Burkaförbud

24 april 2010

Hur tänker de egentligen att det skulle fungera? Tror de verkligen att det gör att kvinnor inte tvingas eller väljer att bära burka längre?

Det som kommer att hända är två saker: kvinnor som tvingas till det kommer också att tvingas stanna hemma och inte få gå ut alls, och kvinnor som väljer det själva kommer att bära något som är ändrat precis så mycket att det inte bryter mot lagen men ändå fungerar på samma sätt.

Annonser

Min viktigaste bok

9 april 2010

Veckans bloggtema är Boken, den där viktiga. Den som betytt mest.

Mymlan skriver själv fint om hur hon som treåring (imponerad!) lärde sig läsa med hjälp av Hans och Greta och en bandspelare. En annan Anders skriver om hur Ulf Lundells Jack tog honom från småstaden ut i världen. Gert Frost tänker precis som jag att den bok som påverkat oss (här i västerlandet åtminstone) nog är Bibeln. Ailas väljer klassikern Brott och straff.

Som många i min generation lärde jag mig grunderna från Fem myror är fler än fyra elefanter men det var framförallt mammas stillsamma uppmuntran som gjorde mig till en storläsare som barn. Det fanns alltid tid att gå till biblioteket och låna böcker, och serier som Bamse, Stålmannen, Tintin och Lucky Luke gjorde förstås sitt till. De böcker jag gillade bäst som barn var Bröderna Lejonhjärta och Narnia-böckerna.

Jag fick tidigt smak för fantastisk litteratur och tuggade mig envetet igenom SF-hyllan på skolbiblioteket. Sagan om Ringen avverkade jag i trean och fyran (fast jag har för mig att jag inte läste färdigt den sista för att jag tyckte det blev tråkigt mot slutet.) De böcker jag minns bäst från den tiden är Fängelsestaden av Sam J. Lundwall, böckerna om Oz samt Framtidsbana 5 av den brittiske författaren Robert Westall.

På högstadiet tog min läsning en viktig vändning. Jag hade önskat mig Stephen Kings senaste översatta bok Det i födelsedagspresent, en fin inbunden upplaga i två volymer med ett fodral runt som jag tyckte såg riktigt häftig ut, och Stephen King var ju det tuffaste man kunde läsa på den tiden. Istället fick jag den i pocket… på engelska. Hjälp! Men det visade sig att bara jag slog upp något ord här och där (”stuttering” minns jag särskilt) så gick det ju bra ändå! Den sommaren läste jag för första gången en bok på engelska. Jag lyssnade också konstant på Revenge med Eurythmics som jag fått på kassett.

Någon gång där under de tidiga tonåren stötte jag på den bok som för mig nog blivit den absolut viktigaste vad gäller att forma mig som person: Ändligt och oändligt spel, av religionsfilosofen James P. Carse. Först var det bara titeln som attraherade mig – jag har alltid varit intresserad av spel – men sedan jag läst baksidestexten och sett att boken inte handlade om ”riktiga” spel måste något ändå fått mig att fastna för den så pass att jag köpte den, något jag är väldigt glad för idag.

Ändligt och oändligt spel är en bok som beskriver en livsfilosofi, ett sätt att förhålla sig till sig själv, omvärlden och livet. (Undertiteln är ”En syn på livet som lek och möjlighet”.) Vad den inte är är moraliserande, och trots att den (i likhet med alla abstrakta beskrivningar av verkligheten) förenklar väldigt mycket gör den det på ett sätt som tvingar en att tänka och ta egna beslut snarare än att följa ett färdigt mönster.

Boken är genomgående uppbyggd runt dikotomier, motsatspar som även om de inte är heltäckande (och inte heller gör anspråk på att vara det) på ett tydligt sätt illustrerar delar av livet. Den grundläggande motsättningen i den beskrivna filosofin finns mellan titelns två typer av spel: ändligt och oändligt.

Ett ändligt spel spelar man för att vinna. Det kan handla om ett vanligt sällskapsspel som Monopol eller schack, men det kan lika gärna vara någon annan del av livet som betraktas som en tävling: att ha en dyrare bil än grannen, att få högst betyg i klassen eller att komma före bilen intill till nästa korsning. Målet med att delta i ett ändligt spel är att spelet avslutas med en själv som vinnare.

Målet med att delta i ett oändligt spel är tvärtom att spelet ska fortsätta.

Utifrån denna enkla uppdelning utvecklar Carse en vid och åtminstone för mig mycket tilltalande syn på världen. Som oändlig spelare kan man delta i alla de ändliga spel som livet har att erbjuda, men man gör det alltid som en person som tar på sig en roll, inte som någon som är den roll han eller hon spelar. Man kan ta på sig rollen som advokat, förälder eller målvakt, men det betyder inte att man är advokat, förälder eller målvakt. Man reducerar inte sig själv till en abstraktion, och även om man går in för det ändliga spelet med liv och lust så tar man det inte på allvar – att förlora ett visst ändligt spel blir i kontexten av det oändliga spelet ett sätt att få spelet att fortsätta, inte slutet på något.

Hela boken är dessutom fylld av vackra och tankeväckande formuleringar som elegant belyser olika aspekter av världen. Ett litet urval:

Jag kan därför bara ha den makt som andra ger mig.

Regler är inte giltiga därför att riksdagen har antagit dem, eller därför att stora hjältar en gång iakttagit dem, eller därför att Gud har utfärdat dem genom Moses eller Muhammed. De är giltiga endast om och när spelarna förljer dem av fri vilja.

Det onda uppstår i den omhuldade tron att historien kan städas upp, föras till ett förnuftigt slut. Det är ont att handla som om det förflutna vore på väg att föra oss till ett specificerbart slut. Det är ont att anta att det förflutna kommer att få en mening bara om vi för det till ett slut som vi klart ser framför oss. […] Det onda är inte att innesluta finita spel i ett infinit spel, utan att inskränka allt spel till finit spel.

Vi relaterar inte till andra som de personer vi är; vi är de vi är genom att relatera till andra.

[F]ör att få en fiende måste jag övertala någon annan att erkänna mig som fiende.

Konsumtion är en aktivitet som skiljer sig markant från förvärvsarbete därigenom att den förutsätter ledighet eller rentav lättja. Det faktum att vi inte behöver göra något visar med vilken framgång vi har gjort något. Ju mer vi konsumerar, desto mer framstår vi som vinnare av tidigare tävlingar.

Det är uppenbart för infinita spelare att rikedom mindre är något man äger än något man utför, en roll man spelar.

Poeterna ”passar” inte in i samhället, inte därför att de förvägras plats i det, utan därför att de inte tar sina ”platser” på allvar. De betraktar öppet dess roller som teatraliska, dess stilar som poser, dess kläder som kostymer, dess regler som konventioner, dess kriser som arrangerade, dess konflikter som spelade och dess metafysik som ideologi.

Att ansluta sig till en kultur är inte att göra det de andra gör, utan att göra det man gör tillsammans med de andra.

Det är därför som patriotismen […] är krigisk till sitt väsen. Eftersom det inte kan finnas några belöningar utan ett samhälle och inget samhälle utan motståndare, måste patrioterna skapa fiender innan vi kan begära skydd mot dem. Patriotismen kan bara blomstra där gränserna är väldefinierade, fientliga och farliga och förknippas därför vanligen med militära eller andra former av internationella konflikter.

Eftersom patriotismen vill införliva alla andra finita spel med sig själv […] är den i sig ond.

Sanna poeter leder ingen oförmärkt, omedvetet. Medvetnade är det enda som poeter – det vill säga alla kreativa människor – eftersträvar. De framställer inte sin konst så att den ska te sig verklig; de framställer det verkliga så att det visar sig vara konst.

Om jag föds in i, och bidrar till, en familjs kultur, är jag också en produkt av och en medagerande i dess politik. Konflikten mellan det teatraliska och det dramatiska märker jag först som ett tryck att ikläda mig någon av de roller man reserverat för min räkning: som äldste son, älsklingsdotter, försvarare av familjens heder, hämnare av lidna oförrätter.

I den finita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig som en kropp; i den infinita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig i din kropp.

Som infinit spelare är man varken ung eller gammal, eftersom man inte lever i någon annans tid. […] Varje ögonblick i tiden är en början.

För att kunna arbeta med en maskin måste man arbeta som en maskin.

Sanna föräldrar ser inte till att deras barn växer på ett särskilt sätt, enligt ett föredraget mönster eller ett i förväg uppgjort schema, utan att de själva växer med sina barn.

Om jag skulle träffa på den här boken i min nuvarande ålder skulle jag antagligen inte drabbas av den på samma sätt som när jag var en fortfarande till stora delar oformad människa, men jag vill ändå tro att den skulle få mig att tänka och omvärdera sådant jag dittills tagit för givet. Jag läser fortfarande om den med några års mellanrum och hittar ständigt nya vinklingar och aspekter som stämmer eller inte stämmer överens med hur jag tror världen fungerar, men även när jag inte håller med får den mig alltid att tänka och det är något att värdesätta högt. Och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag faktiskt hittade den när den hade möjlighet att ha en djup och varaktig inverkan på min världsbild, eftersom de insikter jag tycker den gett mig har varit till stor hjälp under olika perioder av mitt liv.


Katolsk präst jämför övergreppsundersökningar med antisemitism

4 april 2010

Om jag inte var så orimligt trött skulle jag svära mig blå i ansiktet.


Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.


Kristdemokraternas alkoholliberalisering

20 oktober 2009

Igår skrev Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell en debattartikel i DN där de beskrev en omsvängning av Kristdemokraternas alkoholpolitik. Jag tror att Niklas analys är i stort sett riktig, men man får inte glömma Sverigedemokraterna i sammanhanget. Jag tror att KD känner sig extremt hotade av SD: KD ligger väldigt nära 4%-strecket, och det finns ett visst överlapp i deras väljarbas – båda partierna appellerar till de mest värdekonservativa väljarna. Sedan SD började bli ett mer realistiskt alternativ (4,7% var det senaste jag såg) och Hägglund för att hålla husefriden i regeringen tvingats genomdriva en mer modern politik i fråga om abort och liknande misstänker jag att de bruna kunnat dra till sig en del av de KD-väljare som är mindre intresserade av den (i brist på bättre ord) ”goda” sidan av KD (medmänsklighet och moralfrågor utan ett övermått av moralism), utan har hållit sig där mest för att de varit en trygg hemvist för folk som vill backa samhällsutvecklingen 50-150 år.

För mig är uppluckrandet av den alkoholrestriktiva imagen ett naturligt steg i strategin att kämpa med SD om de som befinner sig mellan de båda partiernas kärnväljare. KD kommer aldrig att kunna ta de rent främlingsfientliga väljarna från SD och SD kommer aldrig åt KDs snällkristna, men det finns en stor (relativt sett, eftersom det ändå bara rör sig om ett par procent av väljarna) grupp som kan tänka sig båda partierna. Här finns de redan nämnda samhällsreaktionära liksom moralkonservativa allmänkristna, småreligiösa nationalister och en hel del homohatare. SD har ju pushat en del på den kristna fronten och har säkert kunnat vinna över en del av de KD-väljare som är missnöjda med partiets uppluckrade politik i fråga om homosexuella, abort med mera, och för mig verkar det tydligt att KD har en mycket medveten strategi att ta tillbaka väljare från SD. Självklart är man i partiledningen medveten om att överlappet i väljarbas existerar och att KD riskerar att helt utraderas i det fall man faller utanför riksdagen medan SD kommer in, något som idag inte är helt osannolikt även med en del taktikröster från de andra borgerliga.

Tjatandet om ”verklighetens folk” (som även dyker upp i den här artikeln) och den där vänsterradikala eliten som tydligen dikterar allt som får sägas offentligt (men som ändå inte lyckas stoppa den oförvägne Hägglund) är en tydlig del av den strategin: man försöker, precis som SD, att framställa sig som förkämpar för den ”vanliga människan”, med vilket man verkar mena de missnöjeskonservativa. Det handlar inte om den ensamstående småbarnsmamman i betongförorten, nysvensken som inte får jobb på grund av sitt namn och sin brytning, studenten som i flera år lever under fattigdomsstrecket för att kunna bli underbetald undersköterska eller lärare eller fattigpensionären som inte har någon att prata med vid det berömda köksbordet; nej, i KDs värld är dessa människor inte verkliga. De verkliga är villa-vovve-volvo-pappan som oroar sig för att invandrare i bostadsområdet ska leda till sänkt värde på huset, hans stressade fru som ska hinna med jobb, hushåll och att skjutsa de tre barnen till olika aktiviteter, småföretagaren som avskyr regelkrånglet, den femtioåriga tjänstemannakvinnan som smyggnäller på bögar och blattar vid fikabordet och byggjobbaren som tycker att all kultur mer avancerad än Let’s Dance och Allsång på Skansen är för fjollor. Dessa är de människor man vill dra till sig från SD (och gärna liknande personer från andra partier förstås).

En viktig del i detta är att framställa sig som att man har samma åsikter som dessa ”verkliga” människor, varför raljerandet mot den där vänsterradikala kultureliten är så viktigt, men det är lika viktigt att vara emot statens pekpinnar och förmynderi, och var tycker ”vanligt folk” att staten är mer pekpinnig än på alkoholområdet?

Det handlar inte om att man inom KDs ledning verkligen ändrat uppfattning i de här frågorna. Det handlar om ett parti som slåss för sin överlevnad, och i den kampen offrar även sina mest omhuldade åsikter.


Katolskt hyckleri

3 juli 2009

Efter att homosexualitet avkriminaliserats i New Delhi (och förhoppningsvis snart även resten av Indien) uttalade sig någon som Aftonbladet kallar ”pastor Babu Joseph, för den romanska katolska kyrkan” (med vilket de antagligen menar ”Babu Joseph, präst i romersk-katolska kyrkan”, fast med tanke på att det är Aftonbladet vi talar om heter han antagligen inte Babu Joseph heller utan Sverre Käppställ) åsikten att homosexualitet inte ska vara kriminellt ”men samtidigt har vi inte råd att uppmuntra homosexualitet beteende som något normalt och socialt accepterat”. (Jag la till slutcitattecknet som Aftonbladet också missat.)

Men så bra! Då antar jag att katolska kyrkan stödjer att homosexualitet avkriminaliseras i resten av Indien, och resten av världen för den delen! De vill ju inte att det ska vara kriminellt, så då måste de ju vara mot lagar som kriminaliserar det, eller hur?

Fast vänta! Är det inte så att Vatikanen varit mot avkriminalisering av homosexualitet tidigare? Jo, så var det ju.

Så märkligt! Det verkar ju nästan som om Babu Joseph (eller Sverre Käppställ eller vad han nu kan heta) antingen blåljuger för att inte framstå som en bakåtsträvare med anti-väderkvarnstendenser eller så finns det verkligen en romansk katolsk kyrka som är för homosexuella. (Fast det senare skulle ju innebära att Aftonbladet inte haft otur när de skrev utan bara citerat någon helt irrelevant person och det verkar ju lite väl osannolikt. Eller förresten…)

Nåja, det här är väl ingen större nyhet egentligen. Det är ju inte konstigt att det är lite svårt för påven och hans underhuggare att propagera för en moral vars bäst-före datum passerats med århundraden och samtidigt framstå som om de har någon slags kontakt med hur saker ser ut i den verkliga världen. Nu misslyckas de med bådadera, men det kanske vi inte ska sörja över.


Knäppa katoliker

6 mars 2009

En bister nyhet för den som fortfarande tror att Katolska Kyrkan är lite småputtrigt hemtrevlig och kanske på sin höjd lite småkonservativ:

A Roman Catholic archbishop says the abortion of twins carried by a 9-year-old girl who allegedly was raped by her stepfather means excommunication for the girl’s mother and her doctors.