Min viktigaste bok

9 april 2010

Veckans bloggtema är Boken, den där viktiga. Den som betytt mest.

Mymlan skriver själv fint om hur hon som treåring (imponerad!) lärde sig läsa med hjälp av Hans och Greta och en bandspelare. En annan Anders skriver om hur Ulf Lundells Jack tog honom från småstaden ut i världen. Gert Frost tänker precis som jag att den bok som påverkat oss (här i västerlandet åtminstone) nog är Bibeln. Ailas väljer klassikern Brott och straff.

Som många i min generation lärde jag mig grunderna från Fem myror är fler än fyra elefanter men det var framförallt mammas stillsamma uppmuntran som gjorde mig till en storläsare som barn. Det fanns alltid tid att gå till biblioteket och låna böcker, och serier som Bamse, Stålmannen, Tintin och Lucky Luke gjorde förstås sitt till. De böcker jag gillade bäst som barn var Bröderna Lejonhjärta och Narnia-böckerna.

Jag fick tidigt smak för fantastisk litteratur och tuggade mig envetet igenom SF-hyllan på skolbiblioteket. Sagan om Ringen avverkade jag i trean och fyran (fast jag har för mig att jag inte läste färdigt den sista för att jag tyckte det blev tråkigt mot slutet.) De böcker jag minns bäst från den tiden är Fängelsestaden av Sam J. Lundwall, böckerna om Oz samt Framtidsbana 5 av den brittiske författaren Robert Westall.

På högstadiet tog min läsning en viktig vändning. Jag hade önskat mig Stephen Kings senaste översatta bok Det i födelsedagspresent, en fin inbunden upplaga i två volymer med ett fodral runt som jag tyckte såg riktigt häftig ut, och Stephen King var ju det tuffaste man kunde läsa på den tiden. Istället fick jag den i pocket… på engelska. Hjälp! Men det visade sig att bara jag slog upp något ord här och där (”stuttering” minns jag särskilt) så gick det ju bra ändå! Den sommaren läste jag för första gången en bok på engelska. Jag lyssnade också konstant på Revenge med Eurythmics som jag fått på kassett.

Någon gång där under de tidiga tonåren stötte jag på den bok som för mig nog blivit den absolut viktigaste vad gäller att forma mig som person: Ändligt och oändligt spel, av religionsfilosofen James P. Carse. Först var det bara titeln som attraherade mig – jag har alltid varit intresserad av spel – men sedan jag läst baksidestexten och sett att boken inte handlade om ”riktiga” spel måste något ändå fått mig att fastna för den så pass att jag köpte den, något jag är väldigt glad för idag.

Ändligt och oändligt spel är en bok som beskriver en livsfilosofi, ett sätt att förhålla sig till sig själv, omvärlden och livet. (Undertiteln är ”En syn på livet som lek och möjlighet”.) Vad den inte är är moraliserande, och trots att den (i likhet med alla abstrakta beskrivningar av verkligheten) förenklar väldigt mycket gör den det på ett sätt som tvingar en att tänka och ta egna beslut snarare än att följa ett färdigt mönster.

Boken är genomgående uppbyggd runt dikotomier, motsatspar som även om de inte är heltäckande (och inte heller gör anspråk på att vara det) på ett tydligt sätt illustrerar delar av livet. Den grundläggande motsättningen i den beskrivna filosofin finns mellan titelns två typer av spel: ändligt och oändligt.

Ett ändligt spel spelar man för att vinna. Det kan handla om ett vanligt sällskapsspel som Monopol eller schack, men det kan lika gärna vara någon annan del av livet som betraktas som en tävling: att ha en dyrare bil än grannen, att få högst betyg i klassen eller att komma före bilen intill till nästa korsning. Målet med att delta i ett ändligt spel är att spelet avslutas med en själv som vinnare.

Målet med att delta i ett oändligt spel är tvärtom att spelet ska fortsätta.

Utifrån denna enkla uppdelning utvecklar Carse en vid och åtminstone för mig mycket tilltalande syn på världen. Som oändlig spelare kan man delta i alla de ändliga spel som livet har att erbjuda, men man gör det alltid som en person som tar på sig en roll, inte som någon som är den roll han eller hon spelar. Man kan ta på sig rollen som advokat, förälder eller målvakt, men det betyder inte att man är advokat, förälder eller målvakt. Man reducerar inte sig själv till en abstraktion, och även om man går in för det ändliga spelet med liv och lust så tar man det inte på allvar – att förlora ett visst ändligt spel blir i kontexten av det oändliga spelet ett sätt att få spelet att fortsätta, inte slutet på något.

Hela boken är dessutom fylld av vackra och tankeväckande formuleringar som elegant belyser olika aspekter av världen. Ett litet urval:

Jag kan därför bara ha den makt som andra ger mig.

Regler är inte giltiga därför att riksdagen har antagit dem, eller därför att stora hjältar en gång iakttagit dem, eller därför att Gud har utfärdat dem genom Moses eller Muhammed. De är giltiga endast om och när spelarna förljer dem av fri vilja.

Det onda uppstår i den omhuldade tron att historien kan städas upp, föras till ett förnuftigt slut. Det är ont att handla som om det förflutna vore på väg att föra oss till ett specificerbart slut. Det är ont att anta att det förflutna kommer att få en mening bara om vi för det till ett slut som vi klart ser framför oss. […] Det onda är inte att innesluta finita spel i ett infinit spel, utan att inskränka allt spel till finit spel.

Vi relaterar inte till andra som de personer vi är; vi är de vi är genom att relatera till andra.

[F]ör att få en fiende måste jag övertala någon annan att erkänna mig som fiende.

Konsumtion är en aktivitet som skiljer sig markant från förvärvsarbete därigenom att den förutsätter ledighet eller rentav lättja. Det faktum att vi inte behöver göra något visar med vilken framgång vi har gjort något. Ju mer vi konsumerar, desto mer framstår vi som vinnare av tidigare tävlingar.

Det är uppenbart för infinita spelare att rikedom mindre är något man äger än något man utför, en roll man spelar.

Poeterna ”passar” inte in i samhället, inte därför att de förvägras plats i det, utan därför att de inte tar sina ”platser” på allvar. De betraktar öppet dess roller som teatraliska, dess stilar som poser, dess kläder som kostymer, dess regler som konventioner, dess kriser som arrangerade, dess konflikter som spelade och dess metafysik som ideologi.

Att ansluta sig till en kultur är inte att göra det de andra gör, utan att göra det man gör tillsammans med de andra.

Det är därför som patriotismen […] är krigisk till sitt väsen. Eftersom det inte kan finnas några belöningar utan ett samhälle och inget samhälle utan motståndare, måste patrioterna skapa fiender innan vi kan begära skydd mot dem. Patriotismen kan bara blomstra där gränserna är väldefinierade, fientliga och farliga och förknippas därför vanligen med militära eller andra former av internationella konflikter.

Eftersom patriotismen vill införliva alla andra finita spel med sig själv […] är den i sig ond.

Sanna poeter leder ingen oförmärkt, omedvetet. Medvetnade är det enda som poeter – det vill säga alla kreativa människor – eftersträvar. De framställer inte sin konst så att den ska te sig verklig; de framställer det verkliga så att det visar sig vara konst.

Om jag föds in i, och bidrar till, en familjs kultur, är jag också en produkt av och en medagerande i dess politik. Konflikten mellan det teatraliska och det dramatiska märker jag först som ett tryck att ikläda mig någon av de roller man reserverat för min räkning: som äldste son, älsklingsdotter, försvarare av familjens heder, hämnare av lidna oförrätter.

I den finita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig som en kropp; i den infinita sexualiteten väntar jag mig att få relatera till dig i din kropp.

Som infinit spelare är man varken ung eller gammal, eftersom man inte lever i någon annans tid. […] Varje ögonblick i tiden är en början.

För att kunna arbeta med en maskin måste man arbeta som en maskin.

Sanna föräldrar ser inte till att deras barn växer på ett särskilt sätt, enligt ett föredraget mönster eller ett i förväg uppgjort schema, utan att de själva växer med sina barn.

Om jag skulle träffa på den här boken i min nuvarande ålder skulle jag antagligen inte drabbas av den på samma sätt som när jag var en fortfarande till stora delar oformad människa, men jag vill ändå tro att den skulle få mig att tänka och omvärdera sådant jag dittills tagit för givet. Jag läser fortfarande om den med några års mellanrum och hittar ständigt nya vinklingar och aspekter som stämmer eller inte stämmer överens med hur jag tror världen fungerar, men även när jag inte håller med får den mig alltid att tänka och det är något att värdesätta högt. Och jag kommer alltid att vara tacksam för att jag faktiskt hittade den när den hade möjlighet att ha en djup och varaktig inverkan på min världsbild, eftersom de insikter jag tycker den gett mig har varit till stor hjälp under olika perioder av mitt liv.


Katolsk präst jämför övergreppsundersökningar med antisemitism

4 april 2010

Om jag inte var så orimligt trött skulle jag svära mig blå i ansiktet.


Every Day the Same Dream

25 februari 2010

Den som tror att dataspel inte kan vara konst ska prova det här – ett litet spel om att gå till höger eller till vänster, ett spel om att välja.


Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.


00-talets (nästan) 100 bästa låtar

12 februari 2010

För ungefär ett halvår sedan var det poppis att göra listor över 00-talets bästa låtar. Pedantisk som jag är tyckte jag att det var lite förhastat eftersom det trots allt vara några månader kvar på det årtiondet, så jag gjorde en 90-talslista istället (som i något stympat skick hamnade på Spotify). En vecka före jul kraschade så min hårddisk och det har tagit ett tag att lägga till tillräckligt många av mina nyare skivor till det som fanns på den gamla datorn för att jag tyckt att jag kunnat göra 00-talet rättvisa. Det finns helt säkert fortfarande luckor, men dem får jag väl täta så småningom.

Den här gången har jag inte varit lika restriktiv i mitt urval, mest eftersom jag tydligen köpt färre skivor det här årtiondet, så jag har tagit upp till tre låtar från samma skiva. Trots det blev det till slut inte fler än 95 låtar, men påfyllning kommer säkert.

Jag har efter bästa förmåga hållit mig till låtar som faktiskt släpptes första gången på 00-talet, men någonstans fallerar det säkert.

Listan är i bokstavsordning efter artist bara för att det gör det lättare att babbla mellan raderna.

00-talets 95 bästa låtar

1. Vidare, Adolphson & Falk
Från skivan Vidare med akustiska versioner av deras gamla syntpoplåtar. Skulle jag välja en låt som skulle vara en psalm för vetenskapen skulle det vara den här.
2. High On Sunday 51, Aimee Mann
3. The Moth, Aimee Mann
Båda från Lost In Space.
4. Run, Air
5. 21 Things I Want In a Lover, Alanis Morissette
6. Deathzone, Apocalyptica
7. Girlfriend, Avril Lavigne
Struntar man i den bitchiga texten är det en fräsig poplåt.
8. Love Is Gonna Save Us, Benny Benassi
9. Don’s Kora Song, Bobo Stenson trio
Från Cantando som släpptes sent 2009. Den här missade nog många som gjorde sina listor tidigt. Eller så har de, gud förbjude, annan musiksmak än jag.
10. Outrageous, Britney Spears
11. Piece of Me, Britney Spears
12. Gimme More (Kimme More remix), Britney Spears
Säga vad man vill om Britney, men hon får en del bra låtar skrivna till sig.
13. Pay Me My Money Down, Bruce Springsteen
Från den folkiga We Shall Overcome: The Seeger Sessions. Inte som han brukar låta, om man säger så.
14. Do Me, Buddaboys
15. Let It Be Mine, Buddaboys.
Eva Dahlgrens grupprojekt fick dålig kritik när skivan släpptes, men jag gillar den.
16. Blue, Cat Power
17. Title of the Song, Da Vinci’s Notebook
En parodi på den typiska pojkbandslåten där sångaren trånar efter flickan som gett namn åt låten. Här ersätts de vanliga klichéerna i texten med beskrivning av dem istället:

Penitent admission of wrongdoing
Discovery of the depth of my affection
Regret over the lateness of my epiphany

Title of the song
Naive expression of love
Reluctance to accept that you are gone
Request to turn back time
And rectify my wrongs
Repetition of the title of the song


18. Ghost of Love, David Lynch
19. Walkin’ On the Sky, David Lynch
Båda från soundtracket till Inland Empire – inte Lynch’s bästa film, men troligen den konstigaste (undantaget Eraserhead).
20. Give It Away, Dick Brave & the Backbeats
De har även gjort covers på Get the Party Started, Walk This Way mm, allt i rockabillystil.
21. Brand New Day, Dr. Horrible
Från Dr. Horrible’s Sing-Along Blog, webbprojektet som Buffy-skaparen Joss Whedon pysslade med under den senaste författarstrejken i Hollywood.
22. Mr E’s Beautiful Blues, Eels
22,5: Gollum’s Song, Emilíana Torrini
23. This One’s For You, Fläskkvartetten och Robyn
24. Det sitter i dig, Freddie Wadling
25. Jag är monstret, Freddie Wadling
26. Disko Kebab, Freddie Wadling
Alla tre från Jag är monstret.
27. New York Groove, Golden Shower
Finns att ladda ner gratis på deras hemsida.
28. If I Were a Deep One, H.P. Lovecraft Historical Society
Ny text till låten som på svenska heter Om jag hade pengar, från Cthulhu-musikalen A Shoggoth On the Roof.
29. 345 Wonderful, Helicopter Girl
30. The Man Comes Around, Johnny Cash
Låten som inleder remaken av Dawn of the Dead.
31. Hurt, Johnny Cash
NIN-covern som många tydligen tror är ett original.
32. Personal Jesus, Johnny Cash
Den här vet väl alla att det är en cover i alla fall? Alla tre från American IV: The Man Comes Around.
33. Old Fashioned Morphine, Jolie Holland
34. Mad Tom of Bedlam, Jolie Holland
35. Goodbye California, Jolie Holland
Alla tre från Escondida.
36. Sundance Kid, Kent
37. Dom andra, Kent
38. FF, Kent
Alla tre från Vapen & Ammunition, Kents bästa skiva.
39. All These Things That I’ve Done, The Killers
40. Schlager, Kjell Höglund
41. Contrapunctus 2, Laibach
Laibach tolkar Bach, och gör det jääävligt bra. 20 minuter ren njutning.
42. Is This Love, Lake Placid
Från Musexpo Unearthed, nån sorts samlingsskiva jag slumpköpte.
43. Viva Lars Vegas, Lars Vegas Trio
44. Pretty Fly (For a White Guy), Leningrad Cowboys
45. Here It Is, Leonard Cohen
46. Boogie Street, Leonard Cohen
Två av de bästa låtarna från Ten New Songs.
47. Fuck You, Lily Allen
48. mOBSCENE, Marilyn Manson
49. Doll-Dagga-Buzz-Buzz Ziggety-Zag, Marilyn Manson
50. Vodevil, Marilyn Manson
Alla tre från The Golden Age of Grotesque.
51. Jag är en vampyr, Markus Krunegård
52. Hjälp, Markus Krunegård
53. Åh Uppsala, Markus Krunegård
Ibland tror man att inget som skrivs på ens eget språk ska kunna överraska en längre, men så kommer någon som Markus Krunegård och ändrar på det.
54. En tidsinställd bomb, Mattias Alkberg BD
55. Kom kom, Mattias Alkberg BD
56. Här är ditt liv, Mattias Alkberg BD
Eller de här jepparna. Eller Pascal, längre ner.
57. Sparkling Diamonds, Moulin Rouge
58. Won’t U Please B Nice, Nellie McKay
Lyssnar man inte ordentligt på texten är det bara lite soft jazzigt. Då missar man allt det roliga.

If you would sit oh so close to me
That would be nice, like it’s supposed to be
If you don’t I’ll slit your throat
So won’t you please be nice?

59. The Hand That Feeds, Nine Inch Nails
60. Stort och vackert, Pascal
61. Älska mig/Skjut mig!, Pascal
62. Rödlätta man, Pascal
Alla tre från Galgberget.
63. Att dansa och slåss, Peggy Lejonhjärta
Från en cd-singel jag slumpköpte begagnat på Skivbörsen, lätt den butik som gjort mest för att utöka min musiksmak.
64. Fredrik Snortare & Cecilia Synd, Petter
65. Get the Party Started, Pink
66. Är du lönsam lille vän?, Rally
Från skivan Lyxprogg, med glassiga versioner av gamla progglåtar som Staten och kapitalet, Sådan är kapitalismen, Hon kom över mon och annat. Freddie Wadling gästsjunger på ett par spår.
67. Sonne, Rammstein
68. Amerika, Rammstein
69. Closer, Richard Cheese
70. Smoke Two Joints, Richard Cheese
71. Down With the Sickness, Richard Cheese
Även känd som montagelåten från remaken av Dawn of the Dead. Richard Cheese gör härliga covers.
72. (Go To) California, Rob Zombie
73. Teen Horniness Is Not a Crime; Sarah Michelle Gellar, Alley McBride och ClarKent
Från soundtracket till Southland Tales, en av årtiondets konstigare filmer. Inte David Lynch-konstig, men om man inte vet om att vissa av karaktärerna är telepatiska är det svårt att hänga med. Eller, det är svårt att hänga med ändå, men det kan man strunta i och luta sig tillbaka och säga ”men titta det är ju han/hon!” om alla birollsinnehavare.
74. She’s My Man, Scissor Sisters
75. Hands In the Sky (Big Shot), Straylight Run
Egentligen bara den andra halvan, men den är desto bättre.
76. 482 MHz, Sällskapet
77. Spår överallt, Sällskapet
78. Honungsgatan, Sällskapet
Årtiondets bästa platta? En klar contender i alla fall.
79. I Wanna Be a Hippy, Technohead
80. Kärlek är för dom, Thåström
Kärlek är för dom är långt ifrån hans bästa platta, men den här låten är bra.
81. Ungefär så här, Thåström
82. Ännu mera gift, Thåström
83. Så kall så het, Thåström
Men Mannen som blev en gris skulle kunna vara hans bästa. Med den här och Sällskapet har han haft ett bra årtionde.
84. Alice, Tom Waits
85. Little Drop of Poison, Tom Waits
Jag måste missat att rippa några av mina Tom Waits-skivor, för mer än så här borde han väl ha med?
86. Black Widow Blues, Townes Van Zandt
87. Black Jack Mama, Townes Van Zandt
88. Global Fussball OK, Tyskarna från Lund
Ett av Varanteaterns fuskband.
89. Hentai, Wizzy Noise
90. Maps, Yeah Yeah Yeahs
91. The Cut F. My Boyfriend, Zombie Nation
92. Inside the Speaker, Zombie Nation
93. Mr. Sunbeam, Zombie Nation
Mest kända för Kernkraft 400, men de här är minst lika bra.
94. Rally of Love, 22 Pistepirkko
Och sist lite mer finskt som bara är så bra:

We don’t care about breaking our hearts
Driving in the Death Valley rally of love
We don’t care about crashing our cars
Pedal to the metal and our heads among the stars

Även denna lista finns på Spotify i något krympt skick eftersom alla låtarna inte finns där (men fler än jag trodde). Jag tror jag ersatte Rammsteins Amerika med en cover som var ganska lik från en hyllningsplatta.


Anders läser DN

8 februari 2010

När jag bodde på Arken läste jag DN emellanåt, och nu brukar jag läsa den på jobbet. (På fikarasten så klart, inte på arbetstid.) Inte för att jag håller med deras politiska inriktning* utan för att det faktiskt är en bra tidning – visst, mycket Stockholm är det ju, men kulturdelen är riktigt bra, och de gör fortfarande längre artikelserier och om inte annat så får man en överblick av vad som anses vara de viktiga nyheterna för dagen. Vill man reta upp sig finns det garanterat något på ledarsidorna man kan tycka illa om, oavsett politisk schattering. (Så även idag, där Malin Siwe åtminstone i pappersupplagan ondgör sig över att kommunpolitiker i en svensk stad nedlåter sig till att försöka få torghandlarna att följa den lokala ordningsstadgan, och vrider det till att de är entreprenörsfientliga estetikpoliser. Att det egentliga problemet var hur de formulerat ordningsstadgan verkar helt ha gått henne förbi. Inget som får världen att gå under kanske, och inte som när Hanne Kjöller drar på som värst, men inte fasen är det värt att skriva på ledarsidan om heller.)

Och vad man än anser om DN Debatt så är det ett av Sveriges viktigaste debattforum. I princip alla viktiga politiska utspel görs där, vare sig de är bra eller… mindre bra.

Inlägget från Skattebetalarnas förening idag är (surprise!) av det senare slaget.

Ett mycket kort referat: Skillnaderna i inkomst är väldigt små i Sverige medan skillnaderna i förmögenhet är väldigt stora, och det är mycket svårt att genom en vanlig lönekarriär jobba ihop en förmögenhet. Allt detta kan (föga förvånande) lösas genom att sänka skatten och minska marginaleffekten i det progressiva skattesystemet (dvs gå mot en plattare inkomstskatt) så att även de som inte fötts med rika föräldrar eller lyckats köpa hus vid rätt tillfälle kan bli förmögna.

Innan jag går vidare till sakinnehållet vill jag uppmärksamma att artikeln är signerad av

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Helena Olsson
nationalekonom

Nils Bohlin
fil dr i nationalekonomi

Rimligtvis är Helena Olsson och Nils Bohlin de personer med dessa namn som omnämns här, dvs två personer som är eller varit chefekonomer på Skattebetalarna, bara för att undanröja tanken på att det skulle vara några oberoende forskare som bara råkat komma fram till en åsikt som Skattebetalarnas vd tyckte var klämmig.

Det påstås också i artikeln att resultaten är hämtade från en rapport de släpper idag, men de verkar inte ha publicerat den på sin hemsida ännu. Men dagen är ju inte slut än, så det kanske kommer. Eller så vill de att man ska gå på seminariet först. Det hade hur som helst varit intressant att se rapporten för att kunna jämföra den med de slutsatser de dragit.

Men nu ska jag sluta gnälla på detaljer och ge mig på sakinnehållet.

För det första gör man stor sak av att det räcker med ”bara” 27 000 i månaden efter skatt för att kvala in bland de 10% som har högst inkomst i Sverige, direkt följt av konstaterandet att ”Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.” Personligen tycker jag då att en inkomst på 27 000 efter skatt ligger en bra bit ifrån en medelklasslön, men hur stor andel av befolkningen som faktiskt finns inom ett rimligt definierat spann av medelklasslöner får man förstås inte veta. Det kanske står i rapporten.

Man redovisar tacknämligt den extremt ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige, något jag själv inte var medveten om:

Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar.

Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan.

Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Läs den där sista meningen en gång till. USA, som rymmer allt från Bill Gates som med en förmögenhet på drygt 50 miljarder dollar är världens klart rikaste man till mängder av fattiga daglönare, uteliggare och socialbidragstagare, har en jämnare förmögenhetsfördelning än Sverige.**

Sån tur då att Skattebetalarna vill hjälpa oss att komma tillrätta med detta.

Direkt efter detta påstår man följande:

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard.

Ursäkta mig men, bu-bu-bullshit!

Den allra största delen av skillnaden i levnadsstandard beror helt och hållet på inkomsten. 27 000 efter skatt jämfört med halva det är en enorm skillnad efter fasta utgifter som bostad, mat, telefon osv. En resa till Thailand eller en ny platt-tv är en trivial utgift för någon med 10 000 i ströpengar varje månad medan den som räknar sin budget efter det nödvändiga i hundralappar bara kan drömma om något sådant. Det har inte ett jota med förmögenhet att göra.

Men om man ändå köper deras resonemang om att den ojämna förmögenhetsfördelningen är det som orsakar skillnaderna i levnadsstandard, skulle den verkligen bli bättre om man sänker inkomstskatten och gör den mindre progressiv? Kanske, åtminstone på papperet. Visst, de som nu ligger i den övre delen av det där trånga medelklasspannet skulle säkert kunna börja spara ihop till sin första miljon, och de som har en enmiljonsvilla skulle nog kunna växla upp till en i fyramiljonersklassen, men skulle det verkligen hjälpa den där genomsnittsfamiljen (och det här är ett läge där genomsnittet är betydligt mindre intressanta än medianen) med 40 000 i förmögenhet nämnvärt? Knappast.

Problemet med att sänka inkomstskatten är förstås att i viss mån staten men i ännu högre grad kommuner och landsting får in mindre pengar att använda för att hjälpa de svagaste i samhället. (De rimliga alternativen vad gäller inkomstkällor för staten är att höja momsen eller ta ut högre sociala avgifter, vilket slår ännu hårdare mot de fattigaste, eller att öka skatterna på kapital, vilket jag av någon anledning inte tror att Skattebetalarna är positivt inställda till.) De är också de som i kronor tjänar minst på en sänkning av inkomstskatten, och för många skulle det antagligen innebära en nettominskning av månadsinkomsten om det offentliga tvingas skära ner på bostadsbidrag, socialbidrag, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och så vidare. De som tjänar mest på skattesänkningen är också de som förlorar minst på att den offentliga servicen försämras, eftersom de använder den minst. De enstaka som behöver dyr sjukvård som inte längre täcks av skatten är väl de som (ve och fasa!) kan tvingas nöta lite på sin nya, stora förmögenhet.

Så visst, man kanske lyckas utjämna förmögenheterna något, beroende på hur man räknar, men till vilket pris? Är det verkligen värt att riva stora delar av vår offentliga välfärd för att uppnå en lika jämn fördelning av förmögenheter som man har i USA?

Jag är som doktor Dengroth: skeptisk.

* Jag hör ju också till den gruppen människor som anser att det är bättre för hjärnan och åsikterna att läsa saker man inte håller med om, men det är väl ett ämne för en annan gång.

** Här skulle det ju också vara bra att veta exakt hur man gör dessa beräkningar. I Sverige är det ju till exempel rätt vanligt med studieskulder, vilket gör att många unga på papperet har en stor negativ förmögenhet.


För övrigt…

4 februari 2010

…har jag börjat jobba på en lista över 00-talets hundra bästa låtar, men en hårddiskkrasch har gjort att jag måste rippa om en massa skivor och det är ju bara sååå tråkigt. Men jag kan redan nu avslöja att den här platsar:


Gick vi 50 år tillbaka i tiden när jag tittade bort?

4 februari 2010

Tio år efter att vi passerat framtidsåret 2000 ska väl barnafödande förihelvete inte vara en faktor när man ska tillsätta ett jobb? Det är ju fan pinsamt.

Well they say women shouldn’t be the president
Cause we go crazy from time to time

– Beautiful Red Dress, Laurie Anderson


Haiti

19 januari 2010

Jag har just skänkt en tusenlapp till Röda Korset. Det har du också råd med.


Jag önskar jag orkade…

3 december 2009

…skriva något om det här med hedersvåld kontra fyllevåld, men jag gitter bara inte. Hela debatten är fylld av överdrifter, missuppfattningar, inskränkthet och ren dumet (och inte bara på sidan som anser att hedersvåldet är tusen gånger värre).

Men det jag orkar skriva något om är den lilla korta snutten som någon (jag noterade inte namnet och den verkar inte finnas i nätupplagan) skrivit till DN:s kulturdel idag där medias fokusering på muslimskt våld ursäktas med att poliser gärna lämnar ut information om hedersrelaterade brott men inte om alkoholrelaterat våld i hemmet. (Jag ska försöka få tag på pappersupplagan för exakta citat imorgon.)

För det första vet jag inte om det uttalandet är sant, men det kan vi lämna dithän. Det jag tycker är intressant i sammanhanget är att artikelförfattaren tydligen anser att detta är någon slags ursäkt för journalisterna att bara skriva om hedersvåldet istället för fyllevåldet. Är de någon slags sekreterare som bara kan skriva vad någon talar om för dem? Har de inga andra källor än poliser? Kort sagt, vad är det för jävla ursäkt?

Om det är så att de här journalisterna vet att det mördas kvinnor varje år på grund av att deras män är våldsamma alkoholister men ändå väljer att bara skriva om hedersrelaterade mord, vad säger det om deras yrkesetik? Vad säger det om deras värdering av vad som är viktigt att berätta om? Vad säger det om dem som människor?

Viktig uppdatering: Den som skrivit i DN heter Lars Linder, men han refererade bara (extremt kortfattat) vad Solveig Sigridsdotter Thörnblom skrivit här – en text som var mycket mer nyanserad och genomtänkt och tog upp just det jag tyckte var viktigt. Heder åt henne, en ursäkt åt Lars Linder, och skäms på mig som inte kollade upp ordentligt innan jag skrev.