Det finns tydligen ingen allmänt accepterad definition av nanofiktion. Jag går på en av de striktare: en nanofiktionhistoria ska berätta en historia på max 50 ord. Här är en jag totat ihop idag.
Specialinspektör Torstensson vacklade ut på luftskeppets lutande däck med fickuret i handen.
Fleischmann skrattade hest med Torstenssons tjänsteportfölj under armen. Strålpistolen lyste grönt.
- Spelet är mitt.
- Du hittade alltså sprängladdningen?
Fleischmann bleknade.
Torstensson tryckte på uppdragskronan och duckade. Explosionen var öronbedövande.
- Han kommer väl tillbaka som vanligt, muttrade han.
De här har ständigt legat i min spellista de senaste veckorna (eller mer), presenterade i stigande ordning enligt det totala antalet genomlyssningar:
9: This One’s For You med Fläskkvartetten och Robyn (6 lyssningar). Voices of Eden har flera bra gästspel, men den här är min favorit för tillfället.
8: Dschinghis Khan med Dschinghis Khan (8 lyssningar). En schlagerklassiker från -79 som fortfarande är kul. Trots att jag bara förstår något enstaka ord har jag utbyte av de säkert fåniga men fonetiskt lyckade ordvändningarna i texten.
7: 0918.00 med Tarmvred (15 lyssningar). Jag vet inget mer om Tarmvred än att det är någon svensk snubbe, från Göteborg tror jag. (Jag är för lat för att googla just nu.) Egentligen gillar jag IntraventrikulärBrosch bättre (80 lyssningar), men den får vila för tillfället.
6: Getinghonung Pronvencale med Hot Soup (16 lyssningar). Hot Soup vet jag ännu mindre om. Jag köpte deras skiva med Cornelis-tolkningar på måfå och den här är den enda jag fastnat riktigt för, men den är å andra sidan riktigt bra.
5: Fuck You med Lilly Allen (19 lyssningar). Den här hittade jag via Sommar med… någon sportsnubbe tror jag det var. En tennisspelare kanske? Precis som med flera av Nellie McKays låtar gillar jag kontrasten mellan den softa musiken och den riviga texten. Den skulle passa bra till ett bildmontage av Jimmie Åkesson, Göran Hägglund och några andra intoleransmånglare.
4: A Fifth of Beethoven med Walter Murphy & the Big Apple Band (31 lyssningar). En perfekt mix av Beethoven och lite skönt sjuttiotalsgung.
3: Jag sitter i dig med Freddie Wadling (65 lyssningar). En av de tre bästa låtarna från Jag är monstret. (De andra är Disko Kebab och titellåten.) Å andra sidan är det bara Bär ut mig, käre Jesus som jag inte tyckte var en bra låt på den skivan.
2: The Hand That Feeds med Nine Inch Nails (121 lyssningar). Riktigt bra rock helt enkelt. Jag kan inte sitta still när jag hör den.
1: Ghost of Love med David Lynch (140 lyssningar). Från filmen Inland Empire. Trots att texten är väldigt repetitiv lyckas David Lynch (som framför den med hjälp av en Vocoder eller liknande) få varje rad att låta intressant. Strange…
what love does
So strange…
ah what love does
So strange what love does
when you’re all alone
Någon anonym fick för sig att svara på mitt erkännelsevis avfärdande inlägg om bloggen GreenSwedensinlägg om sannolikhetsberäkningar för risktagning. När jag skrev det kunde jag inte riktigt avgöra om bloggens författare misslyckades med sin satir över… tja, någonting, eller bara hade otur när han/hon tänkte.
Författaren har helt rätt i att risken för att en olycka ska inträffa ökar när man chansar flera gånger. Det som däremot inte händer är att risken ökar vid det enskilda tillfället. Om sannolikheten för att råka ut för en trafikolycka när man kör mot rött är 10% vid det första tillfället är den fortfarande 10% vid det andra tillfället, eller det hundrafemtifjärde. Det beräkningarna (vars förklaring man klokt nog städat upp något sedan jag länkade till inlägget) visar är hur stor sannolikheten är för att minst en olycka ska inträffa vid upprepade rödkörningar. Det den däremot inte säger är att sannolikheten för att en olycka ska inträffa är större vid det andra tillfället om man klarade sig det första; i själva verket motsägs denna tolkning redan i den sats man använder som grund för sina beräkningar. Där används nämligen ordet “oberoende”.
Inom sannolikhetsläran har ordet oberoende den specifika betydelsen att sannolikheten för utfallet i den ena av två av varandra oberoende händelser inte påverkas av utfallet i den andra. I det här specifika exemplet betyder det att om sannolikheten för att råka ut för en olycka den första gången man kör mot rött är 10% är sannolikheten 10% även den andra gången, oavsett om en olycka inträffade den första gången eller inte.
Igår skrev Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell en debattartikel i DN där de beskrev en omsvängning av Kristdemokraternas alkoholpolitik. Jag tror att Niklas analys är i stort sett riktig, men man får inte glömma Sverigedemokraterna i sammanhanget. Jag tror att KD känner sig extremt hotade av SD: KD ligger väldigt nära 4%-strecket, och det finns ett visst överlapp i deras väljarbas – båda partierna appellerar till de mest värdekonservativa väljarna. Sedan SD började bli ett mer realistiskt alternativ (4,7% var det senaste jag såg) och Hägglund för att hålla husefriden i regeringen tvingats genomdriva en mer modern politik i fråga om abort och liknande misstänker jag att de bruna kunnat dra till sig en del av de KD-väljare som är mindre intresserade av den (i brist på bättre ord) “goda” sidan av KD (medmänsklighet och moralfrågor utan ett övermått av moralism), utan har hållit sig där mest för att de varit en trygg hemvist för folk som vill backa samhällsutvecklingen 50-150 år.
För mig är uppluckrandet av den alkoholrestriktiva imagen ett naturligt steg i strategin att kämpa med SD om de som befinner sig mellan de båda partiernas kärnväljare. KD kommer aldrig att kunna ta de rent främlingsfientliga väljarna från SD och SD kommer aldrig åt KDs snällkristna, men det finns en stor (relativt sett, eftersom det ändå bara rör sig om ett par procent av väljarna) grupp som kan tänka sig båda partierna. Här finns de redan nämnda samhällsreaktionära liksom moralkonservativa allmänkristna, småreligiösa nationalister och en hel del homohatare. SD har ju pushat en del på den kristna fronten och har säkert kunnat vinna över en del av de KD-väljare som är missnöjda med partiets uppluckrade politik i fråga om homosexuella, abort med mera, och för mig verkar det tydligt att KD har en mycket medveten strategi att ta tillbaka väljare från SD. Självklart är man i partiledningen medveten om att överlappet i väljarbas existerar och att KD riskerar att helt utraderas i det fall man faller utanför riksdagen medan SD kommer in, något som idag inte är helt osannolikt även med en del taktikröster från de andra borgerliga.
Tjatandet om “verklighetens folk” (som även dyker upp i den här artikeln) och den där vänsterradikala eliten som tydligen dikterar allt som får sägas offentligt (men som ändå inte lyckas stoppa den oförvägne Hägglund) är en tydlig del av den strategin: man försöker, precis som SD, att framställa sig som förkämpar för den “vanliga människan”, med vilket man verkar mena de missnöjeskonservativa. Det handlar inte om den ensamstående småbarnsmamman i betongförorten, nysvensken som inte får jobb på grund av sitt namn och sin brytning, studenten som i flera år lever under fattigdomsstrecket för att kunna bli underbetald undersköterska eller lärare eller fattigpensionären som inte har någon att prata med vid det berömda köksbordet; nej, i KDs värld är dessa människor inte verkliga. De verkliga är villa-vovve-volvo-pappan som oroar sig för att invandrare i bostadsområdet ska leda till sänkt värde på huset, hans stressade fru som ska hinna med jobb, hushåll och att skjutsa de tre barnen till olika aktiviteter, småföretagaren som avskyr regelkrånglet, den femtioåriga tjänstemannakvinnan som smyggnäller på bögar och blattar vid fikabordet och byggjobbaren som tycker att all kultur mer avancerad än Let’s Dance och Allsång på Skansen är för fjollor. Dessa är de människor man vill dra till sig från SD (och gärna liknande personer från andra partier förstås).
En viktig del i detta är att framställa sig som att man har samma åsikter som dessa “verkliga” människor, varför raljerandet mot den där vänsterradikala kultureliten är så viktigt, men det är lika viktigt att vara emot statens pekpinnar och förmynderi, och var tycker “vanligt folk” att staten är mer pekpinnig än på alkoholområdet?
Det handlar inte om att man inom KDs ledning verkligen ändrat uppfattning i de här frågorna. Det handlar om ett parti som slåss för sin överlevnad, och i den kampen offrar även sina mest omhuldade åsikter.
Jag kan inte påstå att jag lusläst den här bloggen, men det här inlägget är oförlåtligt okunnigt. Ska man skriva om sannolikhet bör man åtminstone kunna hantera begreppet oberoende variabler.
Nu är det väl inte helt omöjligt att hela bloggen är en bluff, men i så fall misslyckas den med att vara tillräckligt överdriven för att vara rolig.
De senaste dagarna har det kommit igång en ordentlig protestvåg mot universitetens och högskolornas könskvoteringspolicyer.
I sakfrågan kan man ha olika åsikter – själv tycker jag att könskvotering ofta är problematiskt, men att det kan vara en lösning när det rör sig om tungt snedfördelade miljöer där mildare metoder inte biter – men jag tycker det är märkligt att man börjar kalla det för könsdiskriminering först när det är kvinnor som drabbas.
Självklart är könskvotering könsdiskriminering. Det är ju det som är poängen. Enskilda individer av det ena könet missgynnas för att det redan finns många andra individer av deras kön i den miljö man vill få mer könsbalanserad. Men det gäller oavsett om det är män eller kvinnor som kvoteras in: när man talar om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, eller “varannan damernas” på riksdagslistorna, eller att kvinnliga brandmän ska ha lägre krav på fysisk kapacitet än manliga så förordar man könsdiskriminering. Kvinnor gynnas på bekostnad av män (eller möjligen ibland män på bekostnad av kvinnor vad gäller riksdagslistorna) enbart för att de är kvinnor.
Att det handlar om könsdiskriminering gör det dock inte automatiskt till något dåligt (beroende på vilka åsikter man har i övrigt). Jag tycker själv som sagt att det finns tillfällen när det är befogat att ta till den typen av metoder för att bryta upp en enkönad miljö där det inte finns sakliga skäl (utan att gå in på om det någonsin finns sakliga skäl – jag är mycket skeptisk till det, men något undantag finns säkert) för att behålla det förhållandet. Men man ska kalla saker vid deras rätta namn: kvotering är diskriminering, även om syftet är att bryta ett mönster av diskriminering på en annan nivå.
Publicerat av Anders Gabrielsson 
Publicerat av Anders Gabrielsson 
Publicerat av Anders Gabrielsson 