Dammigt här…

28 oktober 2010

Det har redan gått ett halvår sedan jag sist postade något, och det blir inget av substans idag heller. Någon gång framöver ska jag plita ner allt det där jag tänkt på om konsten och lagen apropå Vilks, Odell och Nug, men det behöver jäsa lite till.

In other news har jag börjat programmera igen så smått. Civ V har ockuperat min hjärna sedan det kom ut för en dryg månad sedan och jag har i all anspråkslöshet börjat lära mig hur man moddar det så nu kan jag både få utlopp för lite kreativitet och öva upp den där logiska problemlösardelen i hjärnan som legat lite i träda.

Hösten har för övrigt varit ovanligt otrist, med diverse små kurser med facket och annat underhållande. Senast idag var jag som vice jämställdhets- och mångfaldsansvarig på Gaypolisernas tioårsjubileum, vilket var rätt coolt. Bland talarna fanns rikspolischefen Bengt Svensson, Mark Levengood och transan Nadja med flera. Det ger lite perspektiv på tillvaron när man inser att man i motsats till många andra inte riskerar att få uttalanden som ”Såna som dig brände vi i Auschwitz” kastade i ansiktet när man åker buss.

Imorgon blir det lunch med modren som är här på kyrkomötet samt förhoppningsvis lite spelande på kvällen. Livets glada dagar med andra ord!

Annonser

Barnens världskarta

11 april 2010

Strange Maps hittade jag den här kartan som visar de länder i världen som förbjudit barnaga:

En sorgligt översvämmad värld


Haiti

19 januari 2010

Jag har just skänkt en tusenlapp till Röda Korset. Det har du också råd med.


Vadå kris?

28 september 2009

Den som tror att det är ekonomisk kris i Sverige kan bege sig hit och se auktionen av Bergmans lösöre lajv på nätet. Vad sägs om en bordslampa för 16 000 kr eller en sprattelgubbe för 29 000? Eller kanske ett foto (ett foto! En jäkla bild!) för 27 000?

Betänk samtidigt att man för en enda tusenlapp kan förse en hel afrikansk familj med rent vatten i ett år.


Katolskt hyckleri

3 juli 2009

Efter att homosexualitet avkriminaliserats i New Delhi (och förhoppningsvis snart även resten av Indien) uttalade sig någon som Aftonbladet kallar ”pastor Babu Joseph, för den romanska katolska kyrkan” (med vilket de antagligen menar ”Babu Joseph, präst i romersk-katolska kyrkan”, fast med tanke på att det är Aftonbladet vi talar om heter han antagligen inte Babu Joseph heller utan Sverre Käppställ) åsikten att homosexualitet inte ska vara kriminellt ”men samtidigt har vi inte råd att uppmuntra homosexualitet beteende som något normalt och socialt accepterat”. (Jag la till slutcitattecknet som Aftonbladet också missat.)

Men så bra! Då antar jag att katolska kyrkan stödjer att homosexualitet avkriminaliseras i resten av Indien, och resten av världen för den delen! De vill ju inte att det ska vara kriminellt, så då måste de ju vara mot lagar som kriminaliserar det, eller hur?

Fast vänta! Är det inte så att Vatikanen varit mot avkriminalisering av homosexualitet tidigare? Jo, så var det ju.

Så märkligt! Det verkar ju nästan som om Babu Joseph (eller Sverre Käppställ eller vad han nu kan heta) antingen blåljuger för att inte framstå som en bakåtsträvare med anti-väderkvarnstendenser eller så finns det verkligen en romansk katolsk kyrka som är för homosexuella. (Fast det senare skulle ju innebära att Aftonbladet inte haft otur när de skrev utan bara citerat någon helt irrelevant person och det verkar ju lite väl osannolikt. Eller förresten…)

Nåja, det här är väl ingen större nyhet egentligen. Det är ju inte konstigt att det är lite svårt för påven och hans underhuggare att propagera för en moral vars bäst-före datum passerats med århundraden och samtidigt framstå som om de har någon slags kontakt med hur saker ser ut i den verkliga världen. Nu misslyckas de med bådadera, men det kanske vi inte ska sörja över.


Om att slösa bort sin röst

19 juni 2009

skriver Per klokt (och matematiskt väl underbyggt) här.

Kortfattat: om man vill maximera sin chans att påverka valutgången är det bättre att rösta på ett litet parti än ett stort.


”Han är snäll när han är nykter”

13 juni 2009

Veckans bloggtema är tydligen alkohol. På Bloggvärldsbloggen skriver Sofia ganska självutlämnande på ett bra sätt och länkar till massor av andra inlägg.

Mitt personliga förhållande till alkohol är rätt enkelt: jag dricker inte. Inte av moraliska, religiösa eller medicinska skäl utan bara för att jag tycker att det är dumt. Jag behöver inte sprit för att släppa loss (i rätt sällskap, och vem vill släppa loss i fel sällskap?) och enligt mina erfarenheter blir folk mest korkade och odrägliga när de dricker – inget eftersträvansvärt i min värld.

Sedan jag började jobba i polisarkiv har min övertygelse bara stärkts. I mitt jobb ingår ibland att läsa polisanmälningar och ett ständigt återkommande tema är att alkohol leder till våld. I en stor majoritet av alla misshandelsanmälningar är den misstänkte alkoholpåverkad (och ofta även målsägaren).

Ännu tydligare blir det när det gäller hustrumisshandel. (Jo, det förekommer att kvinnor är våldsamma mot sina män också; enligt en artikel jag läste nyligen är ungefär 20% av allt våld mellan partners riktat mot män och det mesta av detta från kvinnor, men det är nästan aldrig lika systematiskt och brutalt som vissa mäns våld mot sina kvinnor.) I de fall alkohol inte är den direkta orsaken rör det sig nästan alltid om någon som missbrukar andra droger eller har svåra mentala problem.

Det vanliga mönstret är att mannen super till på helgerna och då blir våldsam mot frun och/eller barnen. Typiskt är också att kvinnan inte anmäler honom förrän efter flera år, vanligen motiverat med ”han är snäll när han är nykter”. Just den formuleringen återkommer med mindre variationer gång på gång.

Det otäcka är att jag förstår dem, kvinnorna som stannar hos sina våldsamma män. Allt är ju trots allt bra sex dagar i veckan, och han har ju lovat att han ska sluta, och kanske han inte blir så full den här helgen, och blir han full kanske han inte blir våldsam, och blir han våldsam kanske det inte blir så farligt…

Tills den där gången han dunkar hennes huvud i ett element eller tar stryptag på henne tills hon svimmar eller försöker knuffa ut henne från balkongen eller slår henne så hon inte kan gå dagen efter, den gången hon blir så rädd att hon ringer till polisen och han sliter luren ur handen på henne och slår henne med den istället, eller jagar ut henne i trapphuset med en kökskniv medan han skriker att han ska döda henne.

Men – ”han är snäll när han är nykter”. Och nykter är han ju trots allt oftare än han är full.

Och så pågår det. Varje lördag i varje stad, landet runt, vecka efter vecka efter vecka. En man som inte kan kontrollera sitt drickande eller ta ansvar för konsekvenserna, en kvinna som inte förmår lämna den man hon kanske fortfarande älskar (för han är ju ändå så snäll när han är nykter), barn som blir märkta för livet.

Så även om min personliga relation till alkohol är väldigt enkel och avslappnad – jag har aldrig haft svårt att avstå eller blivit särskilt ifrågasatt för att jag är nykterist – så avskyr jag alkoholkulturen. Jag kan inte för mitt liv begripa att det anses rimligt att dricka tills man inte kan gå rakt, prata rent eller tänka klart; jag kan inte förstå att det anses avvikande att inte vilja dricka; jag kan inte acceptera att man skjuter över allt ansvar för ”han är snäll när han är nykter”-männen på dem själva och inte förstår att om det inte fanns ett ideal som sa att en riktig man kan ta sig ett par supar skulle tusentals kvinnor och barn i Sverige kunna leva tillsammans med en man och pappa som bara var snäll utan modifikationer.