Hur man behandlar mordmisstänkta barn i Arizona

20 november 2008

Den som tycker att vi borde bli mer som USA kan ju ta och läsa det här.

Kort sammanfattning: i Arizona har en åttaåring häktats som misstänkt för mord på sin far och en kollega till denne, och eftersom han efter förhör utan förmyndare eller advokat och utan att ha fått sina rättigheter förklarade för sig erkänt så kan han prövas som vuxen.

Arizona tillämpar dödsstraff. Men ingen fara! Man avrättar ingen som var yngre än sexton när de begick brottet.

Arizonarna är iofs inte riktigt så avrättningskåta som vissa andra stater, t.ex. Texas. Enligt deras egen informationssida verkar den senaste avrättningen ha skett år 2000, men det beror tydligen på att deras system för dödsstraffsrättegångar var olagligt. Doh! Titta här och klicka på Arizona’s Capital System. För tillfället har de över 100 personer på death row.

Om man nödvändigtvis ska tillämpa något så barbariskt som dödsstraff så kan man väl åtminstone se till att man följer lagen när man gör det? Eller är det för mycket begärt?


De kristna äger inte äktenskapet

19 oktober 2008

Hörni kristna! Nej, inte ni, den där stora majoritetsmassan av vanliga snällkristna människor som tror på Gud och älskar er nästa och har förtröstan och samaritiskt hjälper medmänniskor i nöd, det är inte er jag menar. Det är ni som står där framme och gapar och pekar om hur folk ska bete sig; ni snörpmunsfascister som råkar tro på himmel och helvete och pratande ormar och allt det där; ni som tror att man måste ha skäggväxt och snopp för att prata från predikstolen och dela ut vin och kakor till församlingen; ni som tror er så säkert veta vilka beteenden som möts av Guds välvilja och vilka som inte gör det att ni vill bestämma vad andra ska få göra och inte; ni små, små människor som ser synd och ondska och demoner var ni än vänder er.

Var fan har ni fått idén om att ni kan diktera vilka ord vi andra ska få använda ifrån? Hur i helvete har ni fått för er att ni äger vissa ord och ska få bestämma hur andra kan använda dem? Vad är det för ett jävla sätt?

Som ”äktenskap”. Det är inte ert ord. Ni har ingen som helst rätt att hindra oss andra – vi sunda, vettiga, normala människor som inte försöker tala om hur ni ska leva era inskränkta liv – vill bestämma att två män eller två kvinnor ska få möjlighet att ingå äktenskap. Nejnejnej, tyst nu! Att ni har en gammal bok ger er inte tolkningsföreträde. Och säger ni att ”det alltid har varit så” är ni bara skenheliga om ni röstar, sätter in pengar på banken mot ränta eller envisas med att en man bara ska få ha en hustru. Det funkar ännu sämre här i Sverige där er tro över huvud taget inte fanns för tusen år sedan – skulle vi göra som vi ”alltid har gjort” i ett längre perspektiv skulle ni nog inte bli så nöjda.

Visst, ni kan få känna er kränkta, ni kan få spy galla över den hemska sekulariseringen som gör att det inte längre är normalt att tycka att bögar ska stenas eller åtminstone sättas på fästning för lite straffarbete, ni får demonstrera och protestera på alla möjliga sätt, för så är det i ett fritt samhälle där religionsfrihet råder – och den religionsfriheten ska ni vara jävligt tacksamma över, för annars hade den överväldigande majoriteten av er tvingats lida tusen gånger större förolämpningar mot er tro när en enda liten sekt fått diktera alla val ni nu själva får göra om hur ni ska be, dyrka och predika.

Så protestera så mycket ni vill, men tro inte att vi tänker bry oss om era argument om de inte bygger på något som vi också tror på. Vi behöver inte ta någon särskild hänsyn till vad ni tycker att ett ord ska betyda när vi bestämmer oss för vad vi tycker att det ska betyda. Om ni inte tycker att det duger att använda samma ord för äktenskapet beroende på vad som sitter mellan benen på de inblandade personerna får ni väl hitta på nya ord. Kalla det pjitt och pjätt eller vad ni vill, välvilliga som vi är låter vi er använda vilka fantasiord ni vill.

Men sluta för i helvete att lägga er i hur vi andra pratar.


Att önska sig ett handikappat barn

17 oktober 2008

Häromdan skrev nån som heter Anna Ekelund en krönika där hon önskar sig ett barn med Downs syndrom:

Man får vara förberedd på extra träning, extra oro, extra allt. Men man slipper säkert andra bekymmer, som kravet att barnet ska ha alla rätt på proven, ägna sig åt otalet trendiga aktiviteter i veckan, bära de dyraste märkeskläderna för att passa in och göra strategiska val till gymnasiet och högskolan. ”Lyckade barn” har blivit en måttstock på föräldrarnas framgång. Att det inte finns någon status i att ha ett handikappat barn blir en befrielse i sig.

Och visst kan man, som hon gör i resten av artikeln, diskutera till vilken grad Downs är ett socialt handikapp kontra ett faktiskt, och visst vore det bra om folk inte hade några fördomar mot personer med Downs (eller någon annan heller för den delen), och visst är det bra att utmana etablerade tänk och ifrågasätta rådande åsikter.

Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.

(Och bara för att undvika eventuella missförstånd: jag anser inte att personer med funktionshinder är mindre värda eller är oförmögna att leva ett värdigt liv eller att deras föräldrar inte borde älska dem lika mycket som ett ”normalt” barn.)

Andra som kan tygla sitt humör bättre har skrivit mer välformulerat och insiktsfullt:

Mymlan och igen lite senare

Damen är inte av glas

Klaus-Peter Beiersdorf