Jakob Hellman

15 november 2010

En bild från Forever Young i Gävle i somras. (En av mycket få jag tog där som inte blev suddig eller på annat sätt misslyckad.)

Men konserterna var till största delen bra. Fler bilder kommer någon annan dag. Kanske.


Dammigt här…

28 oktober 2010

Det har redan gått ett halvår sedan jag sist postade något, och det blir inget av substans idag heller. Någon gång framöver ska jag plita ner allt det där jag tänkt på om konsten och lagen apropå Vilks, Odell och Nug, men det behöver jäsa lite till.

In other news har jag börjat programmera igen så smått. Civ V har ockuperat min hjärna sedan det kom ut för en dryg månad sedan och jag har i all anspråkslöshet börjat lära mig hur man moddar det så nu kan jag både få utlopp för lite kreativitet och öva upp den där logiska problemlösardelen i hjärnan som legat lite i träda.

Hösten har för övrigt varit ovanligt otrist, med diverse små kurser med facket och annat underhållande. Senast idag var jag som vice jämställdhets- och mångfaldsansvarig på Gaypolisernas tioårsjubileum, vilket var rätt coolt. Bland talarna fanns rikspolischefen Bengt Svensson, Mark Levengood och transan Nadja med flera. Det ger lite perspektiv på tillvaron när man inser att man i motsats till många andra inte riskerar att få uttalanden som ”Såna som dig brände vi i Auschwitz” kastade i ansiktet när man åker buss.

Imorgon blir det lunch med modren som är här på kyrkomötet samt förhoppningsvis lite spelande på kvällen. Livets glada dagar med andra ord!


Min viktigaste bok

9 april 2010

Veckans bloggtema är Boken, den där viktiga. Den som betytt mest.

Mymlan skriver själv fint om hur hon som treåring (imponerad!) lärde sig läsa med hjälp av Hans och Greta och en bandspelare. En annan Anders skriver om hur Ulf Lundells Jack tog honom från småstaden ut i världen. Gert Frost tänker precis som jag att den bok som påverkat oss (här i västerlandet åtminstone) nog är Bibeln. Ailas väljer klassikern Brott och straff.

Som många i min generation lärde jag mig grunderna från Fem myror är fler än fyra elefanter men det var framförallt mammas stillsamma uppmuntran som gjorde mig till en storläsare som barn. Det fanns alltid tid att gå till biblioteket och låna böcker, och serier som Bamse, Stålmannen, Tintin och Lucky Luke gjorde förstås sitt till. De böcker jag gillade bäst som barn var Bröderna Lejonhjärta och Narnia-böckerna.

Jag fick tidigt smak för fantastisk litteratur och tuggade mig envetet igenom SF-hyllan på skolbiblioteket. Sagan om Ringen avverkade jag i trean och fyran (fast jag har för mig att jag inte läste färdigt den sista för att jag tyckte det blev tråkigt mot slutet.) De böcker jag minns bäst från den tiden är Fängelsestaden av Sam J. Lundwall, böckerna om Oz samt Framtidsbana 5 av den brittiske författaren Robert Westall.

På högstadiet tog min läsning en viktig vändning. Jag hade önskat mig Stephen Kings senaste översatta bok Det i födelsedagspresent, en fin inbunden upplaga i två volymer med ett fodral runt som jag tyckte såg riktigt häftig ut, och Stephen King var ju det tuffaste man kunde läsa på den tiden. Istället fick jag den i pocket… på engelska. Hjälp! Men det visade sig att bara jag slog upp något ord här och där (”stuttering” minns jag särskilt) så gick det ju bra ändå! Den sommaren läste jag för första gången en bok på engelska. Jag lyssnade också konstant på Revenge med Eurythmics som jag fått på kassett.

Någon gång där under de tidiga tonåren stötte jag på den bok som för mig nog blivit den absolut viktigaste vad gäller att forma mig som person: Ändligt och oändligt spel, av religionsfilosofen James P. Carse. Först var det bara titeln som attraherade mig – jag har alltid varit intresserad av spel – men sedan jag läst baksidestexten och sett att boken inte handlade om ”riktiga” spel måste något ändå fått mig att fastna för den så pass att jag köpte den, något jag är väldigt glad för idag.

Ändligt och oändligt spel är en bok som beskriver en livsfilosofi, ett sätt att förhålla sig till sig själv, omvärlden och livet. (Undertiteln är ”En syn på livet som lek och möjlighet”.) Vad den inte är är moraliserande, och trots att den (i likhet med alla abstrakta beskrivningar av verkligheten) förenklar väldigt mycket gör den det på ett sätt som tvingar en att tänka och ta egna beslut snarare än att följa ett färdigt mönster.

Boken är genomgående uppbyggd runt dikotomier, motsatspar som även om de inte är heltäckande (och inte heller gör anspråk på att vara det) på ett tydligt sätt illustrerar delar av livet. Den grundläggande motsättningen i den beskrivna filosofin finns mellan titelns två typer av spel: ändligt och oändligt.

Ett ändligt spel spelar man för att vinna. Det kan handla om ett vanligt sällskapsspel som Monopol eller schack, men det kan lika gärna vara någon annan del av livet som betraktas som en tävling: att ha en dyrare bil än grannen, att få högst betyg i klassen eller att komma före bilen intill till nästa korsning. Målet med att delta i ett ändligt spel är att spelet avslutas med en själv som vinnare.

Målet med att delta i ett oändligt spel är tvärtom att spelet ska fortsätta.

Utifrån denna enkla uppdelning utvecklar Carse en vid och åtminstone för mig mycket tilltalande syn på världen. Som oändlig spelare kan man delta i alla de ändliga spel som livet har att erbjuda, men man gör det alltid som en person som tar på sig en roll, inte som någon som är den roll han eller hon spelar. Man kan ta på sig rollen som advokat, förälder eller målvakt, men det betyder inte att man är advokat, förälder eller målvakt. Man reducerar inte sig själv till en abstraktion, och även om man går in för det ändliga spelet med liv och lust så tar man det inte på allvar – att förlora ett visst ändligt spel blir i kontexten av det oändliga spelet ett sätt att få spelet att fortsätta, inte slutet på något.

Hela boken är dessutom fylld av vackra och tankeväckande formuleringar som elegant belyser olika aspekter av världen. Ett litet urval:

Jag kan därför bara ha den makt som andra ger mig.

Regler är inte giltiga därför att riksdagen har antagit dem, eller därför att stora hjältar en gång iakttagit dem, eller därför att Gud har utfärdat dem genom Moses eller Muhammed. De är giltiga endast om och när spelarna förljer dem av fri vilja.

Det onda uppstår i den omhuldade tron att historien kan städas upp, föras till ett förnuftigt slut. Det är ont att handla som om det förflutna vore på väg att föra oss till ett specificerbart slut. Det är ont att anta att det förflutna kommer att få en mening bara om vi för det till ett slut som vi klart ser framför oss. […] Det onda är inte att innesluta finita spel i ett infinit spel, utan att inskränka allt spel till finit spel.

Vi relaterar inte till andra som de personer vi är; vi är de vi är genom att relatera till andra.

[F]ör att få en fiende måste jag övertala någon annan att erkänna mig som fiende.

Konsumtion är en aktivitet som skiljer sig markant från förvärvsarbete därigenom att den förutsätter ledighet eller rentav lättja. Det faktum att vi inte behöver göra något visar med vilken framgång vi har gjort något. Ju mer vi konsumerar, desto mer framstår vi som vinnare av tidigare tävlingar.

Det är uppenbart för infinita spelare att rikedom mindre är något man äger än något man utför, en roll man spelar.

Poeterna ”passar” inte in i samhället, inte därför att de förvägras plats i det, utan därför att de inte tar sina ”platser” på allvar. De betraktar öppet dess roller som teatraliska, dess stilar som poser, dess kläder som kostymer, dess regler som konventioner, dess kriser som arrangerade, dess konflikter som spelade och dess metafysik som ideologi.

Att ansluta sig till en kultur är inte att göra det de andra gör, utan att göra det man gör tillsammans med de andra.

Det är därför som patriotismen […] är krigisk till sitt väsen. Eftersom det inte kan finnas några belöningar utan ett samhälle och inget samhälle utan motståndare, måste patrioterna skapa fiender innan vi kan begära skydd mot dem. Patriotismen kan bara blomstra där gränserna är väldefinierade, fientliga och farliga och förknippas därför vanligen med militära eller andra former av internationella konflikter.

Eftersom patriotismen vill införliva alla andra finita spel med sig själv […] är den i sig ond.

Sanna poeter leder ingen oförmärkt, omedvetet. Medvetnade är det enda som poeter – det vill säga alla kreativa människor – eftersträvar. De framställer inte sin konst så att den ska te sig verklig; de framställer det verkliga så att det visar sig vara konst.

Om jag föds in i, och bidrar till, en familjs kultur, är jag också en produkt av och en medagerande i dess politik. Konflikten mellan det teatraliska och det dramatiska märker jag först som ett tryck att ikläda mig någon av de roller man reserverat för min räkning: som äldste son, älsklingsdotter, försvarare av familjens heder, hämnare av lidna oförrätter.

I den finita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig som en kropp; i den infinita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig i din kropp.

Som infinit spelare är man varken ung eller gammal, eftersom man inte lever i någon annans tid. […] Varje ögonblick i tiden är en början.

För att kunna arbeta med en maskin måste man arbeta som en maskin.

Sanna föräldrar ser inte till att deras barn växer på ett särskilt sätt, enligt ett föredraget mönster eller ett i förväg uppgjort schema, utan att de själva växer med sina barn.

Om jag skulle träffa på den här boken i min nuvarande ålder skulle jag antagligen inte drabbas av den på samma sätt som när jag var en fortfarande till stora delar oformad människa, men jag vill ändå tro att den skulle få mig att tänka och omvärdera sådant jag dittills tagit för givet. Jag läser fortfarande om den med några års mellanrum och hittar ständigt nya vinklingar och aspekter som stämmer eller inte stämmer överens med hur jag tror världen fungerar, men även när jag inte håller med får den mig alltid att tänka och det är något att värdesätta högt. Och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag faktiskt hittade den när den hade möjlighet att ha en djup och varaktig inverkan på min världsbild, eftersom de insikter jag tycker den gett mig har varit till stor hjälp under olika perioder av mitt liv.


Haiti

19 januari 2010

Jag har just skänkt en tusenlapp till Röda Korset. Det har du också råd med.


Nanofiktiondags!

20 november 2009

Det finns tydligen ingen allmänt accepterad definition av nanofiktion. Jag går på en av de striktare: en nanofiktionhistoria ska berätta en historia på max 50 ord. Här är en jag totat ihop idag.

Specialinspektör Torstensson vacklade ut på luftskeppets lutande däck med fickuret i handen.

Fleischmann skrattade hest med Torstenssons tjänsteportfölj under armen. Strålpistolen lyste grönt.

– Spelet är mitt.

– Du hittade alltså sprängladdningen?

Fleischmann bleknade.

Torstensson tryckte på uppdragskronan och duckade. Explosionen var öronbedövande.

– Han kommer väl tillbaka som vanligt, muttrade han.


Anders är feg

16 november 2009

Men jag jobbar på det.


90-talets bästa låtar

8 oktober 2009

finns numera på en lista på Spotify. (Tack Bo!)

I alla fall de 63 av 100 som fanns där (med någon enstaka ersättare). Som jag skrev i mitt tidigare inlägg (där alla 100 låtarna finns) är det en preliminär lista baserad på de skivor jag har i min iTunes och som har årtal noterade. Det finns säkert hundra låtar till jag skulle vilja klämma in om jag hade bättre koll på min skivsamling, så det här kanske blir ett levande projekt. Vi får se.


90-talets hundra bästa låtar

18 september 2009

Tillägg: Det här är den klart mest lästa sidan på min blogg, mest för att folk googlar sig hit. Du som gjort det, hittade du något intressant? Det vore kul att höra av dig.

Tillbaka till ordinarie program…

Jag är alltid lite efter med bloggmemerna. För ett tag sedan skulle man lista 00-talets 100 bästa låtar, något jag skippade eftersom 00-talet inte är slut än (faktiskt!) men istället tänkte jag dra 90-talets 100 bästa låtar. Ett årtionde senare har man kanske lagom perspektiv. Tror jag.

För att göra det lite enklare för mig har jag lagt till följande regler: jag ska ta tio låtar från varje år, och max en låt per artist per år. Jag rankar inte låtarna inbördes utan listar dem i bokstavsordning efter artist.

Jag bör också tillägga att jag gått efter de årtal som låtarna har i min iTunes. Ibland har jag kollat upp mer exakt vilket år de kom men inte alltid, och jag har inte tokletat så att jag inte missat någon lysande låt från det året. Med andra ord kan årtalen vara fel ibland och det finns helt säkert massor av bra låtar jag inte har tillgång till och därför glömt.

Vi börjar för riktigt länge sedan, i slutet av kalla kriget…

1990

* Laura Palmer’s Theme, Angelo Badalamenti
Musiken från Twin Peaks är förstås lysande rakt igenom, men om jag absolut måste välja ett stycke som är bäst blir det det här.
* Hello, I Love you, The Cure
Den här har jag nyligen hittat så det är fullt möjligt att den inte är jättebra nästa år, men just nu är den bland de tio bästa låtarna från 1990. (Det var tyvärr inget lysande år.)
* Big Blue ’82’, Danielle Dax
* Stwisted, Edie Brickell & the New Bohemians
En låt som räddat livet på mig. Några dagar när jag mådde riktigt uselt lyssnade jag på den här om och om och om igen.
Got a strong case of weakness, a rich worthless love

* Waiting for Costeau, Jean-Michel Jarre
47 minuter fransk lasersynt med måsar. Soooooft.
* Money Is Not Our God, Killing Joke
* Faster Than Light, Lead Into Gold
* Stigmata, Ministry
Stronger than reason
Stronger than lies
The only truth I know
Is the look in your eyes
Skitbra text till riktigt tung musik. Dessutom var den med i Hardware, en märklig SF-mördarrobotfilm.

* Getting Closer, Nitzer Ebb
Showtime är en skiva jag älskade gränslöst för tio år sedan men där låtarna numera känns rätt uttjatade. De är inte dåliga eller så, de är bara inte tokbra längre. Men åtminstone den här platsar bland 1990 års bästa.
* Istanbul (Not Constantinople), They Might Be Giants

1991

* Something, Butthole Surfers
* Shock Box, Die Warzau
Hela den här skivan (Big Electric Metal Bass Face, som är en fantastisk titel) är riktigt bra.
* Back to the Rivers of Belief: The Rivers of Belief, Enigma
Liksom den här, fast på ett helt annat sätt.
* Tragedy > For You <, Front 242
Tyranny For You är lätt 90-talets bästa skiva. Det finns minst fem låtar på den som skulle platsa här.
* Fast and Frightening, L7
L7 var det första tuffa tjejband jag lyssnade på. De är tyvärr fortfarande rätt ensamma i den kategorin – Lunachicks finns ju, men är väldigt ojämna.
* Lingonröv, Nevskij Prospekt
Nevskij Prospekts texter rör sig någonstans på gränsen mellan ren dadaism och en slags subliminal naturporr. Skitbra är det hur som helst.
* In Bloom, Nirvana
* One Vision, Queen
För mig är Queen ett utpräglat 80-talsband, men de höll ju faktiskt på en bit in på 90-talet. One Vision är en anings bättre än Headlong från samma skiva.
* In Memoriam, Slim & Lisa
Från den fantastiska svenska syntsamlingen Electronic Intercourse.
* Alla har fel (igen), Thåström

1992

* Feed My Frankenstein, Alice Cooper
* Vottikaalina, Hedningarna
* Asshole from El Paso, Kinky Friedman
Kinky Friedman är en festlig pajsare. En jude från Texas som spelar country, skriver deckare med sig själv i huvudrollen och var en ganska seriös kandidat i senaste guvernörsvalet. Även känd för låtar som They Don’t Make Jews Like Jesus Anymore och The Ballad of Charles Whitman.
* Shitlist, L7
* Fångad av en stormvind, Lars Vegas Trio
En av många lysande covers från deras skiva På korståg för schlagerns bevarande. Det skadar inte att de har precis min sorts humor.
* Tacoma Trailer, Leonard Cohen
Vad jag tror är hans enda instrumentala låt. Jag gillar hans röst (mer nu och på hans tidiga skivor än när han var som mest whisky-raspig) men den här har något extra även utan den.
* Depth of the Forehead, Phew
En märklig låt från en märklig skiva som jag köpte på slump. Jag har hittat många bra låtar på det sättet.
* Creep, Radiohead
* What God Wants I-III, Roger Waters
* Drive/Driven, Yello

Jag borde egentligen klämma in en låt från årets som helhet bästa skiva, Ministrys Psalm 69, men jag vet inte vad jag i så fall ska peta bort. Det är svårt att välja bara en låt därifrån också. Just One Fix blir det nog, men den får ligga här nere som en bubblare så länge. Imorgon kanske jag ändrar mig och sätter upp den på listan.

1993

* Violently Happy, Björk
* Kyss mej, Bo Kaspers orkester
* Dog Inside Your Body, Butthole Surfers
* Kerkersong, Caspar Brötzmann & Massaker
* Purple Haze, The Cure
Ytterligare en nyupptäckt cover med The Cure.
* I Love You Like a Ball and Chain (live), Eurythmics
* Melt, Front 242
06:21:03:11 Up Evil är också en lysande skiva.
* Lip, His Name Is Alive
Don’t be alarmed
It’s only a kiss
I don’t mean you harm
And I’ll stop at your lips

* Ca Plane Pour Moi, Leila K
* Gila Copter, Revolting Cocks
Med Timothy Leary som gästsångare (eller, tja, sångare och sångare…) måste man platsa här.

1994

* His Latest Flame, Attrition
* Bug Powder Dust, Bomb the Bass
En låt jag lyssnat på över hundra gånger det senaste året. Någon gång snart måste jag se om Naked Lunch…
* Skótoseme, Diamanda Galás
Dimanda Galás har en otrolig röst, en sån jag aldrig blir mätt på. Tre och en halv oktaver – sug på den!
* Pornopolka, Hedningarna
* The Bomb, L7
* Alle Gegen Alle, Laibach
Deras bästa skiva är Let It Be med covers på samtliga låtar på Beatles original utom titellåten, men den kom redan 1988 så den får inte vara med här. Kanske 80-talets bästa skiva.
* Young Boys, Lords of Acid
Lords of Acid äger snuskteknogenren. Det här är dessutom en riktigt bra låt.
* EMC Squared, Lumukanda
Skivan Araglin med Lumukanda är en till av de där skivorna jag bara köpt på måfå men som visat sig vara riktigt bra.
The Other Life Form, Peace, Love & Pitbulls
* The Tick Theme

Här blev det tyvärr inte plats för någonting från Laure Andersons Life On a String. Poison fick jag rysningar av första gånge jag hörde den, men den har tappat lite, lite med tiden.

1995

* You Oughta Know, Alanis Morissette
* A Whiter Shade of Pale, Annie Lennox
* Too Far To Suicide, Armageddon Dildos
* Army of Me, Björk
* Secret Garden, Bruce Springsteen
* Kalasnjikov, Goran Bregovic
* Tomma boots på väg ut, Iodine Jupiter
Jag har aldrig lyckats bestämma mig för om Iodine Jupiter verkligen menar att texterna på den här skivan ska tas på allvar eller om det är en stor ploj. Det är en aning för mycket tonåring-skriver-Öijer för att det ska kännas som att det är på allvar, men å andra sidan så funkar det på något konstigt sätt. Och fasen vad bra vissa låtar är ändå!
* Nice Doin’ Business, Louise Hoffsten
* Long Snake Moan, PJ Harvey
* I’ll Do Ya, Whale
Ja, jag gillar Whale.

1996

* Tjo du (du-tun-du), Bingo Pyjamas
* Vi kommer aldrig att dö, Bo Kaspers Orkester
* Birds, Butthole Surfers
* Atom Bomb, Fluke
* Magnetic, Juno Reactor
* Geburt Einer Nation, Laibach
Laibach gör Queens One Vision, fast på allvar. Kanske. Man vet aldrig riktigt med Laibach. Svulstigt är det i alla fall, på helt rätt sätt.
* Asbestos Lead Asbestos, Meat Beat Manifesto
* En kväll på Tunnelgatan, Oscar
En mjuk och finstämd låt om mordet på Olof Palme ur mördarens perspektiv. Låter det sjukt? Tro mig, det funkar.

Jag går Sveavägen fram.
På tryggt avstånd men så nära jag kan.
Och jag möter en blick i grillen vid
Adolf Fredriks kyrkogård.
Och jag tänker på alla de som funnits men ingen minns.
Om några år då kliver jag fram och mitt namn ska klinga.
Jag ska aldrig dö.
En kväll på Tunnelgatan tog jag min plats.
En kväll på Tunnelgatan fick jag min chans.

Hela skivan är bra, Rättvisan är ett annat lysande spår. Första gången jag lyssnade igenom den (ytterligare ett slumpköp) tyckte jag mest det lät som en urvattnad Bo Kaspers-kopia, men andra gången lyssnade jag på texterna och då blev det något helt annat. Bo Kaspers fast subversivt. Dessutom gör de en låt av en Joakim Pirininen-serie.
* Cowboy Love, The Reverend Horton Heat
Bögcountry när den är som bäst!
* More Human Than Human, White Zombie

1997

* Austin Powers Intro
Filmerna må vara tramsiga, men det här är en käck liten låtsnutt.
* Mr. Eddy’s Theme 1, Barry Adamson
* Bachelorette, Björk
Björks bästa låt som dessutom begåvats med en fantastisk video. (Alla videor till hennes låtar brukar vara bra, men den här är något extra.)
* Absurd, Fluke
* January What Time Is Love, The KLF
En av jag vet inte hur många versioner de gjort av den låten.
* This Ain’t the Summer of Love, L7
* This Magic Moment, Lou Reed
* Enter Sandman, Pat Boone
En lysande cover som funkar både som hyllning och på egna meriter.
* Black Dog Bliss, Peace, Love & Pitbulls
En av Thåströms bästa låtar någonsin. Alla Peace, Love & Pitbulls skivor är bra men den här är kanske lite ojämn.
* And Then the Tears Came, Playground International

1998

* Nothing Else Matters, Apocalyptica
Den vackraste versionen någonsin av en väldigt vacker låt. En av två jag vet att jag vill ska spelas på min begravning. (Den andra är The Host of Seraphim från Dead Can Dance skiva The Serpent’s Egg från 1988.)
* Cruelty Brought Thee Orchids, Cradle of Filth
De flesta av Cradle of Filths låtar tycker jag mest är tradiga, men den här funkar av någon anledning för mig.
* In This Garden of Mine, Fading Colours
* Right Here, Right Now, Fatboy Slim
* Tåg & flyg & båt, Fläskkvartetten
Freddie Wadling. Jag säger bara det.
* Den obeveklige soldaten, El Hombre Elastico
Ännu ett slumpköp som blev en fullträff.
* Must I, Lizette &
Breathe gillar jag egentligen bättre (video här) men hemsidan är helt hopplös när det gäller att hitta årtal.
* Dragula, Rob Zombie
* Sinister Purpose, Southern Culture On the Skids
* You Can Never Cut Your Hair, Trance To the Sun

1999

* A Light So Dim, The Black Heart Procession
* Gonna Be a Southern Baptist, Hugh Blumenfeld
* Hot Topic, Le Tigre
* Orchestral Sinsations, Lords of Acid
* Liquid Fire, Lucky People Center
* She’s Unreal, Meat Beat Manifesto
* En vacker död stad, Thåström
* The Product, Die Toten Hosen
* Superbeast, Rob Zombie
Rob Zombie blev nog lite bättre sedan han började göra soloprylar. Hans filmer däremot är väl på sin höjd lite sådär.
* Kernkraft 400, Zombie Nation

Så var det klart! Lite svaga listor för första och sista året, men i stort sett är jag nöjd. När jag får rippat lite fler av mina skivor kommer jag säkert att möblera om en del…


”Han är snäll när han är nykter”

13 juni 2009

Veckans bloggtema är tydligen alkohol. På Bloggvärldsbloggen skriver Sofia ganska självutlämnande på ett bra sätt och länkar till massor av andra inlägg.

Mitt personliga förhållande till alkohol är rätt enkelt: jag dricker inte. Inte av moraliska, religiösa eller medicinska skäl utan bara för att jag tycker att det är dumt. Jag behöver inte sprit för att släppa loss (i rätt sällskap, och vem vill släppa loss i fel sällskap?) och enligt mina erfarenheter blir folk mest korkade och odrägliga när de dricker – inget eftersträvansvärt i min värld.

Sedan jag började jobba i polisarkiv har min övertygelse bara stärkts. I mitt jobb ingår ibland att läsa polisanmälningar och ett ständigt återkommande tema är att alkohol leder till våld. I en stor majoritet av alla misshandelsanmälningar är den misstänkte alkoholpåverkad (och ofta även målsägaren).

Ännu tydligare blir det när det gäller hustrumisshandel. (Jo, det förekommer att kvinnor är våldsamma mot sina män också; enligt en artikel jag läste nyligen är ungefär 20% av allt våld mellan partners riktat mot män och det mesta av detta från kvinnor, men det är nästan aldrig lika systematiskt och brutalt som vissa mäns våld mot sina kvinnor.) I de fall alkohol inte är den direkta orsaken rör det sig nästan alltid om någon som missbrukar andra droger eller har svåra mentala problem.

Det vanliga mönstret är att mannen super till på helgerna och då blir våldsam mot frun och/eller barnen. Typiskt är också att kvinnan inte anmäler honom förrän efter flera år, vanligen motiverat med ”han är snäll när han är nykter”. Just den formuleringen återkommer med mindre variationer gång på gång.

Det otäcka är att jag förstår dem, kvinnorna som stannar hos sina våldsamma män. Allt är ju trots allt bra sex dagar i veckan, och han har ju lovat att han ska sluta, och kanske han inte blir så full den här helgen, och blir han full kanske han inte blir våldsam, och blir han våldsam kanske det inte blir så farligt…

Tills den där gången han dunkar hennes huvud i ett element eller tar stryptag på henne tills hon svimmar eller försöker knuffa ut henne från balkongen eller slår henne så hon inte kan gå dagen efter, den gången hon blir så rädd att hon ringer till polisen och han sliter luren ur handen på henne och slår henne med den istället, eller jagar ut henne i trapphuset med en kökskniv medan han skriker att han ska döda henne.

Men – ”han är snäll när han är nykter”. Och nykter är han ju trots allt oftare än han är full.

Och så pågår det. Varje lördag i varje stad, landet runt, vecka efter vecka efter vecka. En man som inte kan kontrollera sitt drickande eller ta ansvar för konsekvenserna, en kvinna som inte förmår lämna den man hon kanske fortfarande älskar (för han är ju ändå så snäll när han är nykter), barn som blir märkta för livet.

Så även om min personliga relation till alkohol är väldigt enkel och avslappnad – jag har aldrig haft svårt att avstå eller blivit särskilt ifrågasatt för att jag är nykterist – så avskyr jag alkoholkulturen. Jag kan inte för mitt liv begripa att det anses rimligt att dricka tills man inte kan gå rakt, prata rent eller tänka klart; jag kan inte förstå att det anses avvikande att inte vilja dricka; jag kan inte acceptera att man skjuter över allt ansvar för ”han är snäll när han är nykter”-männen på dem själva och inte förstår att om det inte fanns ett ideal som sa att en riktig man kan ta sig ett par supar skulle tusentals kvinnor och barn i Sverige kunna leva tillsammans med en man och pappa som bara var snäll utan modifikationer.


Gulligt!

13 juni 2009

Från en av syrrorna till min födelsedag.

(För mig funkar den av någon anledning bara i IE, inte i Firefox. Rätt irriterande.)