Men snälla människor!

21 februari 2010

Varning! I det här inlägget uttrycker jag upprördhet över innehållet i en insändare. Bara så att ni vet vilken nivå jag rör mig på idag.

I torsdagens Metro (som råkade vara den som fanns tillgänglig när jag besökte Burgarkungens Sal till lunchen idag) finns en insändare från ”Orolig mamma” under rubriken ”Kristendomen är viktig för samhället”. Jag tänker inte gå in på om det är ett rimligt påstående (det är det inte) eller om det på ett korrekt sätt speglar innehållet i insändaren (inte så värst) eller ens insändarens innehåll i stort (det är tråkigt) utan helt orättvist bita mig fast i en liten detalj, nämligen följande lilla godbit:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Ni såg det, eller hur? Jag tar det en gång till, med extra emfas:

Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner (jul, valborg, midsommar etcetera.) och det är väsentligt att alla barn får denna kunskap med sig från skolan, oavsett bakgrund, för vi lever i Sverige!

Jamenherregudiallabrallor! Uppenbarligen var kristendomsundervisningen riktigt jäkla usel när Orolig mamma gick i skolan eftersom hon lyckas ta upp tre av de svenska högtider som har de mest uppenbart hedniska rötterna som kristna högtider.

Julen så som den firas i Sverige kommer ursprungligen från det gamla midvinterblotet, valborgsmässoafton är visserligen uppkallad efter Heliga Valborg men är även det en gammal hednisk högtid, och midsommar har över huvud taget ingenting med kristendomen att göra annat än att kyrkan valt att peta in Johannes Döparens födelsedag där (och hur många som inte läst teologi kände till det? Jag gjorde det inte).

Eftersom Orolig mamma själv har barn i skolåldern lär hon väl inte ha varit med på den tiden när religionsundervisningen var kristendomsundervisning, men det verkar ju ändå som om hon undervisats i kristendom snarare än om kristendomen. Vill man dra ut det här till ett större perspektiv (och det måste jag väl göra för att återvinna i alla fall en smula självrespekt efter att ha skrivit så här mycket om en insändare) så är det just det som är risken med de konfessionella friskolorna: barnen får undervisning i sina föräldrars religion istället för om den. Istället för att fostra kritiskt tänkande individer som själva kan välja vad, om något, de vill tro på så riskerar de att utsättas för mer eller mindre subtil indoktrinering till en religion de inte har någon möjlighet att ifrågasätta. Vare sig det rör sig om kristendom, islam, judendom, buddhism eller pastafarianism är det dåligt att tvinga på barn en religion. Inte minst för att slutresultatet kan bli att de skriver korkade insändare.

Annonser

Anders läser DN

8 februari 2010

När jag bodde på Arken läste jag DN emellanåt, och nu brukar jag läsa den på jobbet. (På fikarasten så klart, inte på arbetstid.) Inte för att jag håller med deras politiska inriktning* utan för att det faktiskt är en bra tidning – visst, mycket Stockholm är det ju, men kulturdelen är riktigt bra, och de gör fortfarande längre artikelserier och om inte annat så får man en överblick av vad som anses vara de viktiga nyheterna för dagen. Vill man reta upp sig finns det garanterat något på ledarsidorna man kan tycka illa om, oavsett politisk schattering. (Så även idag, där Malin Siwe åtminstone i pappersupplagan ondgör sig över att kommunpolitiker i en svensk stad nedlåter sig till att försöka få torghandlarna att följa den lokala ordningsstadgan, och vrider det till att de är entreprenörsfientliga estetikpoliser. Att det egentliga problemet var hur de formulerat ordningsstadgan verkar helt ha gått henne förbi. Inget som får världen att gå under kanske, och inte som när Hanne Kjöller drar på som värst, men inte fasen är det värt att skriva på ledarsidan om heller.)

Och vad man än anser om DN Debatt så är det ett av Sveriges viktigaste debattforum. I princip alla viktiga politiska utspel görs där, vare sig de är bra eller… mindre bra.

Inlägget från Skattebetalarnas förening idag är (surprise!) av det senare slaget.

Ett mycket kort referat: Skillnaderna i inkomst är väldigt små i Sverige medan skillnaderna i förmögenhet är väldigt stora, och det är mycket svårt att genom en vanlig lönekarriär jobba ihop en förmögenhet. Allt detta kan (föga förvånande) lösas genom att sänka skatten och minska marginaleffekten i det progressiva skattesystemet (dvs gå mot en plattare inkomstskatt) så att även de som inte fötts med rika föräldrar eller lyckats köpa hus vid rätt tillfälle kan bli förmögna.

Innan jag går vidare till sakinnehållet vill jag uppmärksamma att artikeln är signerad av

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Helena Olsson
nationalekonom

Nils Bohlin
fil dr i nationalekonomi

Rimligtvis är Helena Olsson och Nils Bohlin de personer med dessa namn som omnämns här, dvs två personer som är eller varit chefekonomer på Skattebetalarna, bara för att undanröja tanken på att det skulle vara några oberoende forskare som bara råkat komma fram till en åsikt som Skattebetalarnas vd tyckte var klämmig.

Det påstås också i artikeln att resultaten är hämtade från en rapport de släpper idag, men de verkar inte ha publicerat den på sin hemsida ännu. Men dagen är ju inte slut än, så det kanske kommer. Eller så vill de att man ska gå på seminariet först. Det hade hur som helst varit intressant att se rapporten för att kunna jämföra den med de slutsatser de dragit.

Men nu ska jag sluta gnälla på detaljer och ge mig på sakinnehållet.

För det första gör man stor sak av att det räcker med ”bara” 27 000 i månaden efter skatt för att kvala in bland de 10% som har högst inkomst i Sverige, direkt följt av konstaterandet att ”Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.” Personligen tycker jag då att en inkomst på 27 000 efter skatt ligger en bra bit ifrån en medelklasslön, men hur stor andel av befolkningen som faktiskt finns inom ett rimligt definierat spann av medelklasslöner får man förstås inte veta. Det kanske står i rapporten.

Man redovisar tacknämligt den extremt ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige, något jag själv inte var medveten om:

Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar.

Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan.

Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Läs den där sista meningen en gång till. USA, som rymmer allt från Bill Gates som med en förmögenhet på drygt 50 miljarder dollar är världens klart rikaste man till mängder av fattiga daglönare, uteliggare och socialbidragstagare, har en jämnare förmögenhetsfördelning än Sverige.**

Sån tur då att Skattebetalarna vill hjälpa oss att komma tillrätta med detta.

Direkt efter detta påstår man följande:

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard.

Ursäkta mig men, bu-bu-bullshit!

Den allra största delen av skillnaden i levnadsstandard beror helt och hållet på inkomsten. 27 000 efter skatt jämfört med halva det är en enorm skillnad efter fasta utgifter som bostad, mat, telefon osv. En resa till Thailand eller en ny platt-tv är en trivial utgift för någon med 10 000 i ströpengar varje månad medan den som räknar sin budget efter det nödvändiga i hundralappar bara kan drömma om något sådant. Det har inte ett jota med förmögenhet att göra.

Men om man ändå köper deras resonemang om att den ojämna förmögenhetsfördelningen är det som orsakar skillnaderna i levnadsstandard, skulle den verkligen bli bättre om man sänker inkomstskatten och gör den mindre progressiv? Kanske, åtminstone på papperet. Visst, de som nu ligger i den övre delen av det där trånga medelklasspannet skulle säkert kunna börja spara ihop till sin första miljon, och de som har en enmiljonsvilla skulle nog kunna växla upp till en i fyramiljonersklassen, men skulle det verkligen hjälpa den där genomsnittsfamiljen (och det här är ett läge där genomsnittet är betydligt mindre intressanta än medianen) med 40 000 i förmögenhet nämnvärt? Knappast.

Problemet med att sänka inkomstskatten är förstås att i viss mån staten men i ännu högre grad kommuner och landsting får in mindre pengar att använda för att hjälpa de svagaste i samhället. (De rimliga alternativen vad gäller inkomstkällor för staten är att höja momsen eller ta ut högre sociala avgifter, vilket slår ännu hårdare mot de fattigaste, eller att öka skatterna på kapital, vilket jag av någon anledning inte tror att Skattebetalarna är positivt inställda till.) De är också de som i kronor tjänar minst på en sänkning av inkomstskatten, och för många skulle det antagligen innebära en nettominskning av månadsinkomsten om det offentliga tvingas skära ner på bostadsbidrag, socialbidrag, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och så vidare. De som tjänar mest på skattesänkningen är också de som förlorar minst på att den offentliga servicen försämras, eftersom de använder den minst. De enstaka som behöver dyr sjukvård som inte längre täcks av skatten är väl de som (ve och fasa!) kan tvingas nöta lite på sin nya, stora förmögenhet.

Så visst, man kanske lyckas utjämna förmögenheterna något, beroende på hur man räknar, men till vilket pris? Är det verkligen värt att riva stora delar av vår offentliga välfärd för att uppnå en lika jämn fördelning av förmögenheter som man har i USA?

Jag är som doktor Dengroth: skeptisk.

* Jag hör ju också till den gruppen människor som anser att det är bättre för hjärnan och åsikterna att läsa saker man inte håller med om, men det är väl ett ämne för en annan gång.

** Här skulle det ju också vara bra att veta exakt hur man gör dessa beräkningar. I Sverige är det ju till exempel rätt vanligt med studieskulder, vilket gör att många unga på papperet har en stor negativ förmögenhet.


Öppet brev till Göran Hägglund

24 september 2009

Jag anser regeringens behandling av Apotekets styrelse vara en skamlig handling inte bara mot dem utan mot hela svenska folket. Att kalla till bolagsstämma utan att meddela styrelsen visar att man inte tror att de förslag man lägger har stark förankring utan att man gör sitt bästa för att dölja det man vill genomdriva för Apotekets ägare – Sveriges folk.

Men när man får veta innehållet i de nya direktiven är det inte konstigt att ni i regeringen försöker dölja dem. Att öppna upp läkemedelshandeln för konkurrens är en sak, men att aktivt förhindra Apoteket från att självt konkurrera på den marknaden är ren kapitalförstöring. En sådan oansvarig politik kan inte ha sin grund i sund hantering av statens finanser utan endast i en vilja att sabotera vårt gemensamma ägande. Man visar betydligt mindre omtanke om de svenska läkemedelskonsumenterna än ägarna av de storföretag som vill in på den svenska marknaden.

Som socialminister är du, Göran Hägglund, ytterst ansvarig för detta. Att med dessa skumraskmetoder sabotera vårt gemensamma ägande är ett skamligt beteende av en svensk minister och partiledare.

(Den som själv vill skriva ett brev till Göran Hägglund och protestera kan göra det här.)


IPRED och fulla fjårtisar

20 november 2008

Mitt lokalorgan UNT har idag en genomtänkt ledare om IPRED-lagen. Den är kort och läsvärd så läs hela, men särskilt värt att upprepa anser jag vara detta:

Erfarenhet från länder med liknande lagar, som Danmark, visar att nöjesbranschen ägnar sig åt massutskick av brev där människor krävs på tiotusentals kronor för att de inte ska bli dragna inför rätta. Ofta är breven utskickade utan att det finns några bevis för att upphovsrätten kränkts över huvud taget.

Av samma anledning som man inte låter sin tonårige son ha föräldrafri fest hemma för femte gången när de fyra tidigare lett till katastrof på saneringsfirmenivå ska man inte ge en bransch som uppenbarligen inte kan hantera maktmedel någon sorts befogenheter som istället kan läggas hos det vanliga rättsväsendet. Sorry, skiv-, film- och dataspelsbranschmänniskor, men ni har med all behövlig tydlighet visat att ni inte är pålitliga. Ni ska inte ha några nycklar till spritskåpet.

Per Strömbeck, representant för den sistnämnda av dessa branscher, får också uttala sig i UNT. Han säger bland annat:

Utan en fungerande marknad försvinner grunden för kommersiellt producerad kultur, dvs en stor del av böcker, tv, radio, spel, musik och film. Återstår entusiastproduktioner och offentligt finansierad kultur – se där, en definition av kulturell utarmning.

Detta visar en skrämmande historielöshet.

Missförstå mig inte: upphovsrätt är bra, inom rimliga gränser. Det är bra att den som skapar något som är till glädje och/eller nytta för många har möjlighet att få rimlig ersättning för detta. Men när tidsgränserna hela tiden skjuts fram förfelas den tanken helt. Att det skulle vara rimligt att ett verk är skyddat upp till 70 år efter upphovsmannens död är för mig helt främmande.

Och att antyda att upphovsrätten som den ser ut idag är nödvändig för att det ska vara kommersiellt möjligt att skapa kultur är rent struntprat. Före 1600-talet fanns ingen copyright över huvud taget, och ändå kunde folk sälja böcker.

Ännu mer okunnigt är det att påstå att detta tillstånd skulle vara en ”definition av kulturell utarmning”. Shakespeare, Homeros, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Dante Alighieri, Cervantes – alla verksamma före upphovsrätten. Ja, hela renässansen och halva barocken utspelade sig innan det fanns någon upphovsrätt alls. Men Per Strömbäck tycker tydligen att det var kulturellt utarmade epoker där inget av värde skapades.

Nej, ge ingen makt åt mediebranschorganens oansvariga fjårtisar som inte ser kulturella värden i något annat än det som ger dem pengar i plånboken. Låt polis, åklagare och domstolar sköta rättsskipningen.


Hur man behandlar mordmisstänkta barn i Arizona

20 november 2008

Den som tycker att vi borde bli mer som USA kan ju ta och läsa det här.

Kort sammanfattning: i Arizona har en åttaåring häktats som misstänkt för mord på sin far och en kollega till denne, och eftersom han efter förhör utan förmyndare eller advokat och utan att ha fått sina rättigheter förklarade för sig erkänt så kan han prövas som vuxen.

Arizona tillämpar dödsstraff. Men ingen fara! Man avrättar ingen som var yngre än sexton när de begick brottet.

Arizonarna är iofs inte riktigt så avrättningskåta som vissa andra stater, t.ex. Texas. Enligt deras egen informationssida verkar den senaste avrättningen ha skett år 2000, men det beror tydligen på att deras system för dödsstraffsrättegångar var olagligt. Doh! Titta här och klicka på Arizona’s Capital System. För tillfället har de över 100 personer på death row.

Om man nödvändigtvis ska tillämpa något så barbariskt som dödsstraff så kan man väl åtminstone se till att man följer lagen när man gör det? Eller är det för mycket begärt?


Obamas seger

5 november 2008

Puh.

Jag hoppades och hoppades och hoppades att han skulle vinna men vågade ändå inte riktigt tro att det skulle bli så på riktigt, trots att alla siffror pekade ditåt. Har vi nu en riktig jävla råröta så blir han faktiskt bra också.

Om inte annat så blir det väl en spark i arslet på det hopplöst politiskt efterblivna Amerikat. Kan man hoppas.

(Mindre roligt är ju folkomröstningarna mot homoäktenskap och annat, men det är ju ändå bara tillfälliga motgångar. Vi vet alla hur det kommer att gå: vidsynthet, tolerans och sunt jävla förnuft kommer att besegra puckokonservatism. Visst, det lär ta några år till, men hav tillförsikt! This too shall pass.)

Men tillbaka till landet på andra sidan pölen som nu kommer att få sin första icke-vita president. Det är riktigt stort – nu idag är det riktigt stort. Om tio år kommer det fortfarande vara riktigt stort. Men om femtio år? Knappast. Då har tiden hunnit ikapp, då kommer man att undra varför det dröjde så länge. Hur kunde det ta 200 år innan det land som anser sig vara världens bästa demokrati valde något annat än en vit penisbärare till president?

Nu väntar vi bara på att ett svenskt riksdagsparti får någon med utomeuropeiskt ursprung till partildare.

Men ett steg i taget. Idag ska vi vara glada för att amrisarna gjort ett fall framåt.

Grattis!


De kristna äger inte äktenskapet

19 oktober 2008

Hörni kristna! Nej, inte ni, den där stora majoritetsmassan av vanliga snällkristna människor som tror på Gud och älskar er nästa och har förtröstan och samaritiskt hjälper medmänniskor i nöd, det är inte er jag menar. Det är ni som står där framme och gapar och pekar om hur folk ska bete sig; ni snörpmunsfascister som råkar tro på himmel och helvete och pratande ormar och allt det där; ni som tror att man måste ha skäggväxt och snopp för att prata från predikstolen och dela ut vin och kakor till församlingen; ni som tror er så säkert veta vilka beteenden som möts av Guds välvilja och vilka som inte gör det att ni vill bestämma vad andra ska få göra och inte; ni små, små människor som ser synd och ondska och demoner var ni än vänder er.

Var fan har ni fått idén om att ni kan diktera vilka ord vi andra ska få använda ifrån? Hur i helvete har ni fått för er att ni äger vissa ord och ska få bestämma hur andra kan använda dem? Vad är det för ett jävla sätt?

Som ”äktenskap”. Det är inte ert ord. Ni har ingen som helst rätt att hindra oss andra – vi sunda, vettiga, normala människor som inte försöker tala om hur ni ska leva era inskränkta liv – vill bestämma att två män eller två kvinnor ska få möjlighet att ingå äktenskap. Nejnejnej, tyst nu! Att ni har en gammal bok ger er inte tolkningsföreträde. Och säger ni att ”det alltid har varit så” är ni bara skenheliga om ni röstar, sätter in pengar på banken mot ränta eller envisas med att en man bara ska få ha en hustru. Det funkar ännu sämre här i Sverige där er tro över huvud taget inte fanns för tusen år sedan – skulle vi göra som vi ”alltid har gjort” i ett längre perspektiv skulle ni nog inte bli så nöjda.

Visst, ni kan få känna er kränkta, ni kan få spy galla över den hemska sekulariseringen som gör att det inte längre är normalt att tycka att bögar ska stenas eller åtminstone sättas på fästning för lite straffarbete, ni får demonstrera och protestera på alla möjliga sätt, för så är det i ett fritt samhälle där religionsfrihet råder – och den religionsfriheten ska ni vara jävligt tacksamma över, för annars hade den överväldigande majoriteten av er tvingats lida tusen gånger större förolämpningar mot er tro när en enda liten sekt fått diktera alla val ni nu själva får göra om hur ni ska be, dyrka och predika.

Så protestera så mycket ni vill, men tro inte att vi tänker bry oss om era argument om de inte bygger på något som vi också tror på. Vi behöver inte ta någon särskild hänsyn till vad ni tycker att ett ord ska betyda när vi bestämmer oss för vad vi tycker att det ska betyda. Om ni inte tycker att det duger att använda samma ord för äktenskapet beroende på vad som sitter mellan benen på de inblandade personerna får ni väl hitta på nya ord. Kalla det pjitt och pjätt eller vad ni vill, välvilliga som vi är låter vi er använda vilka fantasiord ni vill.

Men sluta för i helvete att lägga er i hur vi andra pratar.