Barnens världskarta

11 april 2010

Strange Maps hittade jag den här kartan som visar de länder i världen som förbjudit barnaga:

En sorgligt översvämmad värld


Haiti

19 januari 2010

Jag har just skänkt en tusenlapp till Röda Korset. Det har du också råd med.


Jag önskar jag orkade…

3 december 2009

…skriva något om det här med hedersvåld kontra fyllevåld, men jag gitter bara inte. Hela debatten är fylld av överdrifter, missuppfattningar, inskränkthet och ren dumet (och inte bara på sidan som anser att hedersvåldet är tusen gånger värre).

Men det jag orkar skriva något om är den lilla korta snutten som någon (jag noterade inte namnet och den verkar inte finnas i nätupplagan) skrivit till DN:s kulturdel idag där medias fokusering på muslimskt våld ursäktas med att poliser gärna lämnar ut information om hedersrelaterade brott men inte om alkoholrelaterat våld i hemmet. (Jag ska försöka få tag på pappersupplagan för exakta citat imorgon.)

För det första vet jag inte om det uttalandet är sant, men det kan vi lämna dithän. Det jag tycker är intressant i sammanhanget är att artikelförfattaren tydligen anser att detta är någon slags ursäkt för journalisterna att bara skriva om hedersvåldet istället för fyllevåldet. Är de någon slags sekreterare som bara kan skriva vad någon talar om för dem? Har de inga andra källor än poliser? Kort sagt, vad är det för jävla ursäkt?

Om det är så att de här journalisterna vet att det mördas kvinnor varje år på grund av att deras män är våldsamma alkoholister men ändå väljer att bara skriva om hedersrelaterade mord, vad säger det om deras yrkesetik? Vad säger det om deras värdering av vad som är viktigt att berätta om? Vad säger det om dem som människor?

Viktig uppdatering: Den som skrivit i DN heter Lars Linder, men han refererade bara (extremt kortfattat) vad Solveig Sigridsdotter Thörnblom skrivit här – en text som var mycket mer nyanserad och genomtänkt och tog upp just det jag tyckte var viktigt. Heder åt henne, en ursäkt åt Lars Linder, och skäms på mig som inte kollade upp ordentligt innan jag skrev.


Kristdemokraternas alkoholliberalisering

20 oktober 2009

Igår skrev Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell en debattartikel i DN där de beskrev en omsvängning av Kristdemokraternas alkoholpolitik. Jag tror att Niklas analys är i stort sett riktig, men man får inte glömma Sverigedemokraterna i sammanhanget. Jag tror att KD känner sig extremt hotade av SD: KD ligger väldigt nära 4%-strecket, och det finns ett visst överlapp i deras väljarbas – båda partierna appellerar till de mest värdekonservativa väljarna. Sedan SD började bli ett mer realistiskt alternativ (4,7% var det senaste jag såg) och Hägglund för att hålla husefriden i regeringen tvingats genomdriva en mer modern politik i fråga om abort och liknande misstänker jag att de bruna kunnat dra till sig en del av de KD-väljare som är mindre intresserade av den (i brist på bättre ord) ”goda” sidan av KD (medmänsklighet och moralfrågor utan ett övermått av moralism), utan har hållit sig där mest för att de varit en trygg hemvist för folk som vill backa samhällsutvecklingen 50-150 år.

För mig är uppluckrandet av den alkoholrestriktiva imagen ett naturligt steg i strategin att kämpa med SD om de som befinner sig mellan de båda partiernas kärnväljare. KD kommer aldrig att kunna ta de rent främlingsfientliga väljarna från SD och SD kommer aldrig åt KDs snällkristna, men det finns en stor (relativt sett, eftersom det ändå bara rör sig om ett par procent av väljarna) grupp som kan tänka sig båda partierna. Här finns de redan nämnda samhällsreaktionära liksom moralkonservativa allmänkristna, småreligiösa nationalister och en hel del homohatare. SD har ju pushat en del på den kristna fronten och har säkert kunnat vinna över en del av de KD-väljare som är missnöjda med partiets uppluckrade politik i fråga om homosexuella, abort med mera, och för mig verkar det tydligt att KD har en mycket medveten strategi att ta tillbaka väljare från SD. Självklart är man i partiledningen medveten om att överlappet i väljarbas existerar och att KD riskerar att helt utraderas i det fall man faller utanför riksdagen medan SD kommer in, något som idag inte är helt osannolikt även med en del taktikröster från de andra borgerliga.

Tjatandet om ”verklighetens folk” (som även dyker upp i den här artikeln) och den där vänsterradikala eliten som tydligen dikterar allt som får sägas offentligt (men som ändå inte lyckas stoppa den oförvägne Hägglund) är en tydlig del av den strategin: man försöker, precis som SD, att framställa sig som förkämpar för den ”vanliga människan”, med vilket man verkar mena de missnöjeskonservativa. Det handlar inte om den ensamstående småbarnsmamman i betongförorten, nysvensken som inte får jobb på grund av sitt namn och sin brytning, studenten som i flera år lever under fattigdomsstrecket för att kunna bli underbetald undersköterska eller lärare eller fattigpensionären som inte har någon att prata med vid det berömda köksbordet; nej, i KDs värld är dessa människor inte verkliga. De verkliga är villa-vovve-volvo-pappan som oroar sig för att invandrare i bostadsområdet ska leda till sänkt värde på huset, hans stressade fru som ska hinna med jobb, hushåll och att skjutsa de tre barnen till olika aktiviteter, småföretagaren som avskyr regelkrånglet, den femtioåriga tjänstemannakvinnan som smyggnäller på bögar och blattar vid fikabordet och byggjobbaren som tycker att all kultur mer avancerad än Let’s Dance och Allsång på Skansen är för fjollor. Dessa är de människor man vill dra till sig från SD (och gärna liknande personer från andra partier förstås).

En viktig del i detta är att framställa sig som att man har samma åsikter som dessa ”verkliga” människor, varför raljerandet mot den där vänsterradikala kultureliten är så viktigt, men det är lika viktigt att vara emot statens pekpinnar och förmynderi, och var tycker ”vanligt folk” att staten är mer pekpinnig än på alkoholområdet?

Det handlar inte om att man inom KDs ledning verkligen ändrat uppfattning i de här frågorna. Det handlar om ett parti som slåss för sin överlevnad, och i den kampen offrar även sina mest omhuldade åsikter.


Sverigedemokraternas annonser

18 september 2009

Aftonbladet har bestämt sig för att inte ta in valannonser från Sverigedemokraterna medan Expressen tänker göra en individuell prövning av varje annons från sd, precis som från andra annonsörer.

Jag håller med Expressens Thomas Mattsson: det är innehållet som ska avgöra om en annons ska tas in, inte avsändaren. Jag har verkligen inget till övers för Sverigedemokraterna men jag har en stark tilltro till det demokratiska samtalet och i det ingår att även den med opassande åsikter ska få komma till tals. (Ja, jag kan skillnaden mellan yttrandefrihet och publicistiskt ansvar och allt det där. Det här är en fråga om principer, inte lagparagrafer.)

För övrigt undrar jag hur Aftonbladet ställer sig till Göran Hägglunds debattartikel igår? Jag citerar:

Invändningen är given: Varför ska inte Sverigedemokraterna ha samma rätt att väcka känslor som andra partier? Men det är exakt i Sverigedemokraternas känslopjunk vi sätter ner foten.

De känslor Sverigedemokraterna vädjar till är inte harmlösa. Det finns en dubbel agenda i Sverigedemokraternas känslofyllda retorik som vi inte vill vara avsändare till.

En underström i Sverigedemokraternas Bullerby som säger att om du röstar på dem kan Sverige bli som förr. Utan en massa gapiga invandrargäng som stjäl dina ungars mobiltelefoner och våldtar.

Kärnan är alltid att definiera det främmande som ett hot, det invandrade som ett problem. Antingen är de ett problem för att de tar våra jobb, eller så är de ett problem för att de inte tar några jobb. Men det har naturligtvis aldrig handlat om vilka invandrare som jobbar och inte i Sverigedemokraternas värld. Vi ska i stället fås att förstå att det främmande är hotfullt. Samma tankegods som den nationella rörelsen har haft sedan 1920-talet.

Låt oss ändra ett par ord:

Invändningen är given: Varför ska inte Kristdemokraterna ha samma rätt att väcka känslor som andra partier? Men det är exakt i Kristdemokraternas känslopjunk vi sätter ner foten.

De känslor Kristdemokraterna vädjar till är inte harmlösa. Det finns en dubbel agenda i Kristdemokraternas känslofyllda retorik som vi inte vill vara avsändare till.

En underström i Kristdemokraternas Bullerby som säger att om du röstar på dem kan Sverige bli som förr. Utan en massa gapiga ungdomsgäng som stjäl dina ungars mobiltelefoner och våldtar.

Kärnan är alltid att definiera det främmande som ett hot, det annorlunda som ett problem. Antingen är de ett problem för att de är homosexuella och vill gifta sig, eller så är de ett problem för att de är homosexuella och lösaktiga. Men det har naturligtvis aldrig handlat om vilka homosexuella som gifter sig och inte i Kristdemokraternas värld. Vi ska i stället fås att förstå att det främmande är hotfullt. Samma tankegods som den värdekonservativa rörelsen har haft sedan 1920-talet.

Jag ser fram emot att Aftonbladet är konsekventa på den här punkten och även utestänger annonser från Kristdemokraterna, för även om jag inte håller med deras beslut hoppas jag att de inte är sådana hycklare att de anser att rasism är helt portförbjudet medan homofobi är acceptabelt.

(Läs också kommentarfältet under Thomas Mattssons inlägg. Skrämmande. Jag känner mig smutsig över att i denna fråga vara på samma sida som sådana människor.)


Algbatterier

13 september 2009

Det här verkar spännande. Billiga, lättillverkade batterier som inte använder sig av giftiga ämnen, och som dessutom kan göras nästan hur tunna som helst?

Nu gäller det bara att bygga in dem i kläderna så kan varje människa bli sitt eget elverk!


Kärlek

15 maj 2009

Jo, nu är det dags. Inte för allt jag tänkt, men en liten del.

För nästan ett halvår sedan ställde Mymlan några frågor om kärlek som jag lät kalla hårda materialistanders besvara eftersom det perspektivet verkade saknas lite i diskussionen och jag ska ju alltid vara lite på tvärs med omgivningen. Strax därefter lovade jag att skriva mer om ämnet men så blev det inte.

Men nu ska jag i alla fall klämma ur mig något litet.

Det jag tänkte på redan då men inte tog upp just där var att kärlek kan vara väldigt många olika saker. Romantisk kärlek och kärlek till sina barn är ju två helt olika saker även om de kan ta sig liknande uttryck, som att man vill ta hand om och beskydda den man älskar. Så när man som Mymlan frågar ”Vad är kärlek?” så tror jag att man inte kan ge bara ett svar.

Ett annat problem är att många pratar om kärlek som om det var något externt, något som existerar utanför människors hjärnor:

Kärlek 1

Men så är det ju inte. Det finns ingen kärlek ”där ute”, ingen gemensam, abstrakt känsla som man får ta del av om man ”är kär” och som kan diskuteras och undersökas på ett allmängiltigt sätt.

I själva verket är ju kärleken så här:

Kärlek 2

I bästa fall, ska tilläggas. Inte sällan ser det ju ut så här:

Kärlek 3

Hur som helst måste man vara försiktig när man diskuterar kärlek i allmänhet eftersom varje människa upplever sina olika kärlekar på sitt eget unika sätt.

Ytterligare en komplikation är att vad som ingår i begreppet kärlek beror på vilket språk man använder. Till exempel kan man på engelska utan vidare älska sina vänner, något man sällan gör på svenska, trots att de känslor man talar om är rätt lika varandra.

Så inte nog med att kärlek i sig är komplicerat, det är också svårt att prata om det utan att trassla till det för sig.

Nu kommer jag inte längre idag, men jag kanske har lyckats göra det begripligt varför det tagit så lång tid för mig att komma någonstans alls.