Dataspel tas på allvar – äntligen!

25 november 2008

Sossarna har satt ihop en lista på sex punkter för sin dataspelspolitik. Det är inte en dag för tidigt att politikerna börjar ta dataspelen på allvar, och sympatiskt nog har de med formuleringar om kultur och inte bara pengar. DN:s Jonas Thente är försiktigt optimistisk, och det är nog en sund inställning.

Hans förhoppning om att man inte ska ge sig in och detaljreglera kan jag bara instämma i. Dataspelsbranschen i Sverige gör bra spel utan att någon politiskt tillsatt, halvt okunnig person ska lägga sig i eller försöka hitta på något eget alternativ. Precis som kommunala musikskolan har varit en av förutsättningarna för att Sveriges enorma musikindustri så bör man inrikta sig på att ge möjligheter för intresserade ungdomar att lära sig grunderna i spelkonstruktion och andra relevanta färdigheter. Det man ska passa sig för är mediautbildningskatastrofen: inga dataspelsgymnasier, men gärna relevanta kurser.

Programmet kan enkelt delas in i informationsinhämtning, utbildning, näringslivspolitik och kulturpolitik. Att man insett att man inte vet så mycket är ju en bra utgångspunkt, och att satsa på utbildning är det viktigaste bland det övriga. Jag tror inte att dataspelsbranschen behöver någon särskild sorts stöd eller liknande, och risken är att om man börjar peta i sådant kan det gå helt över styr. Samma sak med kulturområdet: acceptera dataspelen som en kulturyttring och väg in dem i relevanta kulturella sammanhang, men särbehandla dem inte.

Sedan kan man ju hoppas att även analoga spel någon gång lyfts på detta sett, men det är väl för lite pengar i dem för att det ska vara en realistisk förhoppning.

I DN diskuterar man även lånandet mellan spel och film med Per Strömbäck, som har en del vettigt att säga (i motsats till när han fick kommentera UNT:s ledare om fildelning, där han inte imponerade på mig). Han verkar ha vettiga åsikter om spel, men blandar han verkligen ihop Drakar och Demoner med Dungeons & Dragons? Oförlåtligt i så fall! Man får hoppas att det är på DN man begått det i nördsammanhang pinsamma misstaget.

Annonser

IPRED och fulla fjårtisar

20 november 2008

Mitt lokalorgan UNT har idag en genomtänkt ledare om IPRED-lagen. Den är kort och läsvärd så läs hela, men särskilt värt att upprepa anser jag vara detta:

Erfarenhet från länder med liknande lagar, som Danmark, visar att nöjesbranschen ägnar sig åt massutskick av brev där människor krävs på tiotusentals kronor för att de inte ska bli dragna inför rätta. Ofta är breven utskickade utan att det finns några bevis för att upphovsrätten kränkts över huvud taget.

Av samma anledning som man inte låter sin tonårige son ha föräldrafri fest hemma för femte gången när de fyra tidigare lett till katastrof på saneringsfirmenivå ska man inte ge en bransch som uppenbarligen inte kan hantera maktmedel någon sorts befogenheter som istället kan läggas hos det vanliga rättsväsendet. Sorry, skiv-, film- och dataspelsbranschmänniskor, men ni har med all behövlig tydlighet visat att ni inte är pålitliga. Ni ska inte ha några nycklar till spritskåpet.

Per Strömbeck, representant för den sistnämnda av dessa branscher, får också uttala sig i UNT. Han säger bland annat:

Utan en fungerande marknad försvinner grunden för kommersiellt producerad kultur, dvs en stor del av böcker, tv, radio, spel, musik och film. Återstår entusiastproduktioner och offentligt finansierad kultur – se där, en definition av kulturell utarmning.

Detta visar en skrämmande historielöshet.

Missförstå mig inte: upphovsrätt är bra, inom rimliga gränser. Det är bra att den som skapar något som är till glädje och/eller nytta för många har möjlighet att få rimlig ersättning för detta. Men när tidsgränserna hela tiden skjuts fram förfelas den tanken helt. Att det skulle vara rimligt att ett verk är skyddat upp till 70 år efter upphovsmannens död är för mig helt främmande.

Och att antyda att upphovsrätten som den ser ut idag är nödvändig för att det ska vara kommersiellt möjligt att skapa kultur är rent struntprat. Före 1600-talet fanns ingen copyright över huvud taget, och ändå kunde folk sälja böcker.

Ännu mer okunnigt är det att påstå att detta tillstånd skulle vara en ”definition av kulturell utarmning”. Shakespeare, Homeros, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Dante Alighieri, Cervantes – alla verksamma före upphovsrätten. Ja, hela renässansen och halva barocken utspelade sig innan det fanns någon upphovsrätt alls. Men Per Strömbäck tycker tydligen att det var kulturellt utarmade epoker där inget av värde skapades.

Nej, ge ingen makt åt mediebranschorganens oansvariga fjårtisar som inte ser kulturella värden i något annat än det som ger dem pengar i plånboken. Låt polis, åklagare och domstolar sköta rättsskipningen.