Anders läser DN

8 februari 2010

När jag bodde på Arken läste jag DN emellanåt, och nu brukar jag läsa den på jobbet. (På fikarasten så klart, inte på arbetstid.) Inte för att jag håller med deras politiska inriktning* utan för att det faktiskt är en bra tidning – visst, mycket Stockholm är det ju, men kulturdelen är riktigt bra, och de gör fortfarande längre artikelserier och om inte annat så får man en överblick av vad som anses vara de viktiga nyheterna för dagen. Vill man reta upp sig finns det garanterat något på ledarsidorna man kan tycka illa om, oavsett politisk schattering. (Så även idag, där Malin Siwe åtminstone i pappersupplagan ondgör sig över att kommunpolitiker i en svensk stad nedlåter sig till att försöka få torghandlarna att följa den lokala ordningsstadgan, och vrider det till att de är entreprenörsfientliga estetikpoliser. Att det egentliga problemet var hur de formulerat ordningsstadgan verkar helt ha gått henne förbi. Inget som får världen att gå under kanske, och inte som när Hanne Kjöller drar på som värst, men inte fasen är det värt att skriva på ledarsidan om heller.)

Och vad man än anser om DN Debatt så är det ett av Sveriges viktigaste debattforum. I princip alla viktiga politiska utspel görs där, vare sig de är bra eller… mindre bra.

Inlägget från Skattebetalarnas förening idag är (surprise!) av det senare slaget.

Ett mycket kort referat: Skillnaderna i inkomst är väldigt små i Sverige medan skillnaderna i förmögenhet är väldigt stora, och det är mycket svårt att genom en vanlig lönekarriär jobba ihop en förmögenhet. Allt detta kan (föga förvånande) lösas genom att sänka skatten och minska marginaleffekten i det progressiva skattesystemet (dvs gå mot en plattare inkomstskatt) så att även de som inte fötts med rika föräldrar eller lyckats köpa hus vid rätt tillfälle kan bli förmögna.

Innan jag går vidare till sakinnehållet vill jag uppmärksamma att artikeln är signerad av

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Helena Olsson
nationalekonom

Nils Bohlin
fil dr i nationalekonomi

Rimligtvis är Helena Olsson och Nils Bohlin de personer med dessa namn som omnämns här, dvs två personer som är eller varit chefekonomer på Skattebetalarna, bara för att undanröja tanken på att det skulle vara några oberoende forskare som bara råkat komma fram till en åsikt som Skattebetalarnas vd tyckte var klämmig.

Det påstås också i artikeln att resultaten är hämtade från en rapport de släpper idag, men de verkar inte ha publicerat den på sin hemsida ännu. Men dagen är ju inte slut än, så det kanske kommer. Eller så vill de att man ska gå på seminariet först. Det hade hur som helst varit intressant att se rapporten för att kunna jämföra den med de slutsatser de dragit.

Men nu ska jag sluta gnälla på detaljer och ge mig på sakinnehållet.

För det första gör man stor sak av att det räcker med ”bara” 27 000 i månaden efter skatt för att kvala in bland de 10% som har högst inkomst i Sverige, direkt följt av konstaterandet att ”Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.” Personligen tycker jag då att en inkomst på 27 000 efter skatt ligger en bra bit ifrån en medelklasslön, men hur stor andel av befolkningen som faktiskt finns inom ett rimligt definierat spann av medelklasslöner får man förstås inte veta. Det kanske står i rapporten.

Man redovisar tacknämligt den extremt ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige, något jag själv inte var medveten om:

Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar.

Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan.

Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Läs den där sista meningen en gång till. USA, som rymmer allt från Bill Gates som med en förmögenhet på drygt 50 miljarder dollar är världens klart rikaste man till mängder av fattiga daglönare, uteliggare och socialbidragstagare, har en jämnare förmögenhetsfördelning än Sverige.**

Sån tur då att Skattebetalarna vill hjälpa oss att komma tillrätta med detta.

Direkt efter detta påstår man följande:

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard.

Ursäkta mig men, bu-bu-bullshit!

Den allra största delen av skillnaden i levnadsstandard beror helt och hållet på inkomsten. 27 000 efter skatt jämfört med halva det är en enorm skillnad efter fasta utgifter som bostad, mat, telefon osv. En resa till Thailand eller en ny platt-tv är en trivial utgift för någon med 10 000 i ströpengar varje månad medan den som räknar sin budget efter det nödvändiga i hundralappar bara kan drömma om något sådant. Det har inte ett jota med förmögenhet att göra.

Men om man ändå köper deras resonemang om att den ojämna förmögenhetsfördelningen är det som orsakar skillnaderna i levnadsstandard, skulle den verkligen bli bättre om man sänker inkomstskatten och gör den mindre progressiv? Kanske, åtminstone på papperet. Visst, de som nu ligger i den övre delen av det där trånga medelklasspannet skulle säkert kunna börja spara ihop till sin första miljon, och de som har en enmiljonsvilla skulle nog kunna växla upp till en i fyramiljonersklassen, men skulle det verkligen hjälpa den där genomsnittsfamiljen (och det här är ett läge där genomsnittet är betydligt mindre intressanta än medianen) med 40 000 i förmögenhet nämnvärt? Knappast.

Problemet med att sänka inkomstskatten är förstås att i viss mån staten men i ännu högre grad kommuner och landsting får in mindre pengar att använda för att hjälpa de svagaste i samhället. (De rimliga alternativen vad gäller inkomstkällor för staten är att höja momsen eller ta ut högre sociala avgifter, vilket slår ännu hårdare mot de fattigaste, eller att öka skatterna på kapital, vilket jag av någon anledning inte tror att Skattebetalarna är positivt inställda till.) De är också de som i kronor tjänar minst på en sänkning av inkomstskatten, och för många skulle det antagligen innebära en nettominskning av månadsinkomsten om det offentliga tvingas skära ner på bostadsbidrag, socialbidrag, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg och så vidare. De som tjänar mest på skattesänkningen är också de som förlorar minst på att den offentliga servicen försämras, eftersom de använder den minst. De enstaka som behöver dyr sjukvård som inte längre täcks av skatten är väl de som (ve och fasa!) kan tvingas nöta lite på sin nya, stora förmögenhet.

Så visst, man kanske lyckas utjämna förmögenheterna något, beroende på hur man räknar, men till vilket pris? Är det verkligen värt att riva stora delar av vår offentliga välfärd för att uppnå en lika jämn fördelning av förmögenheter som man har i USA?

Jag är som doktor Dengroth: skeptisk.

* Jag hör ju också till den gruppen människor som anser att det är bättre för hjärnan och åsikterna att läsa saker man inte håller med om, men det är väl ett ämne för en annan gång.

** Här skulle det ju också vara bra att veta exakt hur man gör dessa beräkningar. I Sverige är det ju till exempel rätt vanligt med studieskulder, vilket gör att många unga på papperet har en stor negativ förmögenhet.


Jag önskar jag orkade…

3 december 2009

…skriva något om det här med hedersvåld kontra fyllevåld, men jag gitter bara inte. Hela debatten är fylld av överdrifter, missuppfattningar, inskränkthet och ren dumet (och inte bara på sidan som anser att hedersvåldet är tusen gånger värre).

Men det jag orkar skriva något om är den lilla korta snutten som någon (jag noterade inte namnet och den verkar inte finnas i nätupplagan) skrivit till DN:s kulturdel idag där medias fokusering på muslimskt våld ursäktas med att poliser gärna lämnar ut information om hedersrelaterade brott men inte om alkoholrelaterat våld i hemmet. (Jag ska försöka få tag på pappersupplagan för exakta citat imorgon.)

För det första vet jag inte om det uttalandet är sant, men det kan vi lämna dithän. Det jag tycker är intressant i sammanhanget är att artikelförfattaren tydligen anser att detta är någon slags ursäkt för journalisterna att bara skriva om hedersvåldet istället för fyllevåldet. Är de någon slags sekreterare som bara kan skriva vad någon talar om för dem? Har de inga andra källor än poliser? Kort sagt, vad är det för jävla ursäkt?

Om det är så att de här journalisterna vet att det mördas kvinnor varje år på grund av att deras män är våldsamma alkoholister men ändå väljer att bara skriva om hedersrelaterade mord, vad säger det om deras yrkesetik? Vad säger det om deras värdering av vad som är viktigt att berätta om? Vad säger det om dem som människor?

Viktig uppdatering: Den som skrivit i DN heter Lars Linder, men han refererade bara (extremt kortfattat) vad Solveig Sigridsdotter Thörnblom skrivit här – en text som var mycket mer nyanserad och genomtänkt och tog upp just det jag tyckte var viktigt. Heder åt henne, en ursäkt åt Lars Linder, och skäms på mig som inte kollade upp ordentligt innan jag skrev.


Dataspel tas på allvar – äntligen!

25 november 2008

Sossarna har satt ihop en lista på sex punkter för sin dataspelspolitik. Det är inte en dag för tidigt att politikerna börjar ta dataspelen på allvar, och sympatiskt nog har de med formuleringar om kultur och inte bara pengar. DN:s Jonas Thente är försiktigt optimistisk, och det är nog en sund inställning.

Hans förhoppning om att man inte ska ge sig in och detaljreglera kan jag bara instämma i. Dataspelsbranschen i Sverige gör bra spel utan att någon politiskt tillsatt, halvt okunnig person ska lägga sig i eller försöka hitta på något eget alternativ. Precis som kommunala musikskolan har varit en av förutsättningarna för att Sveriges enorma musikindustri så bör man inrikta sig på att ge möjligheter för intresserade ungdomar att lära sig grunderna i spelkonstruktion och andra relevanta färdigheter. Det man ska passa sig för är mediautbildningskatastrofen: inga dataspelsgymnasier, men gärna relevanta kurser.

Programmet kan enkelt delas in i informationsinhämtning, utbildning, näringslivspolitik och kulturpolitik. Att man insett att man inte vet så mycket är ju en bra utgångspunkt, och att satsa på utbildning är det viktigaste bland det övriga. Jag tror inte att dataspelsbranschen behöver någon särskild sorts stöd eller liknande, och risken är att om man börjar peta i sådant kan det gå helt över styr. Samma sak med kulturområdet: acceptera dataspelen som en kulturyttring och väg in dem i relevanta kulturella sammanhang, men särbehandla dem inte.

Sedan kan man ju hoppas att även analoga spel någon gång lyfts på detta sett, men det är väl för lite pengar i dem för att det ska vara en realistisk förhoppning.

I DN diskuterar man även lånandet mellan spel och film med Per Strömbäck, som har en del vettigt att säga (i motsats till när han fick kommentera UNT:s ledare om fildelning, där han inte imponerade på mig). Han verkar ha vettiga åsikter om spel, men blandar han verkligen ihop Drakar och Demoner med Dungeons & Dragons? Oförlåtligt i så fall! Man får hoppas att det är på DN man begått det i nördsammanhang pinsamma misstaget.