Dammigt här…

28 oktober 2010

Det har redan gått ett halvår sedan jag sist postade något, och det blir inget av substans idag heller. Någon gång framöver ska jag plita ner allt det där jag tänkt på om konsten och lagen apropå Vilks, Odell och Nug, men det behöver jäsa lite till.

In other news har jag börjat programmera igen så smått. Civ V har ockuperat min hjärna sedan det kom ut för en dryg månad sedan och jag har i all anspråkslöshet börjat lära mig hur man moddar det så nu kan jag både få utlopp för lite kreativitet och öva upp den där logiska problemlösardelen i hjärnan som legat lite i träda.

Hösten har för övrigt varit ovanligt otrist, med diverse små kurser med facket och annat underhållande. Senast idag var jag som vice jämställdhets- och mångfaldsansvarig på Gaypolisernas tioårsjubileum, vilket var rätt coolt. Bland talarna fanns rikspolischefen Bengt Svensson, Mark Levengood och transan Nadja med flera. Det ger lite perspektiv på tillvaron när man inser att man i motsats till många andra inte riskerar att få uttalanden som ”Såna som dig brände vi i Auschwitz” kastade i ansiktet när man åker buss.

Imorgon blir det lunch med modren som är här på kyrkomötet samt förhoppningsvis lite spelande på kvällen. Livets glada dagar med andra ord!


Jag önskar jag orkade…

3 december 2009

…skriva något om det här med hedersvåld kontra fyllevåld, men jag gitter bara inte. Hela debatten är fylld av överdrifter, missuppfattningar, inskränkthet och ren dumet (och inte bara på sidan som anser att hedersvåldet är tusen gånger värre).

Men det jag orkar skriva något om är den lilla korta snutten som någon (jag noterade inte namnet och den verkar inte finnas i nätupplagan) skrivit till DN:s kulturdel idag där medias fokusering på muslimskt våld ursäktas med att poliser gärna lämnar ut information om hedersrelaterade brott men inte om alkoholrelaterat våld i hemmet. (Jag ska försöka få tag på pappersupplagan för exakta citat imorgon.)

För det första vet jag inte om det uttalandet är sant, men det kan vi lämna dithän. Det jag tycker är intressant i sammanhanget är att artikelförfattaren tydligen anser att detta är någon slags ursäkt för journalisterna att bara skriva om hedersvåldet istället för fyllevåldet. Är de någon slags sekreterare som bara kan skriva vad någon talar om för dem? Har de inga andra källor än poliser? Kort sagt, vad är det för jävla ursäkt?

Om det är så att de här journalisterna vet att det mördas kvinnor varje år på grund av att deras män är våldsamma alkoholister men ändå väljer att bara skriva om hedersrelaterade mord, vad säger det om deras yrkesetik? Vad säger det om deras värdering av vad som är viktigt att berätta om? Vad säger det om dem som människor?

Viktig uppdatering: Den som skrivit i DN heter Lars Linder, men han refererade bara (extremt kortfattat) vad Solveig Sigridsdotter Thörnblom skrivit här – en text som var mycket mer nyanserad och genomtänkt och tog upp just det jag tyckte var viktigt. Heder åt henne, en ursäkt åt Lars Linder, och skäms på mig som inte kollade upp ordentligt innan jag skrev.


Tillägg

2 juli 2009

Två rätt olika versioner av händelseförloppet kan läsas här respektive här.

Man kan i alla fall konstatera att Erika Nylander anser att en handfull ungdomar utgör en ”hord” samt att hon hellre hotar med polisanmälan än faktiskt talar med en polis (vilket kanske är lika bra eftersom det inte gick så bra när hon och kollegan faktiskt tog mod till sig att tilltala ordningsmakten så valde den att inte ingripa).


Bryggarna och yttrandefriheten

2 juli 2009

Alkoholindustrin tyckte tydligen att almedalsveckan var ett bra tillfälle att pressa regeringen om alkoholskatten så vd:arna för Sveriges Bryggerier och Sprit och vinleverantörsföreningen tillsammans med en skådis knatade runt i Visby och propagerade. När detta upptäcktes av UNF fixade de snabbt fram flygblad och började följa efter alkofolket. Tydligen verkade de fyra sjuttonåringarna och UNF-ordföranden Robert Damberg så hotfulla att de kände sig nödgade att kalla på polis. (För den som inte orkar följa länken kan jag avslöja att poliserna inte ingrep.)

De försökte förgäves få ungdomarna att sluta, bland annat genom att hänvisa till yttrandefriheten.

Tja, vad ska man säga? Om en vd för ett företag som rätt ofta sysslar med debatt och marknadsföring inte förstår vad yttrandefriheten innebär så borde hon kanske se sig om efter ett nytt jobb, men om hon vill stanna kvar kanske följande lilla lektion kan vara till hjälp:

Yttrandefrihet innebär att alla får säga vad de vill. Alla, även de som inte tycker som du.

Jag förstår att det här kan vara ett knepigt koncept för någon som i huvudsak lever på att propagera för att folk ska hälla i sig saker som är dåliga för dem, men att säga att någon ljuger är i allmänhet inte olagligt.

Och allvarligt talat: tre vuxna människor som känner sig hotade av fem ungdomar mitt i en folksamling (som dessutom enligt en av de ”hotade” tyckte att ungdomarnas i fråga uppträdande var ”förfärligt”) – hur fan kan en sådan lyckas bli vd för någonting över huvud taget? Och om de på fullt allvar legat sömnlösa på natten för att det varit en sådan pers att bli motsagda av den här killen borde de ta sig ännu en funderare på sitt yrkesval. ”Passar jag verkligen som vd?” borde de tänka. Flera gånger.

Eller så kanske det var så att de… tja, det är väl bäst att inte säga att de ljuger, för då kanske de blir lessna igen. De hade väl bara lite otur när de pratade.


”Han är snäll när han är nykter”

13 juni 2009

Veckans bloggtema är tydligen alkohol. På Bloggvärldsbloggen skriver Sofia ganska självutlämnande på ett bra sätt och länkar till massor av andra inlägg.

Mitt personliga förhållande till alkohol är rätt enkelt: jag dricker inte. Inte av moraliska, religiösa eller medicinska skäl utan bara för att jag tycker att det är dumt. Jag behöver inte sprit för att släppa loss (i rätt sällskap, och vem vill släppa loss i fel sällskap?) och enligt mina erfarenheter blir folk mest korkade och odrägliga när de dricker – inget eftersträvansvärt i min värld.

Sedan jag började jobba i polisarkiv har min övertygelse bara stärkts. I mitt jobb ingår ibland att läsa polisanmälningar och ett ständigt återkommande tema är att alkohol leder till våld. I en stor majoritet av alla misshandelsanmälningar är den misstänkte alkoholpåverkad (och ofta även målsägaren).

Ännu tydligare blir det när det gäller hustrumisshandel. (Jo, det förekommer att kvinnor är våldsamma mot sina män också; enligt en artikel jag läste nyligen är ungefär 20% av allt våld mellan partners riktat mot män och det mesta av detta från kvinnor, men det är nästan aldrig lika systematiskt och brutalt som vissa mäns våld mot sina kvinnor.) I de fall alkohol inte är den direkta orsaken rör det sig nästan alltid om någon som missbrukar andra droger eller har svåra mentala problem.

Det vanliga mönstret är att mannen super till på helgerna och då blir våldsam mot frun och/eller barnen. Typiskt är också att kvinnan inte anmäler honom förrän efter flera år, vanligen motiverat med ”han är snäll när han är nykter”. Just den formuleringen återkommer med mindre variationer gång på gång.

Det otäcka är att jag förstår dem, kvinnorna som stannar hos sina våldsamma män. Allt är ju trots allt bra sex dagar i veckan, och han har ju lovat att han ska sluta, och kanske han inte blir så full den här helgen, och blir han full kanske han inte blir våldsam, och blir han våldsam kanske det inte blir så farligt…

Tills den där gången han dunkar hennes huvud i ett element eller tar stryptag på henne tills hon svimmar eller försöker knuffa ut henne från balkongen eller slår henne så hon inte kan gå dagen efter, den gången hon blir så rädd att hon ringer till polisen och han sliter luren ur handen på henne och slår henne med den istället, eller jagar ut henne i trapphuset med en kökskniv medan han skriker att han ska döda henne.

Men – ”han är snäll när han är nykter”. Och nykter är han ju trots allt oftare än han är full.

Och så pågår det. Varje lördag i varje stad, landet runt, vecka efter vecka efter vecka. En man som inte kan kontrollera sitt drickande eller ta ansvar för konsekvenserna, en kvinna som inte förmår lämna den man hon kanske fortfarande älskar (för han är ju ändå så snäll när han är nykter), barn som blir märkta för livet.

Så även om min personliga relation till alkohol är väldigt enkel och avslappnad – jag har aldrig haft svårt att avstå eller blivit särskilt ifrågasatt för att jag är nykterist – så avskyr jag alkoholkulturen. Jag kan inte för mitt liv begripa att det anses rimligt att dricka tills man inte kan gå rakt, prata rent eller tänka klart; jag kan inte förstå att det anses avvikande att inte vilja dricka; jag kan inte acceptera att man skjuter över allt ansvar för ”han är snäll när han är nykter”-männen på dem själva och inte förstår att om det inte fanns ett ideal som sa att en riktig man kan ta sig ett par supar skulle tusentals kvinnor och barn i Sverige kunna leva tillsammans med en man och pappa som bara var snäll utan modifikationer.


Knarkkramarkleerup

10 januari 2009

Andreas Kleerup blev tydligen så upprörd över att bli drogtestad att han lämnade Grammisgalan efter att först ha kommenterat polisens insats från scenen och knuffat en fotograf.

Är du orolig för vad testet ska visa?

– Inga kommentarer. Men jag kan ju inte hjälpa om någon lagt konstiga saker i min nyårstårtam [sic!], säger han.

Och vidare:

– De är ju så jäkla anala. Ingen kan softa. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor?

– Musikvärlden för Sverige framåt. Varför ska de sabba det och trakassera oss under våra galor?

Och enligt en artikel i Metro:

Alla vet hur det är på Grammisgalan, säger han.

Ja herregud, vad säger man? En vuxen karl som gnäller som en fyraåring för att han efter vad det verkar goda skäl blir drogtestad på ett evenemang där ”alla vet hur det är”. Och det är ju inte som att det borde kommit som en överraskning att polisen var där eftersom de var det förra året också. Om man frivilligt beger sig till en fest där man vet att polisen kommer att göra drogtester och inte håller sig straight får man väl ändå ta det man får? Det är ungefär som att snatta mitt framför en butikskontrollant eller halsa en kvarting och sedan dra på i 140 förbi en fartkontroll.

Själv göra och själv ha brukar min kära mor säga. Sällan har det väl varit så träffande.

Att han sedan får stöd av Ebbot Lundberg och Robyn (som jag tidigare haft stor respekt för) med dåliga argument hjälper honom knappast. Nej, polisen gör inte dopingrazzior på idrottsgalorna, men idrottarna testas å andra sidan när de tävlar. Ebbot kanske vill att man ska drogtesta alla artister när de uppträder? Det vore ju den närmaste motsvarigheten.