

Den allra största delen av skillnaden i levnadsstandard beror helt och hållet på inkomsten. 27 000 efter skatt jämfört med halva det är en enorm skillnad efter fasta utgifter som bostad, mat, telefon osv. En resa till Thailand eller en ny platt-tv är en trivial utgift för någon med 10 000 i ströpengar varje månad medan den som räknar sin budget efter det nödvändiga i hundralappar bara kan drömma om något sådant. Det har inte ett jota med förmögenhet att göra.

Men om man ändå köper deras resonemang om att den ojämna förmögenhetsfördelningen är det som orsakar skillnaderna i levnadsstandard, skulle den verkligen bli bättre om man sänker inkomstskatten och gör den mindre progressiv? Kanske, åtminstone på papperet. Visst, de som nu ligger i den övre delen av det där trånga medelklasspannet skulle säkert kunna börja spara ihop till sin första miljon, och de som har en enmiljonsvilla skulle nog kunna växla upp till en i fyramiljonersklassen, men skulle det verkligen hjälpa den där genomsnittsfamiljen (och det här är ett läge där genomsnittet är betydligt mindre intressanta än medianen) med 40 000 i förmögenhet nämnvärt? Knappast.

Problemet med att sänka inkomstskatten är förstås att i viss mån staten men i ännu högre grad kommuner och landsting får in mindre pengar att använda för att hjälpa de svagaste i samhället. (De rimliga alternativen vad gäller inkomstkällor för staten är att höja momsen eller ta ut högre sociala avgifter, vilket slår ännu hårdare mot de fattigaste, eller att öka skatterna på kapital, vilket jag av någon anledning inte tror att Skattebetalarna är positivt inställda till.) De är också de som i kronor tjänar minst på en sänkning av inkomstskatten, och för många skulle det antagligen innebära en nettominskning av månadsinkomsten om det offentliga tvingas skära ner på bostadsbidrag, socialbidrag, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och så vidare. De som tjänar mest på skattesänkningen är också de som förlorar minst på att den offentliga servicen försämras, eftersom de använder den minst. De enstaka som behöver dyr sjukvård som inte längre täcks av skatten är väl de som (ve och fasa!) kan tvingas nöta lite på sin nya, stora förmögenhet.

Så visst, man kanske lyckas utjämna förmögenheterna något, beroende på hur man räknar, men till vilket pris? Är det verkligen värt att riva stora delar av vår offentliga välfärd för att uppnå en lika jämn fördelning av förmögenheter som man har i USA?

Jag är som doktor Dengroth: skeptisk.

* Jag hör ju också till den gruppen människor som anser att det är bättre för hjärnan och åsikterna att läsa saker man inte håller med om, men det är väl ett ämne för en annan gång.

** Här skulle det ju också vara bra att veta exakt hur man gör dessa beräkningar. I Sverige är det ju till exempel rätt vanligt med studieskulder, vilket gör att många unga på papperet har en stor negativ förmögenhet.


Gick vi 50 år tillbaka i tiden när jag tittade bort?

4 februari 2010

Tio år efter att vi passerat framtidsåret 2000 ska väl barnafödande förihelvete inte vara en faktor när man ska tillsätta ett jobb? Det är ju fan pinsamt.

Well they say women shouldn’t be the president
Cause we go crazy from time to time

– Beautiful Red Dress, Laurie Anderson


Haiti

19 januari 2010

Jag har just skänkt en tusenlapp till Röda Korset. Det har du också råd med.


Jag önskar jag orkade…

3 december 2009

…skriva något om det här med hedersvåld kontra fyllevåld, men jag gitter bara inte. Hela debatten är fylld av överdrifter, missuppfattningar, inskränkthet och ren dumet (och inte bara på sidan som anser att hedersvåldet är tusen gånger värre).

Men det jag orkar skriva något om är den lilla korta snutten som någon (jag noterade inte namnet och den verkar inte finnas i nätupplagan) skrivit till DN:s kulturdel idag där medias fokusering på muslimskt våld ursäktas med att poliser gärna lämnar ut information om hedersrelaterade brott men inte om alkoholrelaterat våld i hemmet. (Jag ska försöka få tag på pappersupplagan för exakta citat imorgon.)

För det första vet jag inte om det uttalandet är sant, men det kan vi lämna dithän. Det jag tycker är intressant i sammanhanget är att artikelförfattaren tydligen anser att detta är någon slags ursäkt för journalisterna att bara skriva om hedersvåldet istället för fyllevåldet. Är de någon slags sekreterare som bara kan skriva vad någon talar om för dem? Har de inga andra källor än poliser? Kort sagt, vad är det för jävla ursäkt?

Om det är så att de här journalisterna vet att det mördas kvinnor varje år på grund av att deras män är våldsamma alkoholister men ändå väljer att bara skriva om hedersrelaterade mord, vad säger det om deras yrkesetik? Vad säger det om deras värdering av vad som är viktigt att berätta om? Vad säger det om dem som människor?

Viktig uppdatering: Den som skrivit i DN heter Lars Linder, men han refererade bara (extremt kortfattat) vad Solveig Sigridsdotter Thörnblom skrivit här – en text som var mycket mer nyanserad och genomtänkt och tog upp just det jag tyckte var viktigt. Heder åt henne, en ursäkt åt Lars Linder, och skäms på mig som inte kollade upp ordentligt innan jag skrev.


Jimmie Åkesson

20 oktober 2009

För att bemöta Jimmie Åkesson behövs bara två saker: yay facts! och Storswänsken:


Kristdemokraternas alkoholliberalisering

20 oktober 2009

Igår skrev Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell en debattartikel i DN där de beskrev en omsvängning av Kristdemokraternas alkoholpolitik. Jag tror att Niklas analys är i stort sett riktig, men man får inte glömma Sverigedemokraterna i sammanhanget. Jag tror att KD känner sig extremt hotade av SD: KD ligger väldigt nära 4%-strecket, och det finns ett visst överlapp i deras väljarbas – båda partierna appellerar till de mest värdekonservativa väljarna. Sedan SD började bli ett mer realistiskt alternativ (4,7% var det senaste jag såg) och Hägglund för att hålla husefriden i regeringen tvingats genomdriva en mer modern politik i fråga om abort och liknande misstänker jag att de bruna kunnat dra till sig en del av de KD-väljare som är mindre intresserade av den (i brist på bättre ord) ”goda” sidan av KD (medmänsklighet och moralfrågor utan ett övermått av moralism), utan har hållit sig där mest för att de varit en trygg hemvist för folk som vill backa samhällsutvecklingen 50-150 år.

För mig är uppluckrandet av den alkoholrestriktiva imagen ett naturligt steg i strategin att kämpa med SD om de som befinner sig mellan de båda partiernas kärnväljare. KD kommer aldrig att kunna ta de rent främlingsfientliga väljarna från SD och SD kommer aldrig åt KDs snällkristna, men det finns en stor (relativt sett, eftersom det ändå bara rör sig om ett par procent av väljarna) grupp som kan tänka sig båda partierna. Här finns de redan nämnda samhällsreaktionära liksom moralkonservativa allmänkristna, småreligiösa nationalister och en hel del homohatare. SD har ju pushat en del på den kristna fronten och har säkert kunnat vinna över en del av de KD-väljare som är missnöjda med partiets uppluckrade politik i fråga om homosexuella, abort med mera, och för mig verkar det tydligt att KD har en mycket medveten strategi att ta tillbaka väljare från SD. Självklart är man i partiledningen medveten om att överlappet i väljarbas existerar och att KD riskerar att helt utraderas i det fall man faller utanför riksdagen medan SD kommer in, något som idag inte är helt osannolikt även med en del taktikröster från de andra borgerliga.

Tjatandet om ”verklighetens folk” (som även dyker upp i den här artikeln) och den där vänsterradikala eliten som tydligen dikterar allt som får sägas offentligt (men som ändå inte lyckas stoppa den oförvägne Hägglund) är en tydlig del av den strategin: man försöker, precis som SD, att framställa sig som förkämpar för den ”vanliga människan”, med vilket man verkar mena de missnöjeskonservativa. Det handlar inte om den ensamstående småbarnsmamman i betongförorten, nysvensken som inte får jobb på grund av sitt namn och sin brytning, studenten som i flera år lever under fattigdomsstrecket för att kunna bli underbetald undersköterska eller lärare eller fattigpensionären som inte har någon att prata med vid det berömda köksbordet; nej, i KDs värld är dessa människor inte verkliga. De verkliga är villa-vovve-volvo-pappan som oroar sig för att invandrare i bostadsområdet ska leda till sänkt värde på huset, hans stressade fru som ska hinna med jobb, hushåll och att skjutsa de tre barnen till olika aktiviteter, småföretagaren som avskyr regelkrånglet, den femtioåriga tjänstemannakvinnan som smyggnäller på bögar och blattar vid fikabordet och byggjobbaren som tycker att all kultur mer avancerad än Let’s Dance och Allsång på Skansen är för fjollor. Dessa är de människor man vill dra till sig från SD (och gärna liknande personer från andra partier förstås).

En viktig del i detta är att framställa sig som att man har samma åsikter som dessa ”verkliga” människor, varför raljerandet mot den där vänsterradikala kultureliten är så viktigt, men det är lika viktigt att vara emot statens pekpinnar och förmynderi, och var tycker ”vanligt folk” att staten är mer pekpinnig än på alkoholområdet?

Det handlar inte om att man inom KDs ledning verkligen ändrat uppfattning i de här frågorna. Det handlar om ett parti som slåss för sin överlevnad, och i den kampen offrar även sina mest omhuldade åsikter.