Kristdemokraternas alkoholliberalisering

20 oktober 2009

Igår skrev Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell en debattartikel i DN där de beskrev en omsvängning av Kristdemokraternas alkoholpolitik. Jag tror att Niklas analys är i stort sett riktig, men man får inte glömma Sverigedemokraterna i sammanhanget. Jag tror att KD känner sig extremt hotade av SD: KD ligger väldigt nära 4%-strecket, och det finns ett visst överlapp i deras väljarbas – båda partierna appellerar till de mest värdekonservativa väljarna. Sedan SD började bli ett mer realistiskt alternativ (4,7% var det senaste jag såg) och Hägglund för att hålla husefriden i regeringen tvingats genomdriva en mer modern politik i fråga om abort och liknande misstänker jag att de bruna kunnat dra till sig en del av de KD-väljare som är mindre intresserade av den (i brist på bättre ord) ”goda” sidan av KD (medmänsklighet och moralfrågor utan ett övermått av moralism), utan har hållit sig där mest för att de varit en trygg hemvist för folk som vill backa samhällsutvecklingen 50-150 år.

För mig är uppluckrandet av den alkoholrestriktiva imagen ett naturligt steg i strategin att kämpa med SD om de som befinner sig mellan de båda partiernas kärnväljare. KD kommer aldrig att kunna ta de rent främlingsfientliga väljarna från SD och SD kommer aldrig åt KDs snällkristna, men det finns en stor (relativt sett, eftersom det ändå bara rör sig om ett par procent av väljarna) grupp som kan tänka sig båda partierna. Här finns de redan nämnda samhällsreaktionära liksom moralkonservativa allmänkristna, småreligiösa nationalister och en hel del homohatare. SD har ju pushat en del på den kristna fronten och har säkert kunnat vinna över en del av de KD-väljare som är missnöjda med partiets uppluckrade politik i fråga om homosexuella, abort med mera, och för mig verkar det tydligt att KD har en mycket medveten strategi att ta tillbaka väljare från SD. Självklart är man i partiledningen medveten om att överlappet i väljarbas existerar och att KD riskerar att helt utraderas i det fall man faller utanför riksdagen medan SD kommer in, något som idag inte är helt osannolikt även med en del taktikröster från de andra borgerliga.

Tjatandet om ”verklighetens folk” (som även dyker upp i den här artikeln) och den där vänsterradikala eliten som tydligen dikterar allt som får sägas offentligt (men som ändå inte lyckas stoppa den oförvägne Hägglund) är en tydlig del av den strategin: man försöker, precis som SD, att framställa sig som förkämpar för den ”vanliga människan”, med vilket man verkar mena de missnöjeskonservativa. Det handlar inte om den ensamstående småbarnsmamman i betongförorten, nysvensken som inte får jobb på grund av sitt namn och sin brytning, studenten som i flera år lever under fattigdomsstrecket för att kunna bli underbetald undersköterska eller lärare eller fattigpensionären som inte har någon att prata med vid det berömda köksbordet; nej, i KDs värld är dessa människor inte verkliga. De verkliga är villa-vovve-volvo-pappan som oroar sig för att invandrare i bostadsområdet ska leda till sänkt värde på huset, hans stressade fru som ska hinna med jobb, hushåll och att skjutsa de tre barnen till olika aktiviteter, småföretagaren som avskyr regelkrånglet, den femtioåriga tjänstemannakvinnan som smyggnäller på bögar och blattar vid fikabordet och byggjobbaren som tycker att all kultur mer avancerad än Let’s Dance och Allsång på Skansen är för fjollor. Dessa är de människor man vill dra till sig från SD (och gärna liknande personer från andra partier förstås).

En viktig del i detta är att framställa sig som att man har samma åsikter som dessa ”verkliga” människor, varför raljerandet mot den där vänsterradikala kultureliten är så viktigt, men det är lika viktigt att vara emot statens pekpinnar och förmynderi, och var tycker ”vanligt folk” att staten är mer pekpinnig än på alkoholområdet?

Det handlar inte om att man inom KDs ledning verkligen ändrat uppfattning i de här frågorna. Det handlar om ett parti som slåss för sin överlevnad, och i den kampen offrar även sina mest omhuldade åsikter.


Öppet brev till Göran Hägglund

24 september 2009

Jag anser regeringens behandling av Apotekets styrelse vara en skamlig handling inte bara mot dem utan mot hela svenska folket. Att kalla till bolagsstämma utan att meddela styrelsen visar att man inte tror att de förslag man lägger har stark förankring utan att man gör sitt bästa för att dölja det man vill genomdriva för Apotekets ägare – Sveriges folk.

Men när man får veta innehållet i de nya direktiven är det inte konstigt att ni i regeringen försöker dölja dem. Att öppna upp läkemedelshandeln för konkurrens är en sak, men att aktivt förhindra Apoteket från att självt konkurrera på den marknaden är ren kapitalförstöring. En sådan oansvarig politik kan inte ha sin grund i sund hantering av statens finanser utan endast i en vilja att sabotera vårt gemensamma ägande. Man visar betydligt mindre omtanke om de svenska läkemedelskonsumenterna än ägarna av de storföretag som vill in på den svenska marknaden.

Som socialminister är du, Göran Hägglund, ytterst ansvarig för detta. Att med dessa skumraskmetoder sabotera vårt gemensamma ägande är ett skamligt beteende av en svensk minister och partiledare.

(Den som själv vill skriva ett brev till Göran Hägglund och protestera kan göra det här.)


Göran Hägglunds populistiska antiintellektualism

17 september 2009

Även om jag aldrig tyckt om Kristdemokraterna (som tillsammans med Moderaterna är det enda riksdagsparti jag aldrig röstat på) så har jag haft en viss motvillig respekt för Göran Hägglund. Bara att ta sig ur Alf Svenssons skugga och faktiskt sitta kvar mer än ett par år är med min begränsade insyn (läs: obefintliga) insyn i kd:s internpolitik bara det en prestation, men han har också lyckats hitta någon slags balans mellan att inte lägga sig platt för de värdekonservativa utan att helt stöta ut dem ur sitt parti vilket visar på en viss skicklighet. Jag har ingen aning om hur han är som människa men han verkar åtminstone ha någon slags värderingar.

Men i och med den debattartikel han skrivit i dagens DN har jag helt förlorat respekten för honom. Maken till populistisk smörja har jag inte sett från en svensk riksdagspartiledare sedan Ny Demokrati åkte ut.

För er som inte vill vada genom den ganska bladdriga sörjan kan jag erbjuda följande sammanfattning: Den radikala vänstereliten bestående av Mona Sahlin, Yvonne Ruwaida och f.d. JämO Claes Borgström försöker diktera för vanligt folk hur de ska leva och det är dåligt. Det är jobbigt att behöva ta hänsyn till alla som tycker de blir förtryckta. Folk ska få leva som de vill utan pekpinnar. Vård, skola och omsorg är viktigt. Vanligt folk är bra, ovanligt folk kan vi strunta i. Jag är inte en del av etablissemanget. Genusforskarna är lite som Monty Python fast farliga och folkföraktande. Rösta på mig!

(Okej, den allra sista meningen har jag tolkat in själv. I motsats till det andra sägs det inte rakt ut.)

För det första: att partiledaren för det parti som mest av alla svenska riksdagspartier genom att motsätta sig homoäktenskap och homoadoptioner försöker diktera hur folk ska leva har mage att kritisera någon för att ha åsikter om vad som är rätt eller fel levnadssätt tyder antingen på en fullständig brist på självinsikt, ett enormt hyckleri eller en fruktansvärt obehaglig människosyn där homosexuella inte anses vara ”vanliga människor”. (Om han bara vill framställa sig som bög- och flathatare fast han inte är det egentligen är vi tillbaka på hyckleriet.) Om han verkligen ville rensa upp bland dem som ger vanligt folk pekpinnar borde han ta ett snack med pastorerna i sitt eget parti innan han tar luft till att kritisera någon utanför sin egen krets.

För det andra: att hänvisa till ”sunt förnuft” (och allvarligt talat Göran, det där är en aning utslitet) och fylla en halvsida i DN med allmänt hållet bladder istället för att ta debatten om sakfrågorna visar på att man antingen inte förmår föra fram sina åsikter på ett vettigt sätt eller i själva verket inte bryr sig om diskussionen utan bara vill ta billiga poäng genom att stå bredvid och göra sig lustig över hur långt från den alltid lika populära verkligheten de som faktiskt tar tag i frågorna påstås befinna sig. Det är att ta på sig en narrdräkt och kasta paj på allt vad intellektuellt utbyte heter; att försöka göra sig själv populär genom att förlöjliga det man inte klarar av att delta i; att maskera sin oförmåga eller ovilja att hävda sin ståndpunkt genom att driva med dem som faktiskt står för vad de tycker. Det är fegt, antiintellektuellt och ovärdigt en svensk rikspolitiker.

För det tredje: när man definierar ”verklighetens folk” (jo, han använder faktiskt exakt det uttrycket) som ”den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv […] Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands”, vad kallar man då alla andra? De arbetslösa, de barnlösa, de fattiga som inte har råd med något sommartorp eller utlandssemester, de som inte ens har en vanlig bostad, de som hatar semestern för att deras män är hemma och super och slår mer då än annars, de som inte definierar sig genom sin yrkesroll eller sin familj, alla de där som inte passar in i den perfekta leende kärnfamiljen, vad kallar man dem? Overklighetens folk? Är det den synen på människor Göran Hägglund vill stå för: bara de Vanliga är Verkliga, de Ovanliga är Overkliga. Är det det målet han strävar mot? Ett Sverige där alla är glada kärnfamiljer och alla konstiga, annorlunda, ovanliga människor bara upphört att existera, eller åtminstone skuffats ut i marginalen där man inte behöver bry sig om dem? (Mer troligt är väl bara att han inte tänkte så värst långt när han skrev det där [eller skrev under på det hans spökskrivare totat ihop], men det är knappast mindre skrämmande. Förihelvete Göran, reflektera!)

Hade det varit Jimmie Åkessons namn som stått längst ner på sidan hade jag blivit mindre förvånad, men det är nog ändå han som är förklaringen till den här populistiska soppan. Kristdemokraterna känner sig helt enkelt hotade av Sverigedemokraterna, och eftersom de inte skiljer sig tillräckligt mycket i sakfrågorna vad gäller familjepolitik och liknande så gäller det för kd att visa för potentiella sd-väljare att de kan få samma unkna 1800-talsvärderingar från några som redan sitter i riksdagen.