Mississippi brinner

6 december 2008

…har jag just sett om för kanske femte gången. Den håller fortfarande.

Mycket är det förstås skådisarna. Gene Hackman och Willem Dafoe är förstås alltid bra, och här gör de solida insatser. Men även de mindre rollerna är välbesatta: Frances McDormand (mest känd från coenbrödernas filmer), Brad Dourif (tidigare mest känd från Gökboet men nuförtiden mer som Ormtunga i Sagan om de två tornen; för övrigt lysande i Deadwood), R. Lee Ermey (drillsergeanten i Full Metal Jacket) och Stephen Tobolowsky (Bob i Heroes; även han mycket bra i de avsnitt av Deadwood där han är med) gör alla ett bra jobb.

Mississippi brinner är inte bara en bra film och en illustration av människors inskränkthet och grymhet. Den är också en nyttig påminnelse om hur nära den tid ligger då svarta i stora delar av USA inte hade några verkliga rättigheter.

Men nu har de snart en svart president. Låt oss hoppas att de fortsätter åt rätt håll.

Annonser

Hur man behandlar mordmisstänkta barn i Arizona

20 november 2008

Den som tycker att vi borde bli mer som USA kan ju ta och läsa det här.

Kort sammanfattning: i Arizona har en åttaåring häktats som misstänkt för mord på sin far och en kollega till denne, och eftersom han efter förhör utan förmyndare eller advokat och utan att ha fått sina rättigheter förklarade för sig erkänt så kan han prövas som vuxen.

Arizona tillämpar dödsstraff. Men ingen fara! Man avrättar ingen som var yngre än sexton när de begick brottet.

Arizonarna är iofs inte riktigt så avrättningskåta som vissa andra stater, t.ex. Texas. Enligt deras egen informationssida verkar den senaste avrättningen ha skett år 2000, men det beror tydligen på att deras system för dödsstraffsrättegångar var olagligt. Doh! Titta här och klicka på Arizona’s Capital System. För tillfället har de över 100 personer på death row.

Om man nödvändigtvis ska tillämpa något så barbariskt som dödsstraff så kan man väl åtminstone se till att man följer lagen när man gör det? Eller är det för mycket begärt?


Obamas seger

5 november 2008

Puh.

Jag hoppades och hoppades och hoppades att han skulle vinna men vågade ändå inte riktigt tro att det skulle bli så på riktigt, trots att alla siffror pekade ditåt. Har vi nu en riktig jävla råröta så blir han faktiskt bra också.

Om inte annat så blir det väl en spark i arslet på det hopplöst politiskt efterblivna Amerikat. Kan man hoppas.

(Mindre roligt är ju folkomröstningarna mot homoäktenskap och annat, men det är ju ändå bara tillfälliga motgångar. Vi vet alla hur det kommer att gå: vidsynthet, tolerans och sunt jävla förnuft kommer att besegra puckokonservatism. Visst, det lär ta några år till, men hav tillförsikt! This too shall pass.)

Men tillbaka till landet på andra sidan pölen som nu kommer att få sin första icke-vita president. Det är riktigt stort – nu idag är det riktigt stort. Om tio år kommer det fortfarande vara riktigt stort. Men om femtio år? Knappast. Då har tiden hunnit ikapp, då kommer man att undra varför det dröjde så länge. Hur kunde det ta 200 år innan det land som anser sig vara världens bästa demokrati valde något annat än en vit penisbärare till president?

Nu väntar vi bara på att ett svenskt riksdagsparti får någon med utomeuropeiskt ursprung till partildare.

Men ett steg i taget. Idag ska vi vara glada för att amrisarna gjort ett fall framåt.

Grattis!