Veckans coverlåt: Enter Sandman

6 februari 2011

Förutom Nothing Else Matters (som är en av världens bästa låtar och som nog dyker upp som veckans coverlåt längre fram) är jag inte jätteförtjust i Metallica. Inte för att jag har lyssnat så värst mycket på dem egentligen, men för mig låter det mesta som typisk gubbmetal.

Enter Sandman är i original visserligen en helt okej låt, men mer än så? Nja. Den är lite… otajt, liksom. Sladdrig. Något är det i alla fall som gör att jag inte tycker den är någon superhöjdare.

Så vad gör man för att fixa till en hårdrockslåt som är lite fnasig i kanterna? Man ger den till Pat Boone och ett storband, och plötsligt har man en tajt, svängig låt som lyfter och flyter på ett helt annat sätt en det lite traggliga originalet.

Originalversion:

Förbättrad version:


Förra veckans coverlåt: One Vision

1 februari 2011

Hur väljer man den bästa coverlåten Laibach gjort? Det går inte. Deras versioner av Beatles låtar från Let It Be är fantastiska, deras bachtolkningar är lysande (särskilt Contrapunctus 2), och vem kan motstå The Final Countdown, de olika versionerna av Sympathy for the Devil eller 2525?

Så jag försöker inte välja den bästa utan bara en som gör det där jag verkligen gillar med coverlåtar: den tar originalet och gör den till något helt annat, trots att man fortfarande känner igen det. Det här stämmer visserligen in på de flesta av deras covers, men särskilt på Queens One Vision.

Originalet var en hyllning till Martin Luther King, men jag tror att många nutida lyssnare har svårt att koppla ihop texten med hans ”I have a dream”-tal. Eller så är det bara jag som är cynisk och snurrar runt det (antar jag) ironiska användandet av ”one solution” och andra uttryck ett varv till så att hela låten redan i originalversionen blir en parodi på fascistiska propagandasånger. När sedan Laibach döper om den till Geburt Einer Nation (den tyska titeln på pro-KKK-filmen The Birth of a Nation) gör den i äkta nynaziststuk (och på tyska dessutom) så lägger sig ironierna kanske lite väl tjockt.

Men det är fortfarande en bra låt.

Originavideon:

Originalvideon med Laibachs musik:


Veckans coverlåt: Gimme All Your Lovin’

21 januari 2011

ZZ Tops original:

Med Leningrad Cowboys, förstärkta av Röda arméns Alexandrovensembel:

Videon till originalet är väldigt mycket åttiotal medan själva låten är… tja, ZZ Top. Kanske inte så sofistikerad men med ett skönt gung och en lättihågkommen refräng, ungefär vad man alltid får med en av deras låtar.

Sedan kommer det ett gäng knäppa finnar och stöper om den med ompa-ompa, manskör, dragspel och blåssektion och plötsligt har man något helt annat. Om själva låten blir bättre eller sämre kan man ha olika åsikter om, men som cover betraktat är den lysande: det är ingen tvekan om vilken låt det är, men samtidigt är den helt ny.


Veckans coverlåt: Common People

12 januari 2011

Common People i originalversion…

…och med William Shatner:

Jag har en viss svaghet för Shatners… sång är väl fel ord egentligen, men ”musikaliska uttryck” kanske funkar. Han verkar strunta helt i om det låter bra eller inte för att han har så jäkla kul och blir så engagerad att han bara vräker på och då är det svårt att inte ryckas med, och här vräker han på mer än vanligt.

Visst kan man tycka att det bara blir parodi, men jag upplever ändå att han har något slags patos, något som känns som ett genuint engagemang som förstärker originaltexten på ett oväntat sätt. Pulps original är ju i början rätt avslappnad och mot slutet ganska gnällig medan Shatner är föraktfull och arg på ett sätt som förstärker budskapet.

Shatnerversionen är hämtad från hans skiva Has Been som bjuder på en intressant blandning av vemod, humor och mer av den energi han lägger ner i Common People.


Låtar jag just nu inte kan få nog av

18 november 2009

De här har ständigt legat i min spellista de senaste veckorna (eller mer), presenterade i stigande ordning enligt det totala antalet genomlyssningar:

9: This One’s For You med Fläskkvartetten och Robyn (6 lyssningar). Voices of Eden har flera bra gästspel, men den här är min favorit för tillfället.

8: Dschinghis Khan med Dschinghis Khan (8 lyssningar). En schlagerklassiker från -79 som fortfarande är kul. Trots att jag bara förstår något enstaka ord har jag utbyte av de säkert fåniga men fonetiskt lyckade ordvändningarna i texten.

7: 0918.00 med Tarmvred (15 lyssningar). Jag vet inget mer om Tarmvred än att det är någon svensk snubbe, från Göteborg tror jag. (Jag är för lat för att googla just nu.) Egentligen gillar jag IntraventrikulärBrosch bättre (80 lyssningar), men den får vila för tillfället.

6: Getinghonung Pronvencale med Hot Soup (16 lyssningar). Hot Soup vet jag ännu mindre om. Jag köpte deras skiva med Cornelis-tolkningar på måfå och den här är den enda jag fastnat riktigt för, men den är å andra sidan riktigt bra.

5: Fuck You med Lilly Allen (19 lyssningar). Den här hittade jag via Sommar med… någon sportsnubbe tror jag det var. En tennisspelare kanske? Precis som med flera av Nellie McKays låtar gillar jag kontrasten mellan den softa musiken och den riviga texten. Den skulle passa bra till ett bildmontage av Jimmie Åkesson, Göran Hägglund och några andra intoleransmånglare.

4: A Fifth of Beethoven med Walter Murphy & the Big Apple Band (31 lyssningar). En perfekt mix av Beethoven och lite skönt sjuttiotalsgung.

3: Jag sitter i dig med Freddie Wadling (65 lyssningar). En av de tre bästa låtarna från Jag är monstret. (De andra är Disko Kebab och titellåten.) Å andra sidan är det bara Bär ut mig, käre Jesus som jag inte tyckte var en bra låt på den skivan.

2: The Hand That Feeds med Nine Inch Nails (121 lyssningar). Riktigt bra rock helt enkelt. Jag kan inte sitta still när jag hör den.

1: Ghost of Love med David Lynch (140 lyssningar). Från filmen Inland Empire. Trots att texten är väldigt repetitiv lyckas David Lynch (som framför den med hjälp av en Vocoder eller liknande) få varje rad att låta intressant.
Strange…
what love does
So strange…
ah what love does
So strange what love does
when you’re all alone

Finns på DuTuben:


Action Science

15 oktober 2009

Den som tycker det verkar tråkigt att hålla på med teoretisk fysik bör kolla in det här klippet från Big Bang Theory:


Folks intressen

30 juni 2009

Jag tycker det är lite märkligt att fler bryr sig om att en rubbad föredetting som inte gjort något vettigt på tjugo år helt väntat kolar vippen än att det kuppas i centralamerika.

Fast å andra sidan ger Jackos farmköp mig anledning att länka till The Parking Lot Is Full, en bitvis helt briljant serie:

Inte helt klockren kanske, i motsats till denna:

Klicka! Läs!


Det pågår någon slags utmaning…

31 maj 2009

…om att hitta den galnaste covern någonsin, startad av Anders Gustafsson, som jag inte vet någonting om. (Jag hittade den via Mymlan, vars bidrag finns här.)

Det är lika bra att börja med Richard Cheese så man får honom undanstökad, för en lista med fem galna covers utan honom är bara fejk.

Egentligen skulle jag vilja ta The Girl Is Mine (som han gör i duett med en Stephen Hawking-röstmaskin), men eftersom den inte finns på DuTuben så blir det Down With the Sickness istället.

Originalversionen med Disturbed:

Lite lagom röjigt råkkigt sådär. Men sedan kommer osten och då blir det istället såhär (mimat av en riktig snygging dessutom):

Det är ju också svårt att ducka Leningrad Cowboys. Nu finns det tyvärr inga av deras mer udda covers på YouTube (som California Girls) och det mesta som finns där är i usel kvalitet men det finns ändå en helt okej version av Happy Together:

Enter Sandman med Pat Boone och Mackie Messer med Young Gods saknas också. Skada!

Men man kan i alla fall hitta en liveversion av Smells Like Teen Spirit med Tori Amos:

Och Diablos version av Dancing Queen:

(Det finns rätt många metalcovers av ABBA-låtar, men den där är en av mina favoriter.)
Där finns också Hayseed Dixies tolkning av Highway to Hell:

Och Eddie Meduza med Flickorna i Småland:

Liksom Elvis-imitatören James Browns (!) version av Nirvanas Come As You Are:

Och så Laibach. Förstås. För få lyckas göra covers som låter så annorlunda än originalet och så helt rätt. När de gör en cover gör de inte bara en egen version av originallåten, de äger den. Som här, med Beatles I Me Mine:

Samma sak gäller för Max Raabe, här med Brittans Ooops!… I Did It Again:

Hm, det där blev visst lite fler än fem. Hoppas ingen misstycker över det.


Nej, inget viktigt idag heller

26 april 2009

Men en rätt kul videosnutt.


Det okända musikalnumret från När lammen tystnar

2 april 2009

Med Lego!