Att önska sig ett handikappat barn

17 oktober 2008

Häromdan skrev nån som heter Anna Ekelund en krönika där hon önskar sig ett barn med Downs syndrom:

Man får vara förberedd på extra träning, extra oro, extra allt. Men man slipper säkert andra bekymmer, som kravet att barnet ska ha alla rätt på proven, ägna sig åt otalet trendiga aktiviteter i veckan, bära de dyraste märkeskläderna för att passa in och göra strategiska val till gymnasiet och högskolan. ”Lyckade barn” har blivit en måttstock på föräldrarnas framgång. Att det inte finns någon status i att ha ett handikappat barn blir en befrielse i sig.

Och visst kan man, som hon gör i resten av artikeln, diskutera till vilken grad Downs är ett socialt handikapp kontra ett faktiskt, och visst vore det bra om folk inte hade några fördomar mot personer med Downs (eller någon annan heller för den delen), och visst är det bra att utmana etablerade tänk och ifrågasätta rådande åsikter.

Men för mig försvinner allt det bakom det fruktansvärt egocentriska synsätt som hon ger uttryck för i det återgivna citatet. Det som framförs där är för mig så frånstötande att jag inte kan ta till mig de eventuella poängerna i resten av texten. Att önska att ens barn ska få dras med ett svårt handikapp för att man själv ska slippa känna sig pressad som förälder?! En person som faktiskt har den åsikten – vilket jag hoppas att Ekelund inte har – ska för i helvete inte ha barn alls.

(Och bara för att undvika eventuella missförstånd: jag anser inte att personer med funktionshinder är mindre värda eller är oförmögna att leva ett värdigt liv eller att deras föräldrar inte borde älska dem lika mycket som ett ”normalt” barn.)

Andra som kan tygla sitt humör bättre har skrivit mer välformulerat och insiktsfullt:

Mymlan och igen lite senare

Damen är inte av glas

Klaus-Peter Beiersdorf