Förra veckans coverlåt: One Vision

1 februari 2011

Hur väljer man den bästa coverlåten Laibach gjort? Det går inte. Deras versioner av Beatles låtar från Let It Be är fantastiska, deras bachtolkningar är lysande (särskilt Contrapunctus 2), och vem kan motstå The Final Countdown, de olika versionerna av Sympathy for the Devil eller 2525?

Så jag försöker inte välja den bästa utan bara en som gör det där jag verkligen gillar med coverlåtar: den tar originalet och gör den till något helt annat, trots att man fortfarande känner igen det. Det här stämmer visserligen in på de flesta av deras covers, men särskilt på Queens One Vision.

Originalet var en hyllning till Martin Luther King, men jag tror att många nutida lyssnare har svårt att koppla ihop texten med hans ”I have a dream”-tal. Eller så är det bara jag som är cynisk och snurrar runt det (antar jag) ironiska användandet av ”one solution” och andra uttryck ett varv till så att hela låten redan i originalversionen blir en parodi på fascistiska propagandasånger. När sedan Laibach döper om den till Geburt Einer Nation (den tyska titeln på pro-KKK-filmen The Birth of a Nation) gör den i äkta nynaziststuk (och på tyska dessutom) så lägger sig ironierna kanske lite väl tjockt.

Men det är fortfarande en bra låt.

Originavideon:

Originalvideon med Laibachs musik:


Burkaförbud

24 april 2010

Hur tänker de egentligen att det skulle fungera? Tror de verkligen att det gör att kvinnor inte tvingas eller väljer att bära burka längre?

Det som kommer att hända är två saker: kvinnor som tvingas till det kommer också att tvingas stanna hemma och inte få gå ut alls, och kvinnor som väljer det själva kommer att bära något som är ändrat precis så mycket att det inte bryter mot lagen men ändå fungerar på samma sätt.


Politikerteve

23 april 2010

Så både Moderaterna och Socialdemokraterna tänker köra hårt med filmad reklam till valet: M i form av betald reklamtid på Axess TV och S med en egen kanal på YouTube.

Man kan ju fundera på vilken satsning som ger bäst utslag: tiominuters pratprogram i en kanal nästan ingen tittar på eller femminuterssnuttar på en sajt där det laddas upp flera timmars video varje sekund. Kommer någon av dem alls att nå ut till andra än kärnväljarna?

Risken för båda är att deras inslag mest kommer att användas av motståndarna. Gör Reinfeldt ett mindre lyckat uttalande på Schlingmanns lilla show lär det ju också DuTubas, och möjligheterna att klippa ihop motsägelsefulla eller på annat sätt mindre smickrande uttalanden är ju uppenbara.

Det tråkigaste är förstås att de valt ett så menlöst format. Det hade ju varit roligare med lite Chavezianska femtimmarstal till folket, Berlusconisk tutt-teve eller Nixonska ”Jag är ingen skurk”-uttalanden.


Barnens världskarta

11 april 2010

Strange Maps hittade jag den här kartan som visar de länder i världen som förbjudit barnaga:

En sorgligt översvämmad värld


Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.


Anders läser DN

8 februari 2010

När jag bodde på Arken läste jag DN emellanåt, och nu brukar jag läsa den på jobbet. (På fikarasten så klart, inte på arbetstid.) Inte för att jag håller med deras politiska inriktning* utan för att det faktiskt är en bra tidning – visst, mycket Stockholm är det ju, men kulturdelen är riktigt bra, och de gör fortfarande längre artikelserier och om inte annat så får man en överblick av vad som anses vara de viktiga nyheterna för dagen. Vill man reta upp sig finns det garanterat något på ledarsidorna man kan tycka illa om, oavsett politisk schattering. (Så även idag, där Malin Siwe åtminstone i pappersupplagan ondgör sig över att kommunpolitiker i en svensk stad nedlåter sig till att försöka få torghandlarna att följa den lokala ordningsstadgan, och vrider det till att de är entreprenörsfientliga estetikpoliser. Att det egentliga problemet var hur de formulerat ordningsstadgan verkar helt ha gått henne förbi. Inget som får världen att gå under kanske, och inte som när Hanne Kjöller drar på som värst, men inte fasen är det värt att skriva på ledarsidan om heller.)

Och vad man än anser om DN Debatt så är det ett av Sveriges viktigaste debattforum. I princip alla viktiga politiska utspel görs där, vare sig de är bra eller… mindre bra.

Inlägget från Skattebetalarnas förening idag är (surprise!) av det senare slaget.

Ett mycket kort referat: Skillnaderna i inkomst är väldigt små i Sverige medan skillnaderna i förmögenhet är väldigt stora, och det är mycket svårt att genom en vanlig lönekarriär jobba ihop en förmögenhet. Allt detta kan (föga förvånande) lösas genom att sänka skatten och minska marginaleffekten i det progressiva skattesystemet (dvs gå mot en plattare inkomstskatt) så att även de som inte fötts med rika föräldrar eller lyckats köpa hus vid rätt tillfälle kan bli förmögna.

Innan jag går vidare till sakinnehållet vill jag uppmärksamma att artikeln är signerad av

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Helena Olsson
nationalekonom

Nils Bohlin
fil dr i nationalekonomi

Rimligtvis är Helena Olsson och Nils Bohlin de personer med dessa namn som omnämns här, dvs två personer som är eller varit chefekonomer på Skattebetalarna, bara för att undanröja tanken på att det skulle vara några oberoende forskare som bara råkat komma fram till en åsikt som Skattebetalarnas vd tyckte var klämmig.

Det påstås också i artikeln att resultaten är hämtade från en rapport de släpper idag, men de verkar inte ha publicerat den på sin hemsida ännu. Men dagen är ju inte slut än, så det kanske kommer. Eller så vill de att man ska gå på seminariet först. Det hade hur som helst varit intressant att se rapporten för att kunna jämföra den med de slutsatser de dragit.

Men nu ska jag sluta gnälla på detaljer och ge mig på sakinnehållet.

För det första gör man stor sak av att det räcker med ”bara” 27 000 i månaden efter skatt för att kvala in bland de 10% som har högst inkomst i Sverige, direkt följt av konstaterandet att ”Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.” Personligen tycker jag då att en inkomst på 27 000 efter skatt ligger en bra bit ifrån en medelklasslön, men hur stor andel av befolkningen som faktiskt finns inom ett rimligt definierat spann av medelklasslöner får man förstås inte veta. Det kanske står i rapporten.

Man redovisar tacknämligt den extremt ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige, något jag själv inte var medveten om:

Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar.

Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan.

Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Läs den där sista meningen en gång till. USA, som rymmer allt från Bill Gates som med en förmögenhet på drygt 50 miljarder dollar är världens klart rikaste man till mängder av fattiga daglönare, uteliggare och socialbidragstagare, har en jämnare förmögenhetsfördelning än Sverige.**

Sån tur då att Skattebetalarna vill hjälpa oss att komma tillrätta med detta.

Direkt efter detta påstår man följande:

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard.

Ursäkta mig men, bu-bu-bullshit!

Den allra största delen av skillnaden i levnadsstandard beror helt och hållet på inkomsten. 27 000 efter skatt jämfört med halva det är en enorm skillnad efter fasta utgifter som bostad, mat, telefon osv. En resa till Thailand eller en ny platt-tv är en trivial utgift för någon med 10 000 i ströpengar varje månad medan den som räknar sin budget efter det nödvändiga i hundralappar bara kan drömma om något sådant. Det har inte ett jota med förmögenhet att göra.

Men om man ändå köper deras resonemang om att den ojämna förmögenhetsfördelningen är det som orsakar skillnaderna i levnadsstandard, skulle den verkligen bli bättre om man sänker inkomstskatten och gör den mindre progressiv? Kanske, åtminstone på papperet. Visst, de som nu ligger i den övre delen av det där trånga medelklasspannet skulle säkert kunna börja spara ihop till sin första miljon, och de som har en enmiljonsvilla skulle nog kunna växla upp till en i fyramiljonersklassen, men skulle det verkligen hjälpa den där genomsnittsfamiljen (och det här är ett läge där genomsnittet är betydligt mindre intressanta än medianen) med 40 000 i förmögenhet nämnvärt? Knappast.

Problemet med att sänka inkomstskatten är förstås att i viss mån staten men i ännu högre grad kommuner och landsting får in mindre pengar att använda för att hjälpa de svagaste i samhället. (De rimliga alternativen vad gäller inkomstkällor för staten är att höja momsen eller ta ut högre sociala avgifter, vilket slår ännu hårdare mot de fattigaste, eller att öka skatterna på kapital, vilket jag av någon anledning inte tror att Skattebetalarna är positivt inställda till.) De är också de som i kronor tjänar minst på en sänkning av inkomstskatten, och för många skulle det antagligen innebära en nettominskning av månadsinkomsten om det offentliga tvingas skära ner på bostadsbidrag, socialbidrag, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och så vidare. De som tjänar mest på skattesänkningen är också de som förlorar minst på att den offentliga servicen försämras, eftersom de använder den minst. De enstaka som behöver dyr sjukvård som inte längre täcks av skatten är väl de som (ve och fasa!) kan tvingas nöta lite på sin nya, stora förmögenhet.

Så visst, man kanske lyckas utjämna förmögenheterna något, beroende på hur man räknar, men till vilket pris? Är det verkligen värt att riva stora delar av vår offentliga välfärd för att uppnå en lika jämn fördelning av förmögenheter som man har i USA?

Jag är som doktor Dengroth: skeptisk.

* Jag hör ju också till den gruppen människor som anser att det är bättre för hjärnan och åsikterna att läsa saker man inte håller med om, men det är väl ett ämne för en annan gång.

** Här skulle det ju också vara bra att veta exakt hur man gör dessa beräkningar. I Sverige är det ju till exempel rätt vanligt med studieskulder, vilket gör att många unga på papperet har en stor negativ förmögenhet.


Gick vi 50 år tillbaka i tiden när jag tittade bort?

4 februari 2010

Tio år efter att vi passerat framtidsåret 2000 ska väl barnafödande förihelvete inte vara en faktor när man ska tillsätta ett jobb? Det är ju fan pinsamt.

Well they say women shouldn’t be the president
Cause we go crazy from time to time

– Beautiful Red Dress, Laurie Anderson