Min viktigaste bok

9 april 2010

Veckans bloggtema är Boken, den där viktiga. Den som betytt mest.

Mymlan skriver själv fint om hur hon som treåring (imponerad!) lärde sig läsa med hjälp av Hans och Greta och en bandspelare. En annan Anders skriver om hur Ulf Lundells Jack tog honom från småstaden ut i världen. Gert Frost tänker precis som jag att den bok som påverkat oss (här i västerlandet åtminstone) nog är Bibeln. Ailas väljer klassikern Brott och straff.

Som många i min generation lärde jag mig grunderna från Fem myror är fler än fyra elefanter men det var framförallt mammas stillsamma uppmuntran som gjorde mig till en storläsare som barn. Det fanns alltid tid att gå till biblioteket och låna böcker, och serier som Bamse, Stålmannen, Tintin och Lucky Luke gjorde förstås sitt till. De böcker jag gillade bäst som barn var Bröderna Lejonhjärta och Narnia-böckerna.

Jag fick tidigt smak för fantastisk litteratur och tuggade mig envetet igenom SF-hyllan på skolbiblioteket. Sagan om Ringen avverkade jag i trean och fyran (fast jag har för mig att jag inte läste färdigt den sista för att jag tyckte det blev tråkigt mot slutet.) De böcker jag minns bäst från den tiden är Fängelsestaden av Sam J. Lundwall, böckerna om Oz samt Framtidsbana 5 av den brittiske författaren Robert Westall.

På högstadiet tog min läsning en viktig vändning. Jag hade önskat mig Stephen Kings senaste översatta bok Det i födelsedagspresent, en fin inbunden upplaga i två volymer med ett fodral runt som jag tyckte såg riktigt häftig ut, och Stephen King var ju det tuffaste man kunde läsa på den tiden. Istället fick jag den i pocket… på engelska. Hjälp! Men det visade sig att bara jag slog upp något ord här och där (”stuttering” minns jag särskilt) så gick det ju bra ändå! Den sommaren läste jag för första gången en bok på engelska. Jag lyssnade också konstant på Revenge med Eurythmics som jag fått på kassett.

Någon gång där under de tidiga tonåren stötte jag på den bok som för mig nog blivit den absolut viktigaste vad gäller att forma mig som person: Ändligt och oändligt spel, av religionsfilosofen James P. Carse. Först var det bara titeln som attraherade mig – jag har alltid varit intresserad av spel – men sedan jag läst baksidestexten och sett att boken inte handlade om ”riktiga” spel måste något ändå fått mig att fastna för den så pass att jag köpte den, något jag är väldigt glad för idag.

Ändligt och oändligt spel är en bok som beskriver en livsfilosofi, ett sätt att förhålla sig till sig själv, omvärlden och livet. (Undertiteln är ”En syn på livet som lek och möjlighet”.) Vad den inte är är moraliserande, och trots att den (i likhet med alla abstrakta beskrivningar av verkligheten) förenklar väldigt mycket gör den det på ett sätt som tvingar en att tänka och ta egna beslut snarare än att följa ett färdigt mönster.

Boken är genomgående uppbyggd runt dikotomier, motsatspar som även om de inte är heltäckande (och inte heller gör anspråk på att vara det) på ett tydligt sätt illustrerar delar av livet. Den grundläggande motsättningen i den beskrivna filosofin finns mellan titelns två typer av spel: ändligt och oändligt.

Ett ändligt spel spelar man för att vinna. Det kan handla om ett vanligt sällskapsspel som Monopol eller schack, men det kan lika gärna vara någon annan del av livet som betraktas som en tävling: att ha en dyrare bil än grannen, att få högst betyg i klassen eller att komma före bilen intill till nästa korsning. Målet med att delta i ett ändligt spel är att spelet avslutas med en själv som vinnare.

Målet med att delta i ett oändligt spel är tvärtom att spelet ska fortsätta.

Utifrån denna enkla uppdelning utvecklar Carse en vid och åtminstone för mig mycket tilltalande syn på världen. Som oändlig spelare kan man delta i alla de ändliga spel som livet har att erbjuda, men man gör det alltid som en person som tar på sig en roll, inte som någon som är den roll han eller hon spelar. Man kan ta på sig rollen som advokat, förälder eller målvakt, men det betyder inte att man är advokat, förälder eller målvakt. Man reducerar inte sig själv till en abstraktion, och även om man går in för det ändliga spelet med liv och lust så tar man det inte på allvar – att förlora ett visst ändligt spel blir i kontexten av det oändliga spelet ett sätt att få spelet att fortsätta, inte slutet på något.

Hela boken är dessutom fylld av vackra och tankeväckande formuleringar som elegant belyser olika aspekter av världen. Ett litet urval:

Jag kan därför bara ha den makt som andra ger mig.

Regler är inte giltiga därför att riksdagen har antagit dem, eller därför att stora hjältar en gång iakttagit dem, eller därför att Gud har utfärdat dem genom Moses eller Muhammed. De är giltiga endast om och när spelarna förljer dem av fri vilja.

Det onda uppstår i den omhuldade tron att historien kan städas upp, föras till ett förnuftigt slut. Det är ont att handla som om det förflutna vore på väg att föra oss till ett specificerbart slut. Det är ont att anta att det förflutna kommer att få en mening bara om vi för det till ett slut som vi klart ser framför oss. […] Det onda är inte att innesluta finita spel i ett infinit spel, utan att inskränka allt spel till finit spel.

Vi relaterar inte till andra som de personer vi är; vi är de vi är genom att relatera till andra.

[F]ör att få en fiende måste jag övertala någon annan att erkänna mig som fiende.

Konsumtion är en aktivitet som skiljer sig markant från förvärvsarbete därigenom att den förutsätter ledighet eller rentav lättja. Det faktum att vi inte behöver göra något visar med vilken framgång vi har gjort något. Ju mer vi konsumerar, desto mer framstår vi som vinnare av tidigare tävlingar.

Det är uppenbart för infinita spelare att rikedom mindre är något man äger än något man utför, en roll man spelar.

Poeterna ”passar” inte in i samhället, inte därför att de förvägras plats i det, utan därför att de inte tar sina ”platser” på allvar. De betraktar öppet dess roller som teatraliska, dess stilar som poser, dess kläder som kostymer, dess regler som konventioner, dess kriser som arrangerade, dess konflikter som spelade och dess metafysik som ideologi.

Att ansluta sig till en kultur är inte att göra det de andra gör, utan att göra det man gör tillsammans med de andra.

Det är därför som patriotismen […] är krigisk till sitt väsen. Eftersom det inte kan finnas några belöningar utan ett samhälle och inget samhälle utan motståndare, måste patrioterna skapa fiender innan vi kan begära skydd mot dem. Patriotismen kan bara blomstra där gränserna är väldefinierade, fientliga och farliga och förknippas därför vanligen med militära eller andra former av internationella konflikter.

Eftersom patriotismen vill införliva alla andra finita spel med sig själv […] är den i sig ond.

Sanna poeter leder ingen oförmärkt, omedvetet. Medvetnade är det enda som poeter – det vill säga alla kreativa människor – eftersträvar. De framställer inte sin konst så att den ska te sig verklig; de framställer det verkliga så att det visar sig vara konst.

Om jag föds in i, och bidrar till, en familjs kultur, är jag också en produkt av och en medagerande i dess politik. Konflikten mellan det teatraliska och det dramatiska märker jag först som ett tryck att ikläda mig någon av de roller man reserverat för min räkning: som äldste son, älsklingsdotter, försvarare av familjens heder, hämnare av lidna oförrätter.

I den finita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig som en kropp; i den infinita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig i din kropp.

Som infinit spelare är man varken ung eller gammal, eftersom man inte lever i någon annans tid. […] Varje ögonblick i tiden är en början.

För att kunna arbeta med en maskin måste man arbeta som en maskin.

Sanna föräldrar ser inte till att deras barn växer på ett särskilt sätt, enligt ett föredraget mönster eller ett i förväg uppgjort schema, utan att de själva växer med sina barn.

Om jag skulle träffa på den här boken i min nuvarande ålder skulle jag antagligen inte drabbas av den på samma sätt som när jag var en fortfarande till stora delar oformad människa, men jag vill ändå tro att den skulle få mig att tänka och omvärdera sådant jag dittills tagit för givet. Jag läser fortfarande om den med några års mellanrum och hittar ständigt nya vinklingar och aspekter som stämmer eller inte stämmer överens med hur jag tror världen fungerar, men även när jag inte håller med får den mig alltid att tänka och det är något att värdesätta högt. Och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag faktiskt hittade den när den hade möjlighet att ha en djup och varaktig inverkan på min världsbild, eftersom de insikter jag tycker den gett mig har varit till stor hjälp under olika perioder av mitt liv.


Sökordspoesi

21 maj 2009

Mymlans sökordsdikt var så rolig att jag måste göra min egen. Jag har lagt till några skiljetecken men annars är allt hämtat direkt från de söktermer folk hittat hit med den senaste månaden. Jag kallar den…

Alkohol
Sovjetisk alkohol

alkohol
sovjetisk alkohol
betty page
synvilla

legolas
könsstympas

bo rothstein, frimurare:
hur har man sex?
olikheter, humor
musik, narkotika
sovmorgon
synvillor
alkohol
sovjetisk alkohol

vad är arbetsfri uppsägningstid?
kommunism

kulturnatten ånge 2009
alkohol
sovjetisk alkohol
oväntade covers

kvinnliga åsikter om könsstympning:
strange maps

alkohol
sovjetisk alkohol
byråkratsvenska

alnö
cool kyrka
alkohol
sovjetisk alkohol
illusioner

alkohol
sovjetisk alkohol


Kärlek

15 maj 2009

Jo, nu är det dags. Inte för allt jag tänkt, men en liten del.

För nästan ett halvår sedan ställde Mymlan några frågor om kärlek som jag lät kalla hårda materialistanders besvara eftersom det perspektivet verkade saknas lite i diskussionen och jag ska ju alltid vara lite på tvärs med omgivningen. Strax därefter lovade jag att skriva mer om ämnet men så blev det inte.

Men nu ska jag i alla fall klämma ur mig något litet.

Det jag tänkte på redan då men inte tog upp just där var att kärlek kan vara väldigt många olika saker. Romantisk kärlek och kärlek till sina barn är ju två helt olika saker även om de kan ta sig liknande uttryck, som att man vill ta hand om och beskydda den man älskar. Så när man som Mymlan frågar ”Vad är kärlek?” så tror jag att man inte kan ge bara ett svar.

Ett annat problem är att många pratar om kärlek som om det var något externt, något som existerar utanför människors hjärnor:

Kärlek 1

Men så är det ju inte. Det finns ingen kärlek ”där ute”, ingen gemensam, abstrakt känsla som man får ta del av om man ”är kär” och som kan diskuteras och undersökas på ett allmängiltigt sätt.

I själva verket är ju kärleken så här:

Kärlek 2

I bästa fall, ska tilläggas. Inte sällan ser det ju ut så här:

Kärlek 3

Hur som helst måste man vara försiktig när man diskuterar kärlek i allmänhet eftersom varje människa upplever sina olika kärlekar på sitt eget unika sätt.

Ytterligare en komplikation är att vad som ingår i begreppet kärlek beror på vilket språk man använder. Till exempel kan man på engelska utan vidare älska sina vänner, något man sällan gör på svenska, trots att de känslor man talar om är rätt lika varandra.

Så inte nog med att kärlek i sig är komplicerat, det är också svårt att prata om det utan att trassla till det för sig.

Nu kommer jag inte längre idag, men jag kanske har lyckats göra det begripligt varför det tagit så lång tid för mig att komma någonstans alls.


Religion i Berlin

3 februari 2009

Gårdagens DN har en artikel om hur Berlin börjar bli mer religiöst och att en organisation vid namn Pro Reli vill återinföra den med etikundervisning ersatta religionsundervisningen i skolan. Den enda anledningen till att jag tar upp detta är det här fantastiska citatet:

Pro Reli vill att eleverna ska få välja mellan religion och etik.

Nog ger det lite anledning till eftertanke?


Språkvård

1 november 2008

Språkrådets tidning Språkvård går att ladda ner här (helt lagligt förstås).

Tack för tipset Per!


De kristna äger inte äktenskapet

19 oktober 2008

Hörni kristna! Nej, inte ni, den där stora majoritetsmassan av vanliga snällkristna människor som tror på Gud och älskar er nästa och har förtröstan och samaritiskt hjälper medmänniskor i nöd, det är inte er jag menar. Det är ni som står där framme och gapar och pekar om hur folk ska bete sig; ni snörpmunsfascister som råkar tro på himmel och helvete och pratande ormar och allt det där; ni som tror att man måste ha skäggväxt och snopp för att prata från predikstolen och dela ut vin och kakor till församlingen; ni som tror er så säkert veta vilka beteenden som möts av Guds välvilja och vilka som inte gör det att ni vill bestämma vad andra ska få göra och inte; ni små, små människor som ser synd och ondska och demoner var ni än vänder er.

Var fan har ni fått idén om att ni kan diktera vilka ord vi andra ska få använda ifrån? Hur i helvete har ni fått för er att ni äger vissa ord och ska få bestämma hur andra kan använda dem? Vad är det för ett jävla sätt?

Som ”äktenskap”. Det är inte ert ord. Ni har ingen som helst rätt att hindra oss andra – vi sunda, vettiga, normala människor som inte försöker tala om hur ni ska leva era inskränkta liv – vill bestämma att två män eller två kvinnor ska få möjlighet att ingå äktenskap. Nejnejnej, tyst nu! Att ni har en gammal bok ger er inte tolkningsföreträde. Och säger ni att ”det alltid har varit så” är ni bara skenheliga om ni röstar, sätter in pengar på banken mot ränta eller envisas med att en man bara ska få ha en hustru. Det funkar ännu sämre här i Sverige där er tro över huvud taget inte fanns för tusen år sedan – skulle vi göra som vi ”alltid har gjort” i ett längre perspektiv skulle ni nog inte bli så nöjda.

Visst, ni kan få känna er kränkta, ni kan få spy galla över den hemska sekulariseringen som gör att det inte längre är normalt att tycka att bögar ska stenas eller åtminstone sättas på fästning för lite straffarbete, ni får demonstrera och protestera på alla möjliga sätt, för så är det i ett fritt samhälle där religionsfrihet råder – och den religionsfriheten ska ni vara jävligt tacksamma över, för annars hade den överväldigande majoriteten av er tvingats lida tusen gånger större förolämpningar mot er tro när en enda liten sekt fått diktera alla val ni nu själva får göra om hur ni ska be, dyrka och predika.

Så protestera så mycket ni vill, men tro inte att vi tänker bry oss om era argument om de inte bygger på något som vi också tror på. Vi behöver inte ta någon särskild hänsyn till vad ni tycker att ett ord ska betyda när vi bestämmer oss för vad vi tycker att det ska betyda. Om ni inte tycker att det duger att använda samma ord för äktenskapet beroende på vad som sitter mellan benen på de inblandade personerna får ni väl hitta på nya ord. Kalla det pjitt och pjätt eller vad ni vill, välvilliga som vi är låter vi er använda vilka fantasiord ni vill.

Men sluta för i helvete att lägga er i hur vi andra pratar.


Byråkratsvenska

6 oktober 2008

Idag har jag lärt mig byråkratsvenskans vackraste ord.

Ordet är avaktualiserad.

För första gången på drygt fem år arbetar jag under en riktig anställning. Först var det kollaps med sjukskrivning i fem månader, sedan arbetsfri uppsägningstid och därefter arbetslöshet med ett par korta arbetsförmedlingskurser innan jag ganska mycket av en slump hamnade på plusjobbet i polisarkivet. Men sedan den första oktober har jag en alldeles riktig tillsvidareanställning, och idag ringde en vänlig dam för att kontrollera att det stämde. ”Ja, det stämmer.”

”Va bra, då kan jag avaktualisera dig hos Arbetsförmedlingen.”

Så nu är jag det. Avaktualiserad.

Inte längre bidragsberoende, i arbetsmarknadsåtgärd, en gnagande svulst på den redan skröpliga samhällskroppen som när som helst kan skäras bort för att rädda vad som räddas kan – ”ledsen blindtarmen, men you got to go” – nej, inte längre så. Nu är jag avaktualiserad. En riktig människa igen, närande i stället för tärande, nyttig, en mervärdesskapare, en lysande liten stjärna på konsumtionssamhällets stora himmel, ja en riktig jävla hjälte helt enkelt.

Avaktualiserad.